Sveriges slädförråd är decimerat sedan länge. Ett skäl för sydsvenskar är att snöbeläggningen sedan länge är kortvarig och opålitlig. Dessutom finns det inga parkeringsplatser längre för ekipage bestående av häst och vagn, oavsett medar. Julottans vikande popularitet är den kanske största enskilda orsaken till slädens försvinnande. Var finns alla slädar nu för tiden?
Möjligen kunde den kilometerskatt som under en tid var i antågande ha svängt utveckling i norr till en slädrenässans. Men planerna reviderades redan innan budgeten föll. Slädskatt är dessbättre inte uppfunnen än, så det kanske finns hopp för slädarna?
Som motiv på julkort har släden också dragit sig tillbaka. Men till de allra vanligaste julkorten hör bilder med släde, häst, passagerare, snö och kyrka. Som här ovan. Ibland hade bilderna dessutom eldiga färgklickar. Facklor som brann. Till slädfärden hörde också ljud. Pinglor och bjällror skulle varsko medtrafikanter att här kom en släde glidande. Annars fungerade dessa rytmiska ljud bra för att förstärka upplevelsen.
De grå gestalterna vid kyrkans port är som hämtade ur en skräck- eller zombiefilm. Skuggor utan fasta konturer som rör sig långsamt. Men det har med perspektiv och avstånd att göra. Kommer man något närmare ser man ju att där går en fru Andersson, fru Batra och herr Löfven. Som betraktare förstår man vilket oerhört populärt ställe detta upplysta hus är.
Det riktigt glöder som av eld ur fönster och dörr. Men så kunde en julottemorgon te sig med hundratals levande ljus vars gyllene sken gav särskild lyster. Himlaljuset bakom taknocken är den tidiga morgonens: Var hälsad sköna morgonstund...
På kortets baksida står angivet: Porto 5 öre om endast 5 ord skrivas, annars som brevkort.
Där återfinns också en trivialpoetisk julhälsningsvers:
Kyrkklockor och bjällrors ljud,
glittersnö och stjärneljus
kommer nu med julens bud,
och en våg av orgelbrus
skänker oss den stilla frid,
som hör hop med julens tid.
