Ord spelar oss spratt. Vi vet knappast ens vad vi har sagt. Eller hur vi tänkt. Många av oss säger man och menar jag! Man borde verkligen göra något betyder att jag borde göra det.
I kyrkan säger vi vi. Åtminstone gör jag det. Ett inkluderande vi. Jag tar och får stöd och hjälp, särskilt i min predikan, av att tillhöra gemenskapen, församlingen. Vi kommer ihåg vad Jesus sagt, vi minns vad lärjungarna gjorde, vi vet vad vi bör göra...vi istället för jag eller du. Det händer att jag läser mina avhållna (!) predikningar och inser hur svårt detta med pronomen är. Många vi:n är det. Istället för att nyttja flera: jag, han, hon, den, det, vi ni och det!
Värst är det väl för de arma partiledarna som istället för att säga partiet eller rörelsen ofta undslipper sig ett jag. Ivrigt påhejade av reportrar och annat mediafolk som sällan eller aldrig frågar om de verkligen menar jag. Menar du inte vi? Oss? Eller partiet? Som om de personifierade hela det sammanhang som de leder. Så blir också ofta ärkebiskopen Svenska kyrkan. Den stackaren. Och Reinfeld både regeringen och Sverige. Liksom kungen ibland kan aspirera på, eller bli liktydig med, det senare sammanhanget.
Men det händer att människor blir fanatiska fiender till oklarheterna. Det får helt enkelt inte finnas vi och dom. Det är förtryckande. Utanförskapsskapande. Utdefinierande. Stigmatiserande rent av. Sägs det. Eftertryckligt. Emfatiskt. Det finns bara ett vi. Eftersom alla ska med. Men vart alla ska med verkar oklart. Själv gillar jag dom. Därför behövs dom. Dom andra. Så att jag får lite pejl på vem jag är. Därför tänker jag som tillhör vi fortsätta att använda dom. Det är nämligen både sunt och mänskligt att försöka arbeta med olika typer av gränser. All gränslöshet är nämligen inte av godo... Ibland behöver jag helt enkelt bara få vara mig själv. Så får de andra vara. Sig själva. Det dom är. Eller dem dom är.
Dessutom måste man inte gilla dom. Dom andra. Som har tillhåll. Där är de faktiskt inte alls förtjusta i andra. Har jag läst. Och förstått. Som inte tillhör deras vi. Som inte är jättelika dom. De ska helst fara och flyga. Sin väg. Dom andra. Tycks tyckarna, seglorianerna, tycka.
Nu borde någon avrunda det här inlägget. Han som sitter vid tanghetbordet till exempel. Denne borde konstatera att: detta har man skrivit om aftonen. Innan vi går och lägger oss. Allihop!
