Latinkunskaperna hos dagens svenska teologer är förmodligen svagare än för femtio eller hundra år sedan. Istället har fraseologin, det man kallade för terminologiskt latin, brett ut sig. En av de latinska ordkombinationer man fick inpräntat i sig under 70-talets teologistudier var uttrycket simul justus et peccator. Luther ska ha myntat uttrycket för att beskriva förhållandet mellan människan och Gud. Samtidigt både syndare och rättfärdig. Syndare genom egen förskyllan, underlåtenhet och arv och rättfärdiggjord genom Kristus
Uttrycket gjorde sig påmint
under läsning av dagens intressanta understreckare i SvD av Joseph Sverker. Han
skriver utifrån Rutger Bregmans bok ”I grunden god”.
I artikeln kan jag sakna det som för Luther var så betydelsefullt, nämligen människans vilja. Kan hon av egen kraft besluta sig för att älska och tro Gud eller är hon redan från födseln så bortvänd från Gud att det krävs ett ingripande av Anden för göra tron möjlig? När människan beslutar sig för att bli en lärjunge kan det upplevas som att avgörandet var hennes eget, vilket inte hindrar ett gudomligt agerande.
Dagens kyrka tycks överbetona människans förmåga att själv besluta och bestämma över sin relation till Gud. I många predikningar framställs det som om människor bara behöver avgöra sig så kommer tron liksom av sig själv. Att Gud skulle ha något att göra med relationen blir av underordnad betydelse. Bestäm så sker det! Arvet av bortvändhet från Gud tonas ner.
Människans natur blir på likartat sätt framställd som god. Övertygelsen är att hyggliga människor som gör så gott de kan blir självfallet inskrivna i Livets bok och på så sätt belönade av Gud. Astrid Lindgrens ”Fattig bonddräng” uttrycker en sådan tanke att människan i grunden är god och vill väl. Den har blivit mäkta populär trots sina läromässigt egensinniga idéer.
Står där, fattig bonddräng invid Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.
Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.
Att synd och skuld under livets gång skulle komma in i ekvationen är en övertygelse som idag är mindre omfattad. Gör så gott du kan så duger det, även inför Gud. I sångtexten blir strävan och slit, gärningarna, rikligen belönade.
Tanken att goda gärningar väger upp synd och skuld är inte ovanlig bland kyrkans medlemmar. Vid åtskilliga tillfällen har jag frågat ut kyrkobesökare om hur de ser på detta med synd och skuld och fått svar som tyder på att det räcker att försöka, att vilja väl, att anstränga sig en smula. Men i grunden är man övertygad om att "alla ska med" gäller. Godhet blir på något sätt belönad inte bara människor emellan utan också i relation till Gud. Jag kan undra vad Luther skulle ha tänkt om detta...
