Flytta inte på turbanen eller plastkniven bakom scenen! Rekvisitan måste ligga där man lagt den! En lärdom från teatern som har lång räckvidd. När turbanen ska på i ett hastigt klädbyte och någon har städat undan den…
Söndagens högmässa är ingen teater men inte heller där ska man oplanerat flytta på föremål. I söndags hade jag placerat några böcker (med en liten ordning för mottagande av medarbetare) på den plats där jag skulle sitta. När klockringningen tonade bort dånade musikkåren igång och processionen började röra på sig. Det var mäktigt som vid en av de italienska scenerna ur Gudfadern.
Processionen passerade min plats, så jag hälsade altaret och gick till min stol. Celebranten och predikanten fortsatte till sina platser och uppgifter. När orkestern spelat klart är tanken att jag ska gå fram och hälsa årets nya konfirmander särskilt välkomna samt bjuda fram vår nya volontär så att den månghövdade församlingen får se och välkomna henne. Hon ska hälsas som ny medarbetare. Då upptäcker jag att mina böcker är borta! Där de låg och jag skulle sitta står nu en rullstol med en gudstjänstbesökare. Vi ler mot varandra, men jag försöker tänka på vad som kan ha hänt. Någon har flyttat på böckerna. I dem finns mina böner och mitt lilla tal.
Nu har jag kanske 45 sekunder på mig. Jag ilar ut i sakristian, jag tittar in i klädkammaren – ingenstans finns böcker. Jag hinner skanna av musikkårens instrumentfodral – inga böcker. Nåväl även i Svenska kyrkan är vi duktiga på att improvisera, så jag återvänder till min plats med huvudet fyllt av ord som borde sägas alldeles strax. Då räcker någon mina böcker till mig. De är återfunna nere på golvet bakom rullstolen. Så jag kliver fram som lugnet själv, hälsar och välkomnar och men håller ovanligt hårt i mina böcker. Lite sent kan jag tänka.
Det man flyttar på ställer till det. Predikanten böjer undan den fasta mikrofonen i predikstolen och litar på sitt headset. Just då väljer sändaren att få ålderskrämpor och slutar fungera. Predikan ekar fram uppfångad av en bortvänd mikrofon i maghöjd. Med ljudet på gränsen till rundgång ringer allvarsord om kyrka, politiker och barnfängelser.
En räcka händelser kan göra den enklaste gudstjänst till ett äventyr. Klockringningen i förbönen överraskar förbedjaren, men som finner sig och fortsätter be till klockackompanjemang. Oblatasken som bärs fram är inte oblatasken – den är framställd på annan plats. Möjligen har någon flyttat på den i förväg?
Ändå blir det en fin gudstjänst. Högtidlig med hjälp av musikkåren, innerlig genom mässfirandet och som vanligt fylld av liv. Men vi ska öva lite mer – på att inte flytta på utplacerade böcker, mikrofoner eller oblataskar. Och jag ska nog lära mig ordningen för mottagande av ny medarbetare utantill. Tror jag.
