Den 24/10
2012, inför beslutet i Stiftsstyrelsen om att behandla begäran från tre församlingar i Örebro att bli självständiga innan beslutet om storpastorat skulle genomföras, skrev jag brev till stiftets biskop. Det lär finnas många liknande brev i diarierna hos landets biskopar om farhågorna inför storpastoratsreformen. Jag skrev:
Ett brev som
jag helst inte ville skriva är detta. Men det blir tvunget. Efter den extra
sittning vi hade på Solliden med stiftets utredare av indelningen i Örebro blir
det nödvändigt att formulera dessa rader. Mest för min egen sinnesfrid, jag
kommer åtminstone att kunna säga att jag verkligen prövade alla utvägar för att
Olaus Petri församling inte skulle bli satt under förmyndare. Jag skriver ner
mina tankar och tar risken att du inte kommer att ta någon hänsyn till dem.
Eftersom
socialdemokraterna, kanske av politiska skäl, inte kommer att kunna ändra sig
och eftersom de verkar vara svalt intresserade av att i stiftsstyrelsen mera
generöst tillämpa kyrkoordningens regler om möjligheterna att lämna en
samfällighet – så återstår till sist en enda utväg: att försöka påverka dig.
Men jag misstänker att även det kan visa sig fruktlöst. Det är i alla fall vad
som sägs. Att du inte kommer att kunna ändra dig. I så fall är det redan kört
med självständigheten och den senaste överläggningen på Solliden hade ingen
betydelse?!
Först om din
personliga inställning. Jag uppfattar att Du radikalt ändrat Din syn på samfällighetens
makt, vilket är så svårt att förstå. Jag har hört dig uttrycka starka dubier
beträffande det inflytande samfälligheten haft. Och nu är du beredd att bidra
till att församlingarna blir maktlösa och samfälligheten får all makt? Det går
inte att få ihop, tänker jag. Stiftet riskerar att sidsteppas, som ju biskop Per
Eckerdal också understrukit i Kyrkans Tidning.
Jag har ju
tidigare berört vikten av att ta församlingarnas, och nu kyrkofullmäktiges, nej
på stort allvar. Tvångslösningar andas en maktutövning som rimmar illa med det
kyrkan brukar hävda sig stå för, t ex tron på församlingens uppgift, beslut på
lägsta möjliga nivå, en människosyn där vi alla är myndiga med förmåga att ta eget
ansvar. Storskalighet motsäger dessa övertygelser och för sällan något gott med
sig. Dessutom ger storskalighet nästan aldrig de fördelar man eftersträvar,
särskilt inte i pastorala sammanhang.
Vid den
senaste överläggningen på Solliden blev det glasklart att XX inte kan
tänka sig kompromissa... Han företrädde inte det beslut som kyrkofullmäktige fattat
om att självständiga församlingar är vad man vill ha i Örebro. Utan anmärkningsvärt
nog agerade han fortsatt för sin och partiets uppfattning!
Göran
Pettersson från Almby sa uppgivet att ingen ville ta den utsträckta handen från
Almby, Längbro och OP. Pastoratsföreträdarna önskade inte att samtala eller att
samverka. Timmy L. menade att ingen annan modell finns än ett pastorat. Det var
den enda form man kunde tänka sig samverka inom. Skulle det bli tal om självständiga
församlingar kunde endast ekonomihantering och vissa administrativa uppgifter
skötas gemensamt. Allt övrigt skulle läggas ner eller avyttras!
På så sätt förstärker
han och hans meningsfränder mycket medvetet det stiftsstyrelsen sagt om
nackdelarna med självständiga församlingar. Genom att vägra samverka i någon
annan form än pastoratet ska alltså stiftsstyrelsens farhågor besannas. Den
samverkan som byggts upp överlever inte! Det oerhörda är bara: de som sagt sig
vilja samverka i pastoratet ska nu till varje pris sälja av gemensamma
institutioner och renodla församlingarnas självständighet! Men man nöjde sig
inte ens med det.
För att
verkligen visa hur illa det blir med självständiga församlingar ville man inte
att antalet församlingstillhöriga skulle bli fördelningsnyckel utan skattekraft
– vilket ytterligare försvagar de redan svaga! Solidariskt? Förtroendefullt?
Kan man bygga tillit på sådana manövrar? I sådana händer kommer makten att
läggas. Jag kan bara konstatera att viljan till samverkan kring diakoni och
annat ingenting betydde!
I kyrkoherdegruppen
var tongången en annan. Där ville alla försöka att utgå från förutsättningarna
som givits för samtalet och vi nådde ganska stor samstämmighet. Vi kunde tänka
oss samverka om det mesta, men med små förbehåll t ex gällande diakonicentrum
vars insatser behövde utvärderas. Vad gällde konfirmandsamverkan trodde de
flesta att den kunde klaras bra utan några extra anställda.
Jag fruktar
att splittringen i Örebro blir total om beslutet också går emot
kyrkofullmäktige såväl som de tre församlingarna som begärt att få blir
självständiga. Även den betydande opinionsyttringen från Almby kan man knappast
negligera.
Det kan inte
bli lätt för dig som biskop att hantera denna djupa klyfta som öppnat sig
alltmer efterhand. Om enbart ett av de diametralt motsatta alternativen ska
genomföras blir besvikelsen monumental. En kompromisslösning är enligt min
mening möjlig om Du visar vägen. I annat fall tror jag att motsättningarna kommer
att leva oerhört länge.
De
kompromisser som vore möjliga är att antingen erbjuda de församlingar som
önskar att bilda ett pastorat möjlighet att göra det och att ge de övriga
självständighet eller, alternativt, att skapa tre någorlunda jämbördiga
pastorat. Två församlingar kan nog klara att samverka i ett pastorat utan att
förfördelas. Då skulle också kontraktet kunna bibehållas.
Indelningsbeslutet
ska ju inte grundas på hänsyn till verksamheter utan utifrån de uppgifter som
en samfällighet har att ombesörja. Att vi, som velat ha en annan lösning än
pastoratet, inte fått resurser och möjligheter att utveckla en modell beror
mindre på oss och mera på att inga resurser ställts till förfogande.
Samfälligheten som har ett egenintresse att överleva och uppstå som pastorat
har tillåtits leverera siffror och underlag!
Man kan inte
helt negligera de teologiska perspektiven och frågan om vad som händer
pastoralt om teologisk ledning, ekonomi och makt lyfts bort från församlingen
och uppåt för att landa på en högre nivå. De konsekvenserna kan oroa om man t
ex tänker utifrån situationen i Eskilstuna.
Till sist
kan jag bara vädja till dig att ompröva ditt ställningstagande. Det handlar om
att ge Olaus Petri församling en chans att med sin musikprofil och vitalitet i
gudstjänstlivet få leva vidare med rätten att självständigt besluta över sin
pastorala utveckling.
Även Almby
och Längbro församlingar, liksom kyrkofullmäktige, har goda skäl för sin
hållning. Att köra över denna lokala majoritet kommer att uppfattas som oerhört
okänsligt och mycket utmanande. På grund av dessa och många andra skäl bör ett
storpastorat i Örebro avvisas som en lösning för alla!
Vänliga
hälsningar
Lars B Stenström
