Expressen har länge låtit publicera debattinlägg som handlar om Svenska kyrkan. En av de senaste är skriven av Bengt Olof Dike. Han ondgör sig över kyrkokritik som ”tv-kändisarna” Marcus Birro, Göran Skytte och Ann Heberlein fört fram och skriver att de ”behöver läxas upp”. Det är inte mycket till lektion som erbjuds.
Dike går direkt till ett försvar för att politiska partier deltar i kyrkans val. Han hävdar att friheten för enskilda och partier att söka sin lycka i allmänna val är demokratins kärna. Av detta påstående drar han slutsatsen att det är upp till andra nomineringsgrupper att ändra på styrkeförhållandet i kyrkans beslutsorgan. Som om allmänna val vore en nödvändig modell för ett trossamfund?! Kyrkans demokrati kan ordnas på många sätt. Tiden för sekulära politiska partier att kontrollera Svenska kyrkan är förbi och de politiska partierna som hållit sig kvar i kyrkans beslutsapparat borde ha anständigheten att låta kyrkan hantera sin egen organisation. Alla andra trossamfund för ju göra det!
Frågan om partipolitik i kyrkan kan inte hängas upp på hur medlemssiffrorna förändrats. Istället gäller frågan kyrkosyn och ifall samma partier som styr nationen och stiftar dess lagar samtidigt ska styra ett trossamfund. Det bör finnas en åtskillnad mellan partier som styr stat och kommun och de som beslutar om kyrkans liv, dess tro, bekännelse och lära. På spel står kyrkans frihet att tolka evangeliet och forma sitt eget liv. För hur ska kyrkan kunna bli ett verkligt korrelativ, ett salt, en profetisk röst, om samma partier har makt att styra Svenska kyrkan såväl som stat och kommun?
Att ordningen med politiska partier i kyrkan går tillbaka många decennier är ingen vägande invändning, det hindrar inte att det är galet och fel. Politiken kom, mot kyrkans uttalade vilja, in i fullmäktigevalen ett par årtionden in på 1900-talet. Idag borde alla som ivrigt omhuldar den sekulära staten inse att det är inkonsekvent om de som hanterar det sekulära samtidigt styr en kristen kyrka.
Partipolitiken i kyrkan är faktisk och inte förment, dvs påstådd och uppfunnen. Det märkliga är att massmedierna numera aldrig bryr sig om att sätta sig in i frågeställningarna. De borde till exempel granska hur mycket parti- eller mandatstöd som s, c och sd får. Eller undersöka hur mycket av trons frågor som ryms i de kyrkopolitiska programmen. Partierna har en fördel i kyrkans val genom sin valapparat för de allmänna valen, vilket borde granskas. Vilken roll de politiska partistyrelserna (med alla möjliga livsåskådningar inom sig) spelar för kyrkopolitiken är ett annat viktigt ämne. Medierna borde fråga Löfven, Lööf och Åkesson om deras och partiets ställningstagande i de kyrkliga frågorna och om partifolket i kyrkan företräder kyrkan i sitt parti och talar för dop och kristen tro. Man kunde gott undersöka vilken roll partierna spelar när nya biskopar ska utses.
Svenska kyrkan är en kristen kyrka i den meningen att den anger vad som är dess tro, bekännelse och lära. Men eftersom kyrkan är en folkkyrka har den inga klara krav eller förväntningar att dess medlemmar ska omfatta tron och dela församlingsgemenskapen i gudstjänst och diakoni. Ibland går det så långt att kyrkan inte ens vågar tala trons språk utan använder andra uttryck. Tilltron till kyrkans eget språk är urholkat och avvisas allt oftare till förmån för "världens" språk. Experter "utifrån" har högre status än egna föredömliga exempel. Konferenser fylls av näringslivsgurus och ledarskapsentreprenörer. Diakoni blir samhällsengagemang eller välgörenhet. Mission blir öppen verksamhet och kontaktytor. Innehållsfrågorna trängs undan av allt sysslande med den egna organisationen. Partipolitiken kan inte skyllas för allt detta men utgör sannerligen ett hinder, ett betydande hinder, för att Svenska kyrkan blir en fri kyrka som råder sig själv.
