Stora och livskraftiga församlingar blir på ett sätt reducerade till bisittare vad gäller sin egen verksamhet och sitt eget liv eftersom besluten flyttas till den nya pastoratsnivån. Övriga församlingar har inte haft vägande invändningar mot de nya pastoraten utan fastmer visat en vilja att ingå i ett sådant övergripande pastorat.
Att det är en ödesdag beror på att idag skall Strängnäs stift redovisa sin utredning av frågan. Den blir då ett beslutsunderlag för stiftsstyrelsen som förfogar över denna oerhört viktiga framtidsfråga för församlingarna.
KO fastslår (Kap 37 §32) att rekvisitet för att stiftsstyrelsen ska kunna ändra indelningen är som följer: En flerpastoratssamfällighet får ändras eller upplösas genom beslut av stiftsstyrelsen om förhållandena har ändrats så att de angelägenheter som samfälligheten har hand om sköts lämpligare på något annat sätt.
Utredningsförslaget i Närhet och Samverkan, om att samfälligheterna upphör och istället bildar de nya pastoraten, innebär enligt min mening en sådan ändring så att ”de angelägenheter samfälligheten har hand om” kan skötas på lämpligare vis. Jag noterar att det inte framgår att det måste bli billigare, mera rationellt, mera funktionellt – utan lämpligare. Vad lämplighet skulle kunna vara behöver man analysera något. Jag uppfattar det framför allt som en fråga om vad man värderar och bedömer. Åtgärden att upplösa samfälligheten ska enligt kommentarerna till KO vara ”till övervägande och varaktig fördel för församlingarna”.
Så till frågan om styrning och ledning. Det lämpligaste är att styrning och ledning sköts på lägsta möjliga nivå. I den självständiga församlingen håller man samman dessa uppgifter lokalt, med närhet till altare och sakrament. Då väljs kyrkofullmäktige av församlingen. Församlingsborna får ett garanterat inflytande i sin församling. Lösningen är demokratiskt att föredra då avståndet mellan väljare och valda blir kortare än i det föreslagna pastoratet. Att stora och bärkraftiga församlingar tvingas lämna ifrån sig makten över den pastorala uppgiften till en annan nivå, där man inte är garanterad representation (kyrkofullmäktige väljs med pastoratet som valkrets), ändrar i grunden församlingsbegreppet.
En ödesdag för församlingarna i Örebro. Den lösning som verkar rimligast om man ser till läget just nu är ju att några församlingar får bilda pastorat och övriga får bli självständiga. Det måste vara stiftets uppgift att se vidare än till en av två varandra uteslutande modeller! Låser stiftet sig för de nämnda två modellerna, varandra uteslutande, kommer det, när beslutet fattas, med all säkerhet att leda till stort och utbrett missnöje. Därför hoppas jag idag på ett vist och klokt utredningsresultat som tar hänsyn till församlingarnas egen vilja och längtan.
