Svenska kyrkan brottas med sin framtida organisation! Eller, nej någon brottning verkar det inte vara. Snarare är det som ett kortspel där varje deltagare spelat ut kort de tror ska ge effekt.
Svenska kyrkans Strukturutredning har presenterat ett diskussionsmaterial om Strukturer för framtidens församling. Ett material som tillkommit för att samla in reaktioner från församlingar och stift. Målen har varit att ”förenkla och förtydliga kyrkans lokala nivå: pastoralt, administrativt och ekonomiskt.” Och naturligtvis har man önskat att skapa bästa tänkbara förutsättningar för församlingarnas huvuduppgift. Som alla vet sammanfattas den enligt kyrkoordningen med uppdragen: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Men...
Redan i den inledande presentationen glider man på definitionerna. Man påstår att ”Delaktigheten i de döptas och troendes allmänna prästadöme förenar alla i församlingen…” Delaktigheten är naturligtvis beroende på om man är döpt och tror. Svårare än så kan det väl ändå inte vara. Så varför vill man inkludera alla? Alla kan väl ändå inte ha del i andras körkort, om det t ex handlade om ett jobb där man krävde körkort? Kan alla halka med på andras dop? Eller på deras tro?
Så påståendet att alla i församlingen förenas i detta fungerar som en övertalande definition. Man vill inkludera alla – och undviker frågeställningarna om de medlemmar i kyrkan som inte själva vill vara troende eller aktiva i något allmänt prästadöme. Nu kan man förstås ha andra bevekelsegrunder för sin tillhörighet. Man kanske gillar gamla stenhus, körsång, diakoni? Sant är att långt ifrån alla lockas av att vara kungar och präster i trons mening.
Utredningen berättar om vad den tycker organsiationen skall åstadkomma. Man skriver att: den organisatoriska utformningen av kyrkans lokala nivå utifrån skiftande
förhållanden ska
• ge förutsättningar för bred delaktighet, ansvarstagande och gemenskap
• bidra till tydlig ansvarsfördelning
• bidra till långsiktig ekonomisk bärkraft
• ge förutsättningar för en god arbetsmiljö
Annars levde jag i övertygelsen om att kyrkans organsiation skulle möjliggöra för kyrkan att fira gudstjänst, undervisa och bedriva diakoni och mission. Enligt kyrkoordningen är uppgiften att människor ska komma till tro...
I ett avsnitt om Utmaningar från framtiden behandlar man förekomsten av lokala olikheter, kyrkligt, demografiskt och ekonomiskt. Och man får det till att Uppsala, Västerås och Örebro skulle vara förorter till Stockholm!!! Hur centralistiskt fixerad får man vara? Utredningen snuddar vid individualismen, och de kyrkliga handlingarna som numera får allt större sällskap av alternativ och andra ersättningsriter.
Man kan se det framför sig. Hur Strukturutredningen suttit runt ett bord och var och en lyft in sina hjärtefrågor i diskussionen om en förändrad organisationsform för Svenska kyrkan. Men de mest avgörande frågeställningarna: vad en församling omistligt är, behandlas styvmoderligt. För det måste väl vara utifrån förståelsen av en församling och dess uppgift som organisationen ska växa fram eller förändras?! Och det kan inte ske utan hänsyn till perspektiv från bibelns brev och böcker eller tankar hämtade ur traditionshistorisk synvinkel.
Värst är att ingen analys föreligger. Ingen har undersökt vari dagens kyrkliga organisation brister. Var finns problemen? Hur kan man ens bolla upp organisationsmodeller utan att berätta om vilka problem modellen avser att lösa? Vilka är svagheterna och styrkorna? Men nej, något sådant får man inte veta. Så när strukturutredningen återvänder med ett verkligt betänkande och med mera utmejslade lösningsförslag borde man börja om från början! Vad är ett trossamfund, en kyrka och en församling? Hur kan de bäst fylla sina uppgifter i vårt moderna svenska samhälle?
Och följdfrågorna är många. Hur fördelas makten i kyrkan? Hur ska den gamla dubbla ansvarslinjen bevaras?? Det vill säga det ansvar ämbetet och de förtroendevalda delade, varandra ömsesidigt kompletterande, det som sedan blev till ett gemensamt ansvar (låter nästan för bra för att vara sant). Om man devalverar kyrkans vigningstjänst, såsom skett de senaste decennierna, blir konsekvensen dels ett otydligt gemensamt ansvar och en mer utsuddad rollfördelning. Då kan man snart dra ett ännu tjockare streck över att präst och biskop har särskilda ansvarsområden förknippade med kyrkans liv och lära, med tillsyn och främjande. Ett sådant tydligt vigningstjänstens ansvar hittar man i de flesta jämförbara kyrkor och så har det sett ut i Svenska kyrkan.
Istället har man bestämt sig för att bolla upp (spela ut) och testa ett antal organisatoriska modeller. Flera av dem är helt otänkbara, osannolika och oanvändbara. Tänk bara om stiften skulle stå för all personal, alla administrativa system, alla fastigheter, etc. Eller ännu värre: Rikskyrkan eller som man brukar kalla det Nationell nivå, som dessutom skulle bli en enda juridisk person! Då förlorar man ju all balans mellan de olika pastorala nivåerna (församling och stift) i kyrkan. Varför tänker man så i en tid när subsidiaritet och lokalt ansvar blir allt mer efterfrågat och nödvändigt? Ska kyrkan verkligen gå åt andra hållet?
Och inte tar man upp frågan om varför sekulära organisationer, de politiska partierna, ska bestämma i kyrkan. Jag inser att det är svårt för politiskt valda att ta i frågan. Men ser man närmare på sammansättningen av utredningen inser man att det är partierna som styr och ställer (caesaropapister). Också prästerskapet är i utredningen partipolitiskt fixerat. Man undviker frågeställningen om vem och vilka som bör leda en kyrka, som man väl upplever som en icke-fråga. Och man kan ju hävda att de frågorna ligger i demokratiutredningens korg. Envist och uthålligt hävdar jag att det är kyrkans största och mesta akuta trovärdighetsproblem som därmed undviks. Och de modeller man bygger för framtidens kyrka bortser från detta!
Posk valblogg har kommenterat utredningen här. Och Frimodig kyrka skriver här.
Svenska kyrkans Strukturutredning har presenterat ett diskussionsmaterial om Strukturer för framtidens församling. Ett material som tillkommit för att samla in reaktioner från församlingar och stift. Målen har varit att ”förenkla och förtydliga kyrkans lokala nivå: pastoralt, administrativt och ekonomiskt.” Och naturligtvis har man önskat att skapa bästa tänkbara förutsättningar för församlingarnas huvuduppgift. Som alla vet sammanfattas den enligt kyrkoordningen med uppdragen: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Men...
Redan i den inledande presentationen glider man på definitionerna. Man påstår att ”Delaktigheten i de döptas och troendes allmänna prästadöme förenar alla i församlingen…” Delaktigheten är naturligtvis beroende på om man är döpt och tror. Svårare än så kan det väl ändå inte vara. Så varför vill man inkludera alla? Alla kan väl ändå inte ha del i andras körkort, om det t ex handlade om ett jobb där man krävde körkort? Kan alla halka med på andras dop? Eller på deras tro?
Så påståendet att alla i församlingen förenas i detta fungerar som en övertalande definition. Man vill inkludera alla – och undviker frågeställningarna om de medlemmar i kyrkan som inte själva vill vara troende eller aktiva i något allmänt prästadöme. Nu kan man förstås ha andra bevekelsegrunder för sin tillhörighet. Man kanske gillar gamla stenhus, körsång, diakoni? Sant är att långt ifrån alla lockas av att vara kungar och präster i trons mening.
Utredningen berättar om vad den tycker organsiationen skall åstadkomma. Man skriver att: den organisatoriska utformningen av kyrkans lokala nivå utifrån skiftande
förhållanden ska
• ge förutsättningar för bred delaktighet, ansvarstagande och gemenskap
• bidra till tydlig ansvarsfördelning
• bidra till långsiktig ekonomisk bärkraft
• ge förutsättningar för en god arbetsmiljö
Annars levde jag i övertygelsen om att kyrkans organsiation skulle möjliggöra för kyrkan att fira gudstjänst, undervisa och bedriva diakoni och mission. Enligt kyrkoordningen är uppgiften att människor ska komma till tro...
I ett avsnitt om Utmaningar från framtiden behandlar man förekomsten av lokala olikheter, kyrkligt, demografiskt och ekonomiskt. Och man får det till att Uppsala, Västerås och Örebro skulle vara förorter till Stockholm!!! Hur centralistiskt fixerad får man vara? Utredningen snuddar vid individualismen, och de kyrkliga handlingarna som numera får allt större sällskap av alternativ och andra ersättningsriter.
Man kan se det framför sig. Hur Strukturutredningen suttit runt ett bord och var och en lyft in sina hjärtefrågor i diskussionen om en förändrad organisationsform för Svenska kyrkan. Men de mest avgörande frågeställningarna: vad en församling omistligt är, behandlas styvmoderligt. För det måste väl vara utifrån förståelsen av en församling och dess uppgift som organisationen ska växa fram eller förändras?! Och det kan inte ske utan hänsyn till perspektiv från bibelns brev och böcker eller tankar hämtade ur traditionshistorisk synvinkel.
Värst är att ingen analys föreligger. Ingen har undersökt vari dagens kyrkliga organisation brister. Var finns problemen? Hur kan man ens bolla upp organisationsmodeller utan att berätta om vilka problem modellen avser att lösa? Vilka är svagheterna och styrkorna? Men nej, något sådant får man inte veta. Så när strukturutredningen återvänder med ett verkligt betänkande och med mera utmejslade lösningsförslag borde man börja om från början! Vad är ett trossamfund, en kyrka och en församling? Hur kan de bäst fylla sina uppgifter i vårt moderna svenska samhälle?
Och följdfrågorna är många. Hur fördelas makten i kyrkan? Hur ska den gamla dubbla ansvarslinjen bevaras?? Det vill säga det ansvar ämbetet och de förtroendevalda delade, varandra ömsesidigt kompletterande, det som sedan blev till ett gemensamt ansvar (låter nästan för bra för att vara sant). Om man devalverar kyrkans vigningstjänst, såsom skett de senaste decennierna, blir konsekvensen dels ett otydligt gemensamt ansvar och en mer utsuddad rollfördelning. Då kan man snart dra ett ännu tjockare streck över att präst och biskop har särskilda ansvarsområden förknippade med kyrkans liv och lära, med tillsyn och främjande. Ett sådant tydligt vigningstjänstens ansvar hittar man i de flesta jämförbara kyrkor och så har det sett ut i Svenska kyrkan.
Istället har man bestämt sig för att bolla upp (spela ut) och testa ett antal organisatoriska modeller. Flera av dem är helt otänkbara, osannolika och oanvändbara. Tänk bara om stiften skulle stå för all personal, alla administrativa system, alla fastigheter, etc. Eller ännu värre: Rikskyrkan eller som man brukar kalla det Nationell nivå, som dessutom skulle bli en enda juridisk person! Då förlorar man ju all balans mellan de olika pastorala nivåerna (församling och stift) i kyrkan. Varför tänker man så i en tid när subsidiaritet och lokalt ansvar blir allt mer efterfrågat och nödvändigt? Ska kyrkan verkligen gå åt andra hållet?
Och inte tar man upp frågan om varför sekulära organisationer, de politiska partierna, ska bestämma i kyrkan. Jag inser att det är svårt för politiskt valda att ta i frågan. Men ser man närmare på sammansättningen av utredningen inser man att det är partierna som styr och ställer (caesaropapister). Också prästerskapet är i utredningen partipolitiskt fixerat. Man undviker frågeställningen om vem och vilka som bör leda en kyrka, som man väl upplever som en icke-fråga. Och man kan ju hävda att de frågorna ligger i demokratiutredningens korg. Envist och uthålligt hävdar jag att det är kyrkans största och mesta akuta trovärdighetsproblem som därmed undviks. Och de modeller man bygger för framtidens kyrka bortser från detta!
Posk valblogg har kommenterat utredningen här. Och Frimodig kyrka skriver här.
