Kolonin är invaderad. Den 300 kvadratmeter stora kolonilotten lider av sviterna efter det orimligt stora regnandet. Nederbörden blev till en liten sjö. Gräsmattan står inte längre under vatten. Det har sjunkit undan och ner i den redan vattenbemängda lerbotten alltihop vilar på.
Invasionen ja. Det är luftrummet som är invaderat. En ny sorts myggor. Skogsmyggorna har gett sig av. Nu är det mera aggressiva flygfän som svärmar i svarta moln. Runt huvud, armar och ben. De sticker igenom strumpor och tröjor. Ingen respekt visar de för myggsprej och -oljor. Vi kör som ni förstår med hängslen och livrem. Och det doftar om oss, som fanns där en bekämpningsfabrik, när vi vistas på lotten. Till föga nytta. De enda som blir dimmiga och lulliga - är vi. Myggen är hur alerta som helst.
Vi inser att säsongen är över. Överdimensionerade plantor som squash och humle får stryka på foten. Hallonhäckarna ska klippas ur och björnbärssnåret måste tuktas. Vilket sker under ivrigt fäktande i luften så att det syns var seckatören ska sättas an. Just där och då verkar myggen flyga medvetet i formation, som ett målinriktat moln.
På nätterna känns att flygfäna perforerat huden på åtskilliga ställen. Nu doftar sovrummet av Salubrin vars huvudingrediens förmodligen är ättika.. Ångorna verkar bedövande vilket förmodligen bidrar till att vi alls får någon sömn och inte bara river och kliar oss. Än en gång tänker jag på Lennart Spångberg, vännen och den skicklige körledaren, som ofta utbrast, nästan som en besvärjelse: Toppen! Så bra vi har det!
