Evolutionsromantiken har blivit en ledstjärna inom Svenska kyrkan. Tilltron till utveckling och förändring har knappast några gränser. Det är som om varje förändring, bra eller dålig, är till det bättre. Ty utvecklingen går framåt, det hörs liksom på ordet. Så förädlar man kyrkans organisation genom att flytta upp beslutanderätt från lokala församlingar till en högre nivå, till storpastoraten. Att det skulle innebära ett steg tillbaka finns inte på kartan. Besluten och makten flyttas ju upppåt. Och uppåt är väl bra, en slags gudomlig riktning...
Trosmässigt och teologiskt har samma utvecklingsoptimism slagit rot. Nu i form av en teologidarwinism. De starkaste rösternas teologi överlever och gammalt bråte rensas bort. Här återvänder man till den ständiga reformationens nödvändighet. Framstegsvägen leder bort från nådens ordning, bort från ord som frälsning, bot och bättring, bort från det gemensamma liturgiska arvet, bort från helgelse, bort från alltför mycket bibeltro, bort från gudsfruktan...
Det blir nödvändigt att kapa trossarna som förbinder kyrkan till alla möjliga historiska fenomen. Alla ska med gäller inte riktigt alla. Utan alla som är av den rätta ullen, som gillar sitt eget, sina nyskapande reformer och snabb utveckling och förädlande förändring. Då behövs ju inte laestadianer, gammalkyrkliga, bibeltrogna vänner, högkyrkliga och knappast ens fosterlandsstiftare. Utvecklingen seglar förbi dem mot den ljusnande framtid. Ur mörkret stiger kyrkan så att säga mot ljuset.
De vikande siffrorna är snart ett minne blott när man fått ordning på alla experiment och fler nydanare kan arrangera publikfriande events och evenemang. Kyrkan behöver bara genomföra ett publikbyte så kommer framsteg. En ny tid randas.
Men vem känner väl igen sig i den här beskrivningen? Utvecklingsvännerna vill inte allt detta så övertydligt. Utan bara lite. Ett steg i taget. Lite här och lite där, men inte allt på en gång. Då blir det galet. Nästan som en reformation. Evolutionen i kyrkan ska ske i samstämmighet med samhällsförändringar och allmänt vedertagna uppfattningar. Som man ibland kan behöva påskynda något. Med hjälp av politik om så blir nödvändigt. De som leder utvecklingen, framstegen, förnyelsen, reformerna är ju trots allt riktigt fromma och vänliga själar med osedvanligt klappande hjärtan...och inte minst har de verkligt hårda nypor. Hur ska man annars få någon fason på kyrkan...?
