Korsdebatten svänger. Fler träder nu fram och ger en annan bild än den antagonistiska som varit förhärskande. Nu får mitt kors mer erkännande och intitiativtagarna beskylls inte lika frekvent för allt möjligt, t ex att få det se ut som ett "inbördeskrig" i Svenska kyrkan.
Sällan redogjordes rättvisande för intiativtagarnas ståndpunkter. De överdrevs och karikerades och karikatyren polemiserade man emot. Ett slags debatteskalation som inte kunde förstå eller höra...
De tre initiativtagarna påstods dela upp världen i vi och dom och att rent av ställa offer mot offer, ja att önska kulturkamp och religionskrig. Plötsligt gick det an att ha ett dom som man inte ville ha med att göra, dom där tre och några därtill som ständigt angriper vår kyrka. Det blev personliga påhopp och angreppen blev till sist droppen för en av dem som steg av kyrkan och gav upp möjligheten att utöva vigningstjänsten. Sorgligt.
Dags för oss alla att fundera över perceptionsstörningar, kring bjälkar och grand.
Men så grep andra in. Det skrevs krönikor i DN och SvD. Och några biskopar hittade äntligen sina pennor och formulerade några kloka saker när de försökte reparera och ställa till rätta.
Besinning är bra. För oss alla, oberoende av ståndpunkter. Men eftertanken kommer ofta sent. Alltför sent. Om den kommer. Man vet inte riktigt säkert. Andras brister i debatten kan man inte göra mycket åt, men de egna svagheterna ligger alltid inom räckhåll så att de kan åtgärdas.
Nu efterlyser och önskar jag en akademisk uppsats eller ett forskningsprojekt där debatten och dess argument kunde destilleras fram. Vad sades egentligen. Var argumenten och inläggen inriktade på person? Teologi? Politik? Kyrkosyn? Visst vore det spännande?! Vad skulle vi då inte få se...
Tänk om Luther levt idag. Han var ingen skygg liten debattör. han tog i så en kyrka sprack. Kallde folk heretiker och villolärare. Förkastade och fördömde. med samma djärva sinne. Så vi kanske inte ska vara så oroliga ändå... Vi kanske har det i generna, luthergenerna...
