Fastan, ja nu är den här. För den stora svenskkyrkliga allmänheten överskuggas dess inledning av semlor eller fettisdagsbullar. Här och där görs försök att popularisera fastan med kalendrar som ger olika tips på vad man kan tänka på eller göra. Det har blivit ganska uppskattat i små kretsar. Fastan har kommit att handla om avståendets glädje, ty den som avstår kan spara pengar som kan omfördelas till ändamål som gynnar behövande i omvärlden.
Lite elakt skulle kunna sägas att fastan utnyttjas som ett instrument för att åstadkomma olika nyttiga saker. Men det må vara hänt, om ett försiktigt fastande kan öka vår solidaritet, om än tillfälligt, får vi nog stå ut. Vad jag kan sakna är tankar om avståendets inneboende kraft. Vad händer med mig som avstår? Upplevelsen av att ha kraft och makt att förändra beteende och livsstil är ett hoppfyllt tecken. Vi kan ta befälet över mindre lyckade faktorer i vårt eget liv. Så fastans avstående har även där följdverkningar, fast mer personligt uppbyggliga. Reflektionerna kan också utvidgas till att fästa uppmärksamhet på våra olika beroenden. Ett allmänmänskligt problem som kan exemplifieras med rökning, alkoholberoende, spelbegivenhet och annat.
Vårt fastande skulle tänkbart kunna innehålla tankar om lidande. Genom att på personlig nivå avstå något kännbart delar vi, på ett synnerligen ringa sätt, något av de livsvillkor som drabbar och plågar ofattbart många medmänniskor. Kanske får vi då för ett ögonblick leva oss in i andras öden. De förskräckligt många dödade barnen Gaza, som alla har namn, syskon, föräldrar kanske och släkt. Där rivs de sociala banden itu av sprängkraft och bomber. Hur vore det att så omedelbart och i hunger och hemlöshet bli av med de sociala band som ger livet mening och innehåll?
Nu sätter jag punkt för idag. Nu blir det åderutvidgning och ballongsprängning å närmsta sjukhus. Svår att avstå från...
