Min far, Carl-Bertil Stenström, på bilden till vänster med Olle och Lasse. Bilden är tagen på Mellangatan 7 A i Visby i början på 1950-talet. Pappa har skrivit några rader om händelsen där farfar, Oscar Stenström, blev utesluten ur Pingströrelsen. Här är hans berättelse:
Gården var inte längre pappas huvudintresse, men ändå kom det som ett slag, när de äldste i församlingen en dag kom in till pappa. ”Ni får gå upp på vinden och vara där tills de gått” sa pappa till Carin och mig. Vi förstod att det var något i församlingen, eftersom de såg så allvarliga ut. Det var det också. Uppe i Stockholm hade det länge varit stridigheter mellan Levi Pethrus och Franklin, lite senare kom ju striden mellan Pethrus och Lidman. Nu hade Pethrus bestämt att alla församlingar i landet skulle fördöma Franklin och Lidman. Pappa hade sagt i församlingen att han tyckte att här skulle vi inte lägga oss i vad de gjorde i Stockholm. Det kom folk från Stockholm och intalade församlingen, att de skulle göra sig kvitt pappa. Det var det som hände, när Carin och jag var på vinden.
Pappa blev väldigt ledsen. Det var nog det mest dramatiska som kunde hända vår familj. Att pappa inte gick under, han hade ju byggt upp allt från början, satsat sig själv, sin ekonomi, även sin familj i församlingens arbete, så få avsked på grått papper. Det var omänskligt. Vår Guds-relation blev skadad, men inte bruten. Pappa talade noggrant om för oss att vi måste skilja på människors handlande och vad Gud gör. Jag sa att jag skulle aldrig gå in i en församling, men det blev ju inte så. För pappa var det här ett hårt slag. Detta hade varit hans kallelse och livsverk och nu slogs det i spillror inifrån. Att uteslutas för att han inte ville delta i striden mellan andra i rörelsen var groteskt. Han ville bara att alla skulle leva i fred och harmoni. När kristna människor förfäktar sin uppfattning kan det övergå i hets. Efter många, många år kom församlingen i Roma underfund med att de hade behandlat pappa felaktigt och bad om förlåtelse. Inte bara det de bad att han skulle bli föreståndare igen.
Det blev allt svårare för oss att bo kvar i Roma, men först skulle jag gå ut skolan. Sista klassen gick bra. Vi tyckte om vår lärare och under året kom pappa till mig och frågade om jag ville bli bonde. ”Aldrig i livet ” sa jag och sedan bestämdes det att gården skulle säljas.
Mamma som sedan en tid förstått vad som skulle hända åkte ofta in till stan där hon hade en gammal faster. Hon hette Sofi Blom. En väldigt originell tant. Vi hade besökt henne då och då. En gång när mamma och jag kom in så sa tanten att jag har ingenting att bjuda på, men vänta en stund. Så tog hon lite säd i handen och strax kom duvorna farande. Hon tog dem om benen och vred nacken av dem. Så plockade hon duvorna och stekte dem. Det smakade mycket bra. Sofi blev allt sämre och hon lovade mamma att hon skulle få huset om hon flyttade in och tog hand om henne. men ännu var vi kvar i Roma.
Skolavslutningen i sista klassen var högtidlig. Biskopen skulle komma på visitation och förhörde oss i kristendom. Sedan steg han upp i katedern för att hålla avslutningen. Biskop Rundgren började med att säga ”Ja barn, detta är en allvarlig stund”, så stack han ner högra handen i vänstra skörtfickan och fick upp en guldsnusdosa, knackade på locket och tog en pris och drog in i näsan. Sedan tog han vänstra handen i högra skörtfickan och tog fram en stor sidennäsduk och skakade den, den räckte ner till golvet, och så snöt sig. Det blev ju ett gapskratt i klassen och läraren flög upp och knackade i närmaste bänk för att få tyst i klassen. Det var ju en allvarsam stund.
Så var då skoltiden slut. Året var 1930. Gården såldes, det var auktion, och vi fick flytta upp på rummet på södra gaveln till dess att det var dags att flytta in till Visby. På hösten tog Carin och jag upp betor för Alrik Smitterberg. Det var vått och kallt och dåligt betalt, om jag inte minns fel var det fyra kronor för en ruta som var rätt stor. Carin har talat om att vi kunde tjäna upp till 32 kr. på en dag om det var fint väder.
Senare på hösten flyttade vi till Visby. Jag glömmer aldrig första natten. Vi bodde i rummet intill Skogränd och mitt emot vårt hus var Gotlands Folkblads redaktion. Hela natten gick tryckpressen och det var omöjligt att sova, dels för bullret dels för gatuljuset. På landet var det mörkt på nätterna och man kunde se stjärnhimlen och ibland riktigt starkt norrsken. Nu var det slut med det.
