Juholt gillar kyrkan

Är det verkligen möjligt? Har nyvalde S-ordföranden redan hunnit säga något om kyrka och Gud? Jo, men visst! I tidningen Dagen slänger han fram några tankar när han passerar en dagenreporter. Världsvant. Vad hinner han då säga? Följande: Jag har ganska nyligen återvänt till Svenska kyrkan. Jag tror inte på Gud, men jag tror på det kyrkan gör. Lite vitsigt kan man tycka. Kyrkan kan man tro på, men inte Gud. Som om en kyrka kunde existera utan tro och utan Gud och utan tro på Gud. Att tro på kyrkan är som att tro på andras tro. Det är fint så. Lite vackert sagt. Snällt. Nästan som att påstå att man tror på Arbetarpartiet socialdemokraterna men inte på partiprogrammet. Vilket inte verkar så klokt. Egendomligt, rent av.

Nu hoppas jag att partiordförande Juholt tror så mycket på kyrkan att han ser till att låta den vara kyrka på egna villkor. Att den får fatta sina egna beslut. På teologisk grund. Utan diktat från partierna och deras ledare. Tänk om man inom partierna äntligen kunde sätta sådan tilltro till Svenska kyrkan att den fick klara sig utan partistöd! Avanti, Juholt! Ad fontes!

Varför vill man inte utvärdera kyrka-stat?

Ibland undrar man om vi som varit med om samma händelse verkligen har varit det. Med om samma händelse. Kyrkans Tidning låter idag skriva lite jubileumshistoria över kyrka-statbeslutet och vad som hände sedan.

En person som hade enormt stor betydelse för beslutet och fanns med i kulisserna under åratal syns inte i berättelsen om förändringens arkitekter. En person som genom sina insatser i centralstyrelsen, och sina kontakter i riksdagen, blev en vågmästare som fick oerhörd betydelse för att beslutet till sist blev av. Centerriksdagsmannen Anders Svärd lyckades få gehör inom sitt partis ledning för att kyrka och stat skulle separeras. För den bedriften belönades han av sina partikamrater i kyrkan med silkessnöret. Han straffades genom att man manövrerade bort Anders Svärd från inflytandet. Se där en historia som tidningens reportrar säkert minns och som Kyrkans Tidning gott kunde ha lyft fram.

Som en ambitiös tiding har man gjort flera uppslag kring kyrka-stat och till och med försökt sig på att utvärdera för att se vad som blev bättre och vad man uppfattar som den största skillnaden. Det är då man undrar om vi verkligen varit med om samma process, samma beslut, samma händelse? 100 kyrkoherdar och kyrkorådsordföranden har KT frågat.

Frågan ställdes: vad har blivit bättre? Och följande svar fick man -
51%: Kyrkans självständighet och självbestämmande har ökat.
23%: Svenska kyrkan har blivit mer lik andra kyrkor i världen.
21%: Likställdheten mellan Svenska kyrkan och andra samfund har ökat.
5%: Övrigt.

Vad gäller skillnader och brister har man märkligt nog inte träffat på många av dem jag hör muttra, och ibland högljutt klaga, över politisering och partivälde. Det finns en opinion som hävdar att kyrkan inte alls blev fri i någon egentlig mening och inte heller mera kyrka utan istället ännu hårdare kontrollerad av partistyrelser och mäktiga grupperingar inom s, m och c. En åsikt som faktiskt också finns företrädd bland partiernas valda representanter. Tänk att tidningen missade deras röster!

Till sist tänker jag att man borde ha frågat sig varför ingen officiell och mera vetenskaplig undersökning gjorts över vad relationsförändringen ledde till. Varför har inte kyrkostyrelsen, kyrkomötet eller kyrkokansliet drivit fram en sådan utredning?

Kan man verkligen efter 10 år avstå från en verklig utvärdering, representativ och grundlig, en undersökning värd namnet, för att få fatt på svårigheter och brister såväl som fördelar och plusvärden. Mig förvånar det att ingen ens tycks komma på idén, efter den dyraste och mest omfattande av alla reformer kyrkan genomgått (kungamaktens konfiskering av kyrklig egendom under reformationstiden undantagen), att studera och utvärdera följderna. Hur kan man inom kyrkan försvara att man underlåtit att granska vad som blev resultatet?

Några tänkbara resultat om en sådan undersökning verkligen kom till stånd borde kunna vara: brist på bra organisatoriska lösningar på pastoratsnivå, ökad kongregationalism, försvagade stift, minskad biskoplig aktoritet, mera makt till rikskyrkan (dvs kyrkan på nationell nivå), ett pågående medlemstapp, växande brist på demokratisk legitimitet vad gäller kyrkans val, en ekumenisk försvagning (även om flera andra kyrkoledare tänker annorlunda), övertro på rikskyrkan som varumärke, konsumentkyrka där t ex kyrkliga handlingar frikopplas alltmer från "hemförsamlingen"...

Det partierna gör kyrkan

En av församlingarnas viktigaste uppgifter är att missionera! Det ni! Mission i vår tid och i vårt land. Det kan verkligen behövas eftersom Svenska kyrkans medlemsmajoritet inte delar den tro som kyrkan sägs ha och bekänna. En klyfta öppnar sig onekligen och broarna in mot kyrkolivets centrum fungerar knappast. Bekymmersamt, eller hur.

Under tiden håller gudstjänslivet på sina håll på att kollapsa (på det finns det biskopsord). Konfirmationsseden är bruten och dopen blir färre. Medlemssiffrorna viker. Många skulle väl hålla med om att i den situationen vore det bästa att vi alla, var och en i sina sammanhang, blev ambassadörer, missionärer, ja, vittnen för den kristna tron.

Kyrkomötets politiker som nu samlas, de verkar politiskt i kyrkan. Tydliggjort i översikten som tidningen Dagen publicerat. Tänk om de nu, när läget är så allvarligt, vände på uppdraget och lika aktivt verkade för att partimedlemmarna skulle låta döpa sig och partifolket gå i gudstjänst! Jag ska hålla utkik t ex i Aktuellt i Politiken efter sådana förslag och artiklar. Då kunde kyrkan i partierna få göra en gnutta av det som partierna gör kyrkan. Allt vad du vill att människor ska göra för... En slags politikens gyllene regel. Tål att begrunda...

Den vingklippta kyrkan, Svenska kyrkan

Kyrkan har inga redskap som kan mäta sig med omvärldens. Ingen dagstidning som Dagen eller Svenska Dagbladet. När förslaget kom att kyrkan skulle köpa SvD backade alla in i sina partifållor, tittade besvärat åt andra håll. De som gjorde de politiska tidningarna tillhörde ju också Svenska kyrkan, sa man. Därför saknar man tillräcklig röst i samhällsdebatten.

Kyrkan har inga banker. När förslaget kom att kyrkan skulle skaffa bank backade man in i partifållorna. Folkpartisterna och socialdemokraterna villa slå vakt om Sparbanken, centerrörelsen om Föreningsbanken och de konservativa om Handelsbanken och Enskilda banken. Tänk så det kan gå! Så nu betalar man miljoner till andra bara för att de ska hantera löner, kollekter och annat... Därför har Konsum och Ica och Ikea och flera andra organisationer egen bank. Men Svenska kyrkan saknar fortfarande bank och finansiella institut!

Kyrkan har inga skolor att tala om, som Livets ord. När förslagen kom slog man vakt om de allmänna skolorna, de var ju lika mycket kyrkans, tänkte man. Och backade in i partifållorna. Man hindrade alla tänkbara framsteg. Var åttonde eller nionde person tillhörde ju ändå kyrkan, så några egna utbildningsinstitutioner behövdes väl inte. Därför saknar man i Svenska kyrkan verkliga och kraftfulla redskap för utbildning och socialisation!

Och inte går det att driva begravningsbyrå. Bakom de officiella argumenten kan man tänka på Fonus i ena hörnet och de privata begravningsbyråerna i det andra. Så kyrkan står utan. På område efter område. Inga annonsbyråer. Ingen radiostation. Inga TV-frekvenser eller kanaler. Inga....

Så kan också partistyret i Svenska kyrkan avläsas! En kyrka som avlövats sina möjligheter att bli en aktiv partner i det civila samhället! Men ingen vill veta. Man låtsas i de flesta partier att man är framsynt. Ha! Kan man vara radikal och samhällstillvänd när man ständigt backar in i sina fållor och låtsas som om detta som här ovan beskrivits och förtäljts vore fria fantasier? Shame on you, skulle man sagt i den anglosaxiska världen!

Centerpartiet mot Svenska kyrkan

Maud Olofsson vill lyfta bort präster från ledningen av Svenska kyrkan. I tidningen Dagens intervju med henne blev det glasklart. Innebär det att hon och partiet kommer att ta konsekvenserna av sin ståndpunkt?

Ska det finnas minsta lilla trovärdighet i Maud Olofssons hållning bör den rimligen leda till att centerpartiet nu lyfter bort de präster som på centermandat är med och styr och ställer i kyrkomötet. Sten Elmberg och Anders Åkerlund, till exempel. Eller är det så att just dessa präster duger? Handlar det om andra präster? De som inte har partibok, är det sådana präster som inte ska få leda kyrkan?

På sin hemsida understryker centerpartiet att det är folkkyrkan man värnar om: Centerpartiet har valt att fortsätta engagera sig i Svenska Kyrkan trots att denna har skilts från staten. Orsaken till detta är att vi vill ställa upp och värna om en öppen och demokratisk folkkyrka.

Maud Olofsson motsätter sig nu att det i Svenska kyrkan, folkkyrkan, innebär ett delat ansvar med en tydlig ledarroll för ett stort antal präster: särskilt gäller det biskopar och kyrkoherdar. Den ordningen vill hon uppenbarligen ändra på!

När en partiledare uttalar sig så renodlat antiklerikalt borde faktiskt Kyrkans Akademikerförbund säga ifrån! Centerpartiets angrepp, genom Maud Olofsson, på vigningstjänsten och Svenska kyrkans ordning bör inte stå oemotsagt!

Maud Olofsson attackerar präster

Vilken kyrka tillhör Maud Olofsson egentligen? Hon hävdar i tidningen Dagen att präster inte ska leda Svenska kyrkan. Vi vill inte att kyrkan ska ledas av präster, säger hon rakt ut. Det tycks gälla alla präster, från pastorsadjunkter till biskopar. Med ledning kan man mena olika saker. Men av intervjun att döma ska präster hålla sig till predikan, men när det gäller vilka hållningar kyrkan ska inta i realiteten, hur den ska handla, då ska folket (dvs politikerna) i folkkyrkan ta över.

Vilken kyrka tillhör Maud Olofsson egentligen? Det borde hennes partikamtrater, t ex biskopen i Västerås, ta ett allvarligt samtal med henne om. Idag i Svenska kyrkan finns ett delat ansvar för kyrkan mellan kyrkans vigda tjänare och de förtroendevalda. Att rensa bort prästerna från det ansvaret förändrar Svenska kyrkan i grunden till att bli något annat än det varit och är.

Vilken kyrka tillhör Maud Olofsson egentligen? Tillhör hon verkligen den kyrka som riksdagen stiftat en lag om? I Lagen om Svenska kyrkan § 2 står det: Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet. I lagen står det alltså att präster (kyrkans ämbete) i samverkan ska driva kyrkans verksamhet. Då måste de ju vara med att leda och bestämma!

Vilken kyrka tillhör Maud Olofsson egentligen? Den kyrka där: kyrkoherden leder all verksamheten i församlingen? Så ska det gå till i Svenska kyrkan enligt Kyrkordningen 2 Kap §5! Maud Olofsson vill uppenbarligen inte ha det så... Om både styrning och ledning ska skötas av folket (partierna) då blir ju prästerna överflödiga i kyrkans vardagliga liv.

Maud Olofsson kan också läsa följande ur Kyrkordningen: Delaktigheten i de döptas och troendes allmänna prästadöme förenar alla i församlingen, vigda och icke vigda. Alla har tillsammans ansvaret för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd. Den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete eller vigningstjänst har gemensamt ansvar för att bedriva en verksamhet i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. För varje församling finns ett kyrkoråd som församlingens styrelse och en kyrkoherde med ansvar för ledning, samordning och tillsyn. (KO Inledningen till Andra avdelningen)

Citaten ovan beskriver denna maktdelning, förr kallad den dubbla ansvarslinjen, i dag mera oprecis kallad det gemensamma ansvaret. En kyrka, där prästerna istället görs till marionetter, utan reellt inflytande och utan tillsynsansvar, till exempel gentemot kyrkoråd och kyrkonämnder, är inte Svenska kyrkan. Där råder en annan ordning. Det borde ledaren för centerpartiet veta och försvara - istället för att attackera prästerna och den rådande ordningen!

Maud Olofssons uttalande kommenteras av Dagens Hasse Boström men även av Frimodig kyrka.

Kortspel om kyrkans framtid

Svenska kyrkan brottas med sin framtida organisation! Eller, nej någon brottning verkar det inte vara. Snarare är det som ett kortspel där varje deltagare spelat ut kort de tror ska ge effekt.
Svenska kyrkans Strukturutredning har presenterat ett diskussionsmaterial om Strukturer för framtidens församling. Ett material som tillkommit för att samla in reaktioner från församlingar och stift. Målen har varit att ”förenkla och förtydliga kyrkans lokala nivå: pastoralt, administrativt och ekonomiskt.” Och naturligtvis har man önskat att skapa bästa tänkbara förutsättningar för församlingarnas huvuduppgift. Som alla vet sammanfattas den enligt kyrkoordningen med uppdragen: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Men...

Redan i den inledande presentationen glider man på definitionerna. Man påstår att ”Delaktigheten i de döptas och troendes allmänna prästadöme förenar alla i församlingen…” Delaktigheten är naturligtvis beroende på om man är döpt och tror. Svårare än så kan det väl ändå inte vara. Så varför vill man inkludera alla? Alla kan väl ändå inte ha del i andras körkort, om det t ex handlade om ett jobb där man krävde körkort? Kan alla halka med på andras dop? Eller på deras tro?

Så påståendet att alla i församlingen förenas i detta fungerar som en övertalande definition. Man vill inkludera alla – och undviker frågeställningarna om de medlemmar i kyrkan som inte själva vill vara troende eller aktiva i något allmänt prästadöme. Nu kan man förstås ha andra bevekelsegrunder för sin tillhörighet. Man kanske gillar gamla stenhus, körsång, diakoni? Sant är att långt ifrån alla lockas av att vara kungar och präster i trons mening.

Utredningen berättar om vad den tycker organsiationen skall åstadkomma. Man skriver att: den organisatoriska utformningen av kyrkans lokala nivå utifrån skiftande
förhållanden ska
• ge förutsättningar för bred delaktighet, ansvarstagande och gemenskap
• bidra till tydlig ansvarsfördelning
• bidra till långsiktig ekonomisk bärkraft
• ge förutsättningar för en god arbetsmiljö

Annars levde jag i övertygelsen om att kyrkans organsiation skulle möjliggöra för kyrkan att fira gudstjänst, undervisa och bedriva diakoni och mission. Enligt kyrkoordningen är uppgiften att människor ska komma till tro...

I ett avsnitt om Utmaningar från framtiden behandlar man förekomsten av lokala olikheter, kyrkligt, demografiskt och ekonomiskt. Och man får det till att Uppsala, Västerås och Örebro skulle vara förorter till Stockholm!!! Hur centralistiskt fixerad får man vara? Utredningen snuddar vid individualismen, och de kyrkliga handlingarna som numera får allt större sällskap av alternativ och andra ersättningsriter.

Man kan se det framför sig. Hur Strukturutredningen suttit runt ett bord och var och en lyft in sina hjärtefrågor i diskussionen om en förändrad organisationsform för Svenska kyrkan. Men de mest avgörande frågeställningarna: vad en församling omistligt är, behandlas styvmoderligt. För det måste väl vara utifrån förståelsen av en församling och dess uppgift som organisationen ska växa fram eller förändras?! Och det kan inte ske utan hänsyn till perspektiv från bibelns brev och böcker eller tankar hämtade ur traditionshistorisk synvinkel.

Värst är att ingen analys föreligger. Ingen har undersökt vari dagens kyrkliga organisation brister. Var finns problemen? Hur kan man ens bolla upp organisationsmodeller utan att berätta om vilka problem modellen avser att lösa? Vilka är svagheterna och styrkorna? Men nej, något sådant får man inte veta. Så när strukturutredningen återvänder med ett verkligt betänkande och med mera utmejslade lösningsförslag borde man börja om från början! Vad är ett trossamfund, en kyrka och en församling? Hur kan de bäst fylla sina uppgifter i vårt moderna svenska samhälle?

Och följdfrågorna är många. Hur fördelas makten i kyrkan? Hur ska den gamla dubbla ansvarslinjen bevaras?? Det vill säga det ansvar ämbetet och de förtroendevalda delade, varandra ömsesidigt kompletterande, det som sedan blev till ett gemensamt ansvar (låter nästan för bra för att vara sant). Om man devalverar kyrkans vigningstjänst, såsom skett de senaste decennierna, blir konsekvensen dels ett otydligt gemensamt ansvar och en mer utsuddad rollfördelning. Då kan man snart dra ett ännu tjockare streck över att präst och biskop har särskilda ansvarsområden förknippade med kyrkans liv och lära, med tillsyn och främjande. Ett sådant tydligt vigningstjänstens ansvar hittar man i de flesta jämförbara kyrkor och så har det sett ut i Svenska kyrkan.

Istället har man bestämt sig för att bolla upp (spela ut) och testa ett antal organisatoriska modeller. Flera av dem är helt otänkbara, osannolika och oanvändbara. Tänk bara om stiften skulle stå för all personal, alla administrativa system, alla fastigheter, etc. Eller ännu värre: Rikskyrkan eller som man brukar kalla det Nationell nivå, som dessutom skulle bli en enda juridisk person! Då förlorar man ju all balans mellan de olika pastorala nivåerna (församling och stift) i kyrkan. Varför tänker man så i en tid när subsidiaritet och lokalt ansvar blir allt mer efterfrågat och nödvändigt? Ska kyrkan verkligen gå åt andra hållet?

Och inte tar man upp frågan om varför sekulära organisationer, de politiska partierna, ska bestämma i kyrkan. Jag inser att det är svårt för politiskt valda att ta i frågan. Men ser man närmare på sammansättningen av utredningen inser man att det är partierna som styr och ställer (caesaropapister). Också prästerskapet är i utredningen partipolitiskt fixerat. Man undviker frågeställningen om vem och vilka som bör leda en kyrka, som man väl upplever som en icke-fråga. Och man kan ju hävda att de frågorna ligger i demokratiutredningens korg. Envist och uthålligt hävdar jag att det är kyrkans största och mesta akuta trovärdighetsproblem som därmed undviks. Och de modeller man bygger för framtidens kyrka bortser från detta!

Posk valblogg har kommenterat utredningen här. Och Frimodig kyrka skriver här.

Partipolitikens lerfötter

Utdrag ur en artikel, På partipolitikens lerfötter, publicerad i senaste numret av tidskriften NOD:

I Sverige har kyrkans nationella karaktär gjort det möjligt för sekulära politiska krafter att ta makten. Svenska kyrkan fungerar som en religiös statsapparat för folkets moraliska fostran. Vilket en gång i tiden var ett argument inom frikyrkorna för att inte fullt ut klippa banden till Svenska kyrkan. Så kan man förklara fenomenet att många frikyrkliga personer har haft dubbelt medlemskap. Svenska kyrkan sågs inte som ett verkligt trossamfund, alltså kunde man stå kvar.

En historisk förklaring till den omfattande tillhörigheten är århundradens obligatorium att höra till kyrkan. Svenska kyrkan tillhandahöll det kitt som höll nationen samman och var ofta det främsta uttrycket för nationell identitet och samhörighet.

När religionsfriheten fick genomslag (Religionsfrihetslagstiftningen 1951) behölls många band mellan kyrka och folk. Medlemskap i kyrkan var inte en religiös bekännelse utan hade karaktären av ett medborgarskap. Oavsett livsåskådning förblev många medlemmar i kyrkan. Som psalmen påstod: ”Fädernas kyrka i Sveriges land, skönast bland samfund på jorden…” Här fanns en relation till folk och nation som de politiska partierna slog mynt av. Kyrkan var och är för betydelsefull för att tillåtas vila i de frommas kyrkliga händer och styras utifrån tro och teologi. En farhåga är vad en samhällskritisk kyrka skulle kunna åstadkomma eller ställa till med.

Trots att kyrkan försvagats och inte längre har samma betydelse för folk och nation är den en inflytelserik institution. Frekvent har partierna framhävt sin breda förankring i det svenska folket. Man har sett sig som demokratins garant. Att demokrati kan flyta i andra strömmar än partipolitiska verkar okänt. Kyrkans medlemmar är mångdubbelt fler än partiernas samlade medlemstal. Kyrkans koloss styrs egentligen av partipolitiska minoriteter. Men partierna räknar förstås hela väljarkåren som ”sin”.

De stora partierna har hävdat att de icke aktiva medlemmarna i Svenska kyrkan måste företrädas. De passiva tas till intäkt för att driva kyrkan i riktningar som partipolitiken gillar. Så byggs kyrkan på dem som befinner sig långt ifrån dess aktiva centrum. Genom sådana synpunkter skjuter man in en kil mellan aktiva och icke aktiva. Är det diskvalificerande att vara kyrkoaktiv kristen? Tydligen, de troende ska inte få utrymme att leda kyrkan. De behöver istället begränsas och kontrolleras.

Elit är ett ord som flitigt använts som tillmäle om präster och kyrkokristna. Eliten, elitisterna, får inte ta makten. Man märker den kristendomskritiska glidningen. I idrottsliga sammanhang är breddidrotten självfallet viktig. Men ingen skulle komma på idén att de idrottsintresserade måste kontrolleras, de som går på elitseriematcher, eller de aktiva utövarna, därför att de formar en elit.

I de politiska partierna råder en annan ordning. Där får inte vem som helst av sympatisörerna vara med och styra. De som sitter i beslutande organ är uteslutande de politiskt aktiva, de som vaskas fram inom rörelsen. Och man utses till nationell nivå, t ex kongresser, som representanter för den lokala nivån. De minst aktiva och deras åsikter får inte avgöra partiets linje.

I partierna duger eliten - men inte i kyrkan, där ska det vara på motsatt sätt. Man skrämmer dessutom med prästvälde och varnar för att de elitkristna ska ta över. Där skjuter de politiska partierna sig i foten. Främst för att de aldrig i sin egen organisation skulle godkänna en sådan ordning.

Det kan även handla om prästerna, synliga kyrkans företrädare, med tydlig kompetens. Deras symbolvärde väger tungt och de får ibland bära skulden för brister i kyrkan, för nedgång och kris. Detta trots att makten över verksamheten ligger hos partierna

Talet om prästvälde och svartrockar är en ideologisk bumerang. ”Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka”, säger till exempel Maud Olofsson (Kyrkans Tidning 090820) Men prästerna har ju gått den utbildning politiker beslutat om. De har antagits enligt systemet som politiker knäsatt. Och de har efter sin vigning, vars ordning och löften politiker bestämt i kyrkomötet, anställts av församlingars kyrkoråd som består av partipolitiker. Deras roll regleras av den av politikerna fastställda kyrkoordningen.

En tro partierna inte delar

I Svenska Dagbladet får jag ofta läsa artiklar jag tycker att jag borde ha skrivit. Jag gläds över insikter och åsikter, de är också mina.

Nu senast kom en kollega med en kopia av en sida från SvD i handen och sa: Detta måste du bara läsa! Här får du vatten på din kvarn! Nyfikenheten växte. Vem vill inte få vatten på sin kvarn? Vad gällde det?

Maria Ludvigsson hade skrivit om Svenska kyrkans omogna beteende. Viljan att locka människor till kyrkan med ovidkommande företeelser, det som så ofta förlett många i kyrkan att lämna sina egna klassiska källsprång för att utnyttja andras.På vägen tappades orienteringen om vad som är viktigt och primärt, vad som är vår tros grund och vad som är adiafora. Ändamålen helgar inte medlen! Barnet (Jesus) ska inte slängas ut med badvattnet! Tron kan inte urvattnas och omstöpas hur som helst. Det vi har är vad världen längtar efter - men i Svenska kyrkan och i dess församlingar tvekar och tvivlar man bortom all gräns...

Maria Ludvigsson formulerar sig rakt på sak så här: I församlingsbladet presenteras den moderna kyrkan mitt i staden, i takt med tiden – identisk med allt annat i tiden. Alla som har någon form av behov av ickereligiös art hälsas välkomna till qigong, filmvisning, kurs i it, massage, författarkvällar, uttryckande konst, friskvårdsgrupp eller modern dans. Kort sagt erbjuder kyrkan allt vi kan finna på alla annat håll, men inget av det som vi kommer till kyrkan för att höra. Det är som att läsa morgontidning för att få nyheter och analyser men i stället erbjudas nyhetsjournalisters personliga åsikter och krönikor med vardagsreflexioner.

Så träffsäkert, så mitt i prick! Man vill klia människor i öronen med det som de redan verkar gilla. Och så glömmer man vem som faktiskt har tillgång till de friska källssprången. Och det är med igenkännade och en slags ilande obehag/smärta jag läser hennes tankar: Vart ska den gå som längtar efter henne och söker henne, som vill höra Guds ord, om hon bara ger precis det som finns i varje vardag och varje kvällstidning?

Många väljer att gå till Rom. Ännu fler väljer att gå ur kyrkan rakt ut på gatan och hoppas finna ett sant budskap någon annanstans. Kvar står en kyrka utan troende och utan självrespekt, som förgäves söker sin identitet och hellre anpassar sig än leder och förkunnar.

Kvar finns en ickereligiös folkkyrka som i bästa fall kompletterar feel good-branschen, i värsta fall blir en politisk talarstol.

När Svenska kyrkan 2000 befriades från staten, blev hon ett bland andra samfund och kunde äntligen odla sin unika trädgård. Så verkar det inte ha blivit. Istället bevarar kyrkan den partipolitiska strukturen och det enda som egentligen har förändrats är medlemsantal och statsbidrag. Ett historiskt misslyckande med tanke på att vår samtid ropar efter andlighet och efter icke relativa sanningar: något som består och inte opinionsanpassar sig.

Detta kommer de politiska partierna aldrig att medge! Inte förrän de tvingas att tala sanning om skälen till att de vill fortsätta att bestämma i en kyrka vars övertygelser och tro partierna definitivt INTE delar! Hur länge ska det dröja innan de medger vilka skälen är? Förr eller senare tvingas de tala ärligt om varför de envist hävdar att partier som är livåskådningsmässigt neutrala (!!!) skall bestämma i Svenska kyrkan.

Caesaropapismens tid är förbi! Den sekulära staten och de neutrala partierna måste släppa greppet! Det anser Maria Ludvigsson! Och det anser jag!

Handlar det om planeten Mars?

Under eftermiddagen har jag tålmodigt försökt förklara den "svenska modellen". Inte för välfärd eller samförstånd a la Saltsjöbadsavtal. Nej, den religiösa organisationen Svenska kyrkans modell.

Gästen, som rest över hela världen och arbetat i kyrkor på flera kontinenter, ser förvånat på mig. Politiska partier, säger han, i kyrkomöte och kyrkoråd? Först tappar han målföret. Sedan avfyrar han frågor i en lång rad. Ber de? Vem bestämmer? Firar de gudstjänst? Och prästerna?

Hur är detta möjligt? Aldrig har jag ens tänkt tanken att det kunde vara så, säger han perplex. Han behöver inte ta ställning för eller emot. Han bara hissar upp ögonbrynen högt i pannan och ser ut som om jag berättat något otroligt märkligt från planeten Mars eller Jupiter...

Kyrkans val under debatt

Kyrkans valsystem får kritik i en enkät som tidningen Dagen gjort. Frågorna har gått till ett antal kyrkoherdar. Särskilt kritiska är herdarna till risken för sammanblandning av religion och politik. Och till det mycket låga valdeltagandet.

Gunnar Edqvist, Svenska kyrkans mest sakkunnige, ett slags kyrkoordningsorakel, öppnar för en eventuell framtida prövning av systemet. Dagens skriver: Enligt Gunnar Edqvist finns det inga hinder för Svenska kyrkan att genomföra en förändring, så länge en majoritet i kyrkomötet står bakom beslutet.
- Svenska kyrkan måste vara en demokratisk organisation. Det står i lagen om Svenska kyrkan. I övrigt finns det ett rätt stort utrymme för förändring. En demokratisk organisation kan se ut på olika sätt, säger Gunnar Edqvist.

En enkel reform vore att nomineringsgrupper för fram kandidater, men att alla sätts på lista. Det skulle medföra att partiorganisationerna tappade kraft och att väljarna fick större inflytande. Med ett sådant system vore det möjligt att rösta på alla dem man finner mest lämpliga, partilösa och politiska företrädare från olika grupperingar. Man skulle alltså samtidigt kunna rösta på en moderat, en socialdemokrat och några partipolitiskt fristående kandidater!

Och självfallet borde kyrkan införa indirekta val till stifts- och riksnivå. För att garantera att de som väljs själva har ett församlinsgengagemang. Det skulle också bekräfta att i Svenska kyrkan är församlingarna den grundläggande enheten.

En väl så viktig invändning är att Svenska kyrkan lägger mer än 100 miljoner på sitt val (kyrkovalet 2005 kostade mellan 122-132 miljoner). En ofattbar summa för en kyrka som ska arbeta trovärdigt. Visst ska demokrati få kosta. Men Svenska kyrkans apparat är överdimensionerad och blir för var dag än mer oproportionerlig i förhållande till det trons liv som kyrkoordningen menar är kyrkans främsta uppdrag: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission!

Kristeligt Dagblad om kyrkovalet

Nog blir det svårt att undanhålla vänner och bekanta Kristeligt Dagblads bevakning av det svenska kyrkovalet. Där har man uppmärksammat att en präst, prost och kyrkoherde, tillika med f d chefredaktör för Kyrkans Tidning, uppmanat till att bryta de politiska partiernas makt över Svenska kyrkan.

Kristeligt Dagblad skriver bland annat:– I Kirkemødet kan de politiske partier godt stå frem med en kristen bekendelse. Der fremstår de som repræsentanter for den lutherske tro. Men lige så snart Kirkemødets døre lukkes, så er de tilbage i deres partier, og her er de religiøst neutrale, for sådan foretrækker man det i det svenske samfund, siger Lars B. Stenström, som på den baggrund sætter spørgsmålstegn ved partiernes troværdighed.

I stedet ønsker han kirkens sande og tro tjenere sat i spidsen for Svenska Kyrkan. Det vil sige, at alle kandidater stiller op til kirkevalget uden politiske bindinger.

Visst blir man förvånad att Kristeligt Dagblad uppmärksammar just denna kritik mot det kyrkoval som Söndagen den 20/9 avgör hur 4 nya år i Svenska kyrkans historia skall formas. De citerar samvetsgrant:

– En evangelisk-luthersk kirke skal først og fremmest ledes med inspiration fra Guds ord og bekendelsesskrifterne og ikke ud fra sekulære partiprogrammer, siger Lars B. Stenström, som ellers støtter den svenske kirkes opbygning med demokratiske organer på tre forskellige niveauer.

Ja, ja. Det är roligt att citeras i Danmark av en tidning som fortfarande tror på ordets betydelse. Läs artiklarna och inse att man förlitar sig på texten, på ord, meningar och resonemang. Inte bara på tillfälliga känslor eller illustrationer. Inte på förkortningar eller snuttar.

Så gå och rösta! Och låt Kyrkan vara Kyrka!

Bryt partipolitikens makt över Svenska kyrkan!

Idag har jag fått ett inlägg i valdebatten publicerat i tidningen Dagen. Med några ords förtydligande återges artikeln nedan.

En fråga som säkert väcks av inlägget är hur jag kan påstå att fromma moderater eller socialdemokrater representerar utifrån kommande krafter. Svaret är att det är deras partier som har ett starkt inflytande över politiken och det är tydligt hur dessa nyttjar kyrkan som en spelplan för egna frågor. Den som styr kyrkan styr också en gigantisk folk- och opinionsbildande apparat. Vem vill avhända sig kontrollen över den?

Lägg till att partierna ser som sin främsta uppgift att företräda de icke aktiva. Om de som är valda ser sig som representanter för dem som inte omfattar kyrkans tro och bekännelse så leder det obönhörligt (!) till en inre sekularisering. Kyrkan blir mindre kyrka och mer offentlig institution för samhällsinsatser. Därav påståenden om partierna som utifrån kommande krafter.

Och i ett tidgare inlägg har jag frågat efter partiernas teologiska hållning - för en sådan måste till om man ska fatta beslut om gudstjänstordningar, böner och annat viktigt i kyrkans liv. Jag upprepar gärna dessa frågor om kyrkans lära. Varje intresserad väljare borde ställa dem till Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson eller deras partikamrater i Svenska kyrkan.!

Varför anser Du och Ditt parti om att dop skall vara grunden för medlemsskap i Svenska kyrkan? Jag kan gissa att Ni egentligen menar att det blir exkluderande?Vad anser Du och Ditt parti om dopet som villkor för deltagande i nattvarden? Min misstanke är att Ni möjligen kan anse att det leder till diskriminering?

Vad menar Du och Ditt parti om Kristi närvaro i nattvardens bröd och vin? Kan ett politiskt parti hysa övertygelsen att Jesus verkligen är där, I brödet och vinet?

Tror Du och Ditt parti att Svenska kyrkan är en del av Kristi kyrka i världen, av de heligas samfund? Jag anar att Ni inte tycker att det finns några frågor där vi i vår kyrka ska ta intryck av vad andra delar av denna enda Kristi kyrka tror och bekänner?

Hur vill Du och Ditt parti att Svenska Kyrkan ska missionera i Sverige? Ni menar väl att det är kyrkans uppgift att med tydlighet förkunna evangeliets glada budskap om frälsning i Jesus Kristus?

Och här artikeln:

Bryt partipolitikens makt över Svenska kyrkan!
Vid kyrkovalet den 20 september finns en möjlighet att bryta partiernas makt i Svenska kyrkan. En förändring nödvändig för kyrkans överlevnad som kristen kyrka.

Det är osunt att de politiska krafter som styr samhället också kontrollerar kyrkan. Så förhindras profetisk samhällskritik och uppgiften som salt i världen försvåras. Visst kan politiska partiers företrädare vara fromma, men de företräder ett sekulärt inflytande. Partierna är livsåskådningsmässigt neutrala. Utifrån kommande krafter styr Svenska kyrkan.

För trossyskon i världens alla kyrkor är det otänkbart att sekulära organisationer, än mindre partipolitiska grupper, skulle leda och styra en kristen kyrka. I grunden strider en sådan ordning mot kyrkans väsen - Guds folk av troende och döpta som vill höra Kristus till i liv och handling.

Politiska ideologier och partiprogram har primärt andra mål än att styra en kyrka. Teologi, tro och kyrka har andra källor än politiska ideologier. En evangelisk luthersk kyrka ska först och främst styras med inspiration från Guds ord och bekännelseskrifterna, och inte utifrån sekulära partipolitiska program!

Partiernas dominans har skapat ett nytt valbarhetskriterium. För att bli vald, även som präst, krävs partimedlemskap. Det blir viktigare än att prästerna är det Heliga Gudsordets tjänare. Under senare år har partiernas total dominans brutits och flera icke-politiska alternativ kommit till (t ex Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan och Frimodig kyrka).

Partierna ser sig som demokratins garanter. Som om kyrkan inte kunde röra sig utan partipolitiska stödhjul. Denna myt behöver demonteras. Kyrkan fungerade långt innan partierna fanns till. Och demokrati finns i många former. Folkligt inflytande kan organiseras utanför partier och politik. Om demokrati förutsatte partistyre så skulle väl alla folkrörelser och trossamfund behöva ha partipolitiska överrockar?!

Partierna vill företräda dem som sällan aktivt är med. Men i partierna organiserar man sig inte så. Där har de inre cirklarna kontroll över sin organisation. Och man ser alltid till att de mest politiskt insatta och aktiva bestämmer. Där duger det. Men i kyrkans sammanhang skäller man nedsättande på de aktiva, på ”eliten”. Just i kyrkan är det de minst aktiva som ska påverka och styra. Varför?

Inte ens om partierna försökte styra den Romersk katolska kyrkan, Pingströrelsen, Muslimska församlingar eller Idrottsrörelsen så vore den politiska maktutövning godtagbar. En sådan religiös makt står i strid med det partierna annars arbetar för: ett modernt sekulärt samhälle.

Motsägelsefullt nog menar de politiska partierna och deras ledare att Svenska kyrkan ska framträda som opolitisk. Det är ju bara inte möjligt om man ser på följande maktfördelning i kyrkomötet: 71 (s), 45 (m) och 41 (c). Tre riksdagspartier har tillsammans 157 mandat av 251. En betydande och klar egen majoritet. Tala om politisk styrning.

Partierna respekterar inte heller sina egna beslut. I kyrkomötet kan partierna stå bakom en kristen bekännelse. Där företräder de kristen tron i lutherdomens form. Men så snart kyrkomötets portar stängs blir partierna religiöst neutrala. De politiska partier som styr ett trossamfund med en hög kristen bekännelse bör rimligen företräda tron utanför kyrkmurarna. Men partierna vränger av sig den fromma kappan varje gång man uppträder utanför kyrkmurarna! Hur trovärdigt är det?

Partierna (s, m och c) har i Svenska kyrkan bestämt att: ”Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Evangeliet leder människan till gemenskap med Gud, som är hennes ursprung och mål. Hos Gud finns ett outtömligt djup av vishet, nåd och kärlek. Kyrkans tro innebär en grundläggande tillit till Gud och bygger på Guds väldiga handlingar, som är omvittnade i Bibeln och möter människorna i deras liv. Tron har ett från det apostoliska arvet överlämnat innehåll som kyrkan för vidare och som blir till en personlig erfarenhet i människornas liv.” Tror någon att partierna står bakom sitt eget beslut?

Den 20 september kan partipolitiseringen av Svenska kyrkan hejdas. Låt kyrkan vara kyrka!

Partipolitisk teologi

Partiledare har haft detaljerade synpunkter på Svenska kyrkans lära om äktenskap och vigsel. Några utan att själva tillhöra Svenska kyrkan. Det finns alltså något mycket intressant och sällan uppmärksammat; något man borde kunna kalla partipolitisk teologi.

Därför bör vi vara mycket frimodiga (!) och ställa fler frågor om kyrkans lära till Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson! Inför kyrkovalet borde de svara på följande frågor:

Varför anser Du och Ditt parti om att dop skall vara grunden för medlemsskap i Svenska kyrkan? Jag kan gissa att Ni egentligen menar att det blir exkluderande?

Vad anser Du och Ditt parti om dopet som villkor för deltagande i nattvarden? Min misstanke är att Ni möjligen kan anse att det leder till diskriminering?

Vad menar Du och Ditt parti om Kristi närvaro i nattvardens bröd och vin? Kan ett politiskt parti hysa övertygelsen att Jesus verkligen är där, I brödet och vinet?

Tror Du och Ditt parti att Svenska kyrkan är en del av Kristi kyrka i världen, av de heligas samfund? Jag anar att Ni inte tycker att det finns några frågor där vi i vår kyrka ska ta intryck av vad andra delar av denna enda Kristi kyrka tror och bekänner?

Hur vill Du och Ditt parti att Svenska Kyrkan ska missionera i Sverige? Ni menar väl att det är kyrkans uppgift att med tydlighet förkunna evangeliets glada budskap om frälsning i Jesus Kristus?

Argument mot partipolitisk makt i Svenska kyrkan

Kyrkovalet den 20 september blir ett viktigt val. Därför har jag samlat några av de synpunkter som finns på denna blogg om de politiska partierna och deras förhållningssätt som partier i Svenska kyrkan. Huvudsakligen gäller det moderaterna, socialdemokraterna och centern, men även andra. En tröttsam repris för somliga. För andra en inblick i hur man faktiskt kan tänka på ett annat sätt än vad de sekulära partiledningarna gör.

Även om partierna har enskilda företrädare som är kyrkligt aktiva, ja de flesta är naturligtvis trons människor, representerar de sina politiska partier. Där formas plattformarna, valkraven. Där avgörs egentligen hur kyrkan ska vara. När partipolitiker fattar beslut ska det naturligtvis ha bäring också på partierna -annars är det ju enbart partipolitisk maktutövning utan några som helst kopplingar till partiet. Den sorgligaste av sorgliga slutsatser är: Sveriges stora politiska partier går till val i en kyrka vars tro man inte står för! I vilket ordförråd som helst finns det passande namn före ett sådant handlande.

Utan de politiska partierna tar andra över, konservativa krafter, och vi ska inte ha en elitkyrka där prästerna bestämmer.
Svenska kyrkan är unik i hela världen, bortsett från några nordiska folkkyrkor med liknande drag, att ha en så långtgående politisk styrning. Vart man än kommer i internationella ekumeniska sammanhang hisnar människor när de hör om Svenska kyrkans sammanblandning av politik, parti och kyrka. Att det till exempel förekommer dagliga politiska partimöten när svenska kyrkan i kyrkomötet formar sin framtid är uppseendeväckande. Tankarna leds oroväckande nog till helt andra politiska system. För trossyskon i världens kyrkor är det alltså obegripligt och otänkbart att sekulära organisationer skulle tillåtas att leda och styra en kyrka. Det strider i grunden mot vad en kyrka är - Guds folk av troende och döpta som vill höra Kristus till i liv och handling.

Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka.
Motsättningen är naturligtvis falsk. Det finns inte en vågskål med präster och en annan med folk i. Var detta föraktfulla tal om präster kommer ifrån borde undersökas. Särskilt som biskoparnas, prästernas och diakonernas ställning i Svenska kyrkan är genomreglerad och kringskuren. Vilken jämförbar kyrka som helst har en friare och viktigare roll för dem man kallat till vigningstjänsten. Och det står inte på något sätt i strid med en demokratisk ordning. Kyrkan omhuldar dessutom en sk dubbel ansvarslinje där de valda och dem kyrkan vigt till uppgifter (vigningstjänsten) ska samverka i beslutande organ i församlingar, stift och nationellt.


Partiernas makt i Svenska kyrkan innebär att partimedlemsskap blivit ett valkriterium för att kunna vara med och påverka kyrkans ställningstaganden. Till och med de flesta präster som sitter i kyrkomötet gör det därför att de är partimedlemmar inte för att de är det Heliga Gudsordets tjänare.
En folkkyrka måste representeras av folket och ha sin bas hos dem som röstar.
Men man kan inte sätta likhetstecken mellan partier, partipolitiker och folket. Myten om de politiska partiernas betydelse i kyrkan måste demonteras! Det är ju inte mängden människor som gör en kyrka till kyrka! Och de kyrkotillhörigas röster kan bli hörda på andra sätt än genom politiska partier som svartsjukt bevakar sina positioner i Svenska kyrkan. Dessutom: det svenska folket tillhörde sin kyrka långt innan de politiska partierna ens fanns till. Så att partierna är bästa sättet att bevara folklighet och demokrati är nonsens.

Politiska partier är demokratiska och vana att representera folket.
Partimakten innebär också att icke kyrkomedlemmar får ett stort inflytande över Svenska kyrkan via sina partiorganisationer. Därför kan t ex Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt fortsatt ha ett enormt inflytande över den kyrka de inte tillhör! Deras olika uttalanden om kyrkopolitik bekräftar den slutsatsen.

De politiska partierna garanterar det demokratiska inflytandet i kyrkan. Kan alltså den lokala kyrkliga demokratin bara utövas genom politiska partier? Religiöst neutrala partier därtill! Det är att underkänna alla de många organisationer som inte har politiska partier inblandade i sin lokala demokrati. Och nog är även idrottsrörelsens klubbar, frikyrkoförsamlingarna och hembygdsföreningarna demokratiskt uppbyggda. Och det utan att politiken håller dem i nosring.
Att politiska partier enbart vill styra Svenska kyrkan och inte andra betydande trossamfund, som Stockholms katolska stift, Svenska missionskyrkan eller Pingströrelsen , innebär en särbehandling. Och inte heller styr man andra religioner, som ett starkt växande Islam i Sverige, vilket också innebär att man i praktiken inte förhåller sig neutral utan särbehandlar Svenska kyrkan. I detta fall för att kontrollera den så att den inte blir en hämmande faktor i det svenska samhällsbygget. Men med ett starkt växande Islam blir det allt orimligare för partierna att upprätthålla denna kontroll.

Politiska partier har organisation för att nominera och välja människor. Kyrkan har så många medlemmar att politiska partier kan passa bra i sammanhanget.
Men sätta folk på listor kan vem som helst. Det man måste förklara är varför politiska ideologier ska styra en kristen kyrka. Ska verkligen teologi, tro och kyrka styras av partipolitik? En evangelisk luthersk kyrka borde ju först och främst styras med inspiration från Guds ord och bekännelseskrifterna, och inte utifrån sekulära partipolitiska program!

Vår grundläggande utgångspunkt är att religion och politik ska hållas isär.
Nästan alla hyllar tanken att Svenska kyrkan ska framträda som opolitisk. Absolut partipolitiskt neutral men möjligen med ett idépolitiskt engagemang. Då blir det synnerligen intressant är hur det nuvarande kyrkomötet ser ut. Man behöver bara kunna enkel addition för att få reda på vem som har makt. Lägger man samman följande representation 71 (s), 45 (m) och 41 (c) så har dessa tre riksdagspartier tillsammans 157 mandat av 251. En betydande och klar egen majoritet.

De politiska partierna tar ansvar för Svenska kyrkan.
Men partierna respekterar ju inte sina egna beslut. I kyrkomötet kan man ha en hållning och stå bakom bekännelser. Där företräder partiet den kristna tron i lutherdomens form. Men så snart kyrkomötets portar stängs blir partierna neutrala. Det är en rimlig förväntan att de politiska partier som leder kyrkan, ett trossamfund med en hög kristen bekännelse, också företräder tron utanför kyrkmurarna.

Vilken tilltro förtjänar ett partis politik om det inte konsekvent står för sin övertygelse? Att ha en bekännelse i kyrkan och en annan i alla andra sammanhang kan inte accepteras. Sådant beteende har inga smickrande benämningar: att vända kappan efter vinden och ännu starkare utpekande begrepp. Och ja till tro och bekännelse skall väl rimligen vara ja och nej betyder väl fortfarande nej? Partierna ansluter sig i kyrkan till formuleringar som ”syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”. Samtidigt uppträder de utåt mot allmänheten som livsåskådningsmässigt neutrala. Trovärdigt?

De icke-politiska alternativen har ingen helhetssyn och har inga svar på en hel del frågor.
Självfallet kan det finnas svagheter hos alla nomineringsgrupper. Bristen på svar i somliga frågor, om det nu verkligen är så, kan möjligen bero på att man i sådana grupper (som t ex Posk eller Frimodig kyrka) inte är lika centralstyrda och att man inte bygger på några politiska partiprogram som försöker täcka de flesta samhällsområden. Och ska verkligen de som vill vara förtroendevalda i en kyrka ha svar på allt? Kyrkan kanske ska vara mera kyrka och mindre av annat?! Man kanske till och med i dessa alternativa grupper har olika uppfattning och tillåter att det får vara så i mycket större utsträckning än i partierna?

Vi vill arbeta för att kyrkan ska...
I nästan alla valmanifest och kyrkopolitiska program från de politiska partierna talar man uteslutande om kyrkans yttre, sådant som syns i samhället. Det är sådant som en kyrka i och för sig kan vara stolt över: diakoni, ungdomsarbete, kursgårdar etc . Det blir lätt en ny slags gärningslära. Allt som kyrkan gör ska ha ett centrum, vara ett utflöde från det man i mötet med Herren Kristus i mässan själv får ta emot i form av syndernas förlåtelse, av nåd och kärlek. Tro och liv hör oupplösligt samman i en kyrka. Om detta sägs ingenting. Ingenting om vikten av tro, om gudstjänstens betydelse, om vittnesbörd, om bön….

Här är en av de texter som partierna, denna gång i kyrkans sammanhang, beslutat om och därför egentligen står bakom, en text de borde citera, leva efter och kämpa för: ”Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Evangeliet leder människan till gemenskap med Gud, som är hennes ursprung och mål. Hos Gud finns ett outtömligt djup av vishet, nåd och kärlek. Kyrkans tro innebär en grundläggande tillit till Gud och bygger på Guds väldiga handlingar, som är omvittnade i Bibeln och möter människorna i deras liv. Tron har ett från det apostoliska arvet överlämnat innehåll som kyrkan för vidare och som blir till en personlig erfarenhet i människornas liv.” Ur Kyrkoordningen, inledning 1 Kap 1 §.

Partipolitiken på väg ur kyrkan spår Hägglund

Kyrkans Tidning har i sin partiledarserie inför kyrkovalet i dag nått fram till Göran Hägglund. Hans röst bryter av mot de stora partiernas försvar för partierna i kyrkan. Hägglund säger: Vi vill komma bort från partipolitiseringen. Men det går inte att åstadkomma en förändring utan att använda partierna.

Hur man ”använder” politiska partier i en sådan förändring är svårt att föreställa sig. Ska det bli en ändring kommer den nog inte med mindre än att partierna tvingas inse det otidsenliga i att behålla kontrollen över en konfession vars innehåll partierna inte delar eller står bakom.

Göran Hägglund föreställer sig att metoden att bilda grupper likt Folkpartister i Svenska kyrkan (Fisk) eller det egna Kristdemokrater i Svenska kyrkan. Med den metoden kan det ta ett par perioder att fasa ut partierna ur kyrkan.

Svagheten där är att sådana grupper under en mycket lång tid kan hålla partierna kvar i kyrkan. Förändringen kan stanna på ytan och partikoppling kan skötas informellt. Man äter kakan och har den kvar. Det ser ut som om partiet släppt kontrollen över Svenska kyrkan men den behålls av en ny partipolitisk fraktion. Och det bygger fortfarande på partiernas program och ideologier. Partimedlemskap lär på det sättet inte försvinna som valbarhetskriterium.

Men Kristdemokraternas ledare har ännu en kanin i sin hatt. En möjlig väg framåt är personval med en lista där man prickar för de kandidater man har förtroende för. Göran Hägglund tror att man på så vis kan välja dem som tycker om kyrkan. Han säger: Idag är det ju så att långt ifrån alla som blivit invalda i kyrkliga sammanhang är sådana som brinner för kyrkans verksamhet. Och jag skulle vilja att det var personer som verkligen tyckte om kyrkan och brydde sig om hur det går.

Han kunde naturligtvis bli ännu tydligare om hur avgörande det är att de som väljs själva delar det som är Svenska kyrkans skäl att finnas till: tron och bekännelsen.

I den bilaga som Kristdemokraterna själva producerat (som medföljer Kyrkans Tidning) har man formulerat sig så här om personval:

Rena personval är standard i övriga Lutherska kyrkor i vår omvärld

Alla kandidater i en valkrets sätts upp på samma lista. Det innebär en valsedel för varje valkrets.

Väljaren skall kunna sätta sina kryss, just nu tre stycken, fritt bland alla kandidater på listan.

Valnämnden i församlingen får ansvara för att alla röstberättigade får information om vilka som kandiderar inom den aktuella valkretsen.

Valet kan därmed genomföras även om partier och registrerade nomineringsgrupper avstår från att engagera sig…

En modell för personval som förmodligen skulle kunna fungera ganska bra. Men den verkar bygga på föreställningen om att valen i framtiden bör se ut ungefär som idag. Jag undrar om det verkligen är försvarligt att dra runt en valapparat för 100-150 miljoner i en värld som vår enbart för att vaska fram förtroendevalda i församlingarna, varav många är ganska små och den lokala enheten stor. I framtiden behöver vi av solidaritet med människor och en värld som lider
finna andra modeller för val. Demokrati kan ta sig många uttryck och organiseras på mångahanda sätt.

Inte heller får man glömma bort frågan om hur de olika kyrkliga nivåerna ska relatera till varandra. Det rimligaste är att man har indirekta val till stift och kyrkomöte för att just få fram de lokalt i församlingen engagerade.

Göran Hägglund och kristdemokraterna, liksom deras representanter i Svenska kyrkan, är inne på en linje som vill bryta partiernas grepp över Svenska kyrkan. Och det kan man enbart välkomna!

Påkristning viktigare än partipolitik!

Cheredaktör Elisabeth Sandlund, tidningen Dagen, skriver i sin ledare om partipolitiken i Svenska kyrkan. Anledningen är att den blivande Stockholmsbiskopen Eva Brunne försvarar politiseringen och varnar för att kyrkan annars blir en förening eller en sekt.

Sandlund skriver: Eva Brunne har fel.
Kyrkovalen kan och bör förändras så att de politiska partiernas makt bryts. Det finns många andra lösningar som inte bara skulle behålla utan också förstärka det demokratiska styret av och de många människornas engagemang i Svenska kyrkan utan att reducera den till en förening eller förvandla den till en sekt.

Partier är också föreningar, om än av folkrörelsekaraktär. Hur politiska sammanslutningar/föreningar i det ena sammanhanget är spärren mot föreningstendenser i det andra är svårt att se. Tekniskt sett är Svenska kyrkan redan organiserad som förening genom lagen om trossamfund hur mycket man upprätthåller en formell organisation som liknar stat och kommun. Därtill förstärks detta genom den kongregationalistiska (självstyrande församlingar) utveckling som synts alltmer i och med förändringarna i kyrka- statrelationerna år 2000.

Varför partier som inte konsekvent och lojalt står bakom Svenska kyrkan ska bestämma i den är obegripligt! Sandlund avslutar i Dagen: Form och innehåll hänger nära samman. Partipolitikens inflytande försvårar den vitalisering som är helt nödvändig för framtiden. Att Svenska kyrkan överlever som organisation i sin nuvarande form är faktiskt inte det primära. Det allra viktigaste är att detta gigantiska och fortfarande resursstarkasamfund med stark folklig förankring får kraft, mod och inspiration så att det förmår spela sin stora och viktiga roll i påkristningen av Sverige.

Maud Olofsson - det håller inte!

Centern fortsätter att satsa på kyrkovalet, låter Maud Olofsson meddela i Kyrkans Tidning (20/8). Nu är det ingen nyhet eftersom sådana beslut sedan länge har fattats både på Centerstämman och i inre kretsar.

Maud Olofsson talar för sitt Centerparti när hon säger: Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka. Motsättningen är naturligtvis falsk. Det finns inte en vågskål med präster och en annan med folk i. Var detta föraktfulla tal om präster kommer ifrån borde undersökas. Särskilt som biskoparnas, prästernas och diakonernas ställning i Svenska kyrkan är genomreglerad och kringskuren. Vilken jämförbar kyrka som helst har en friare och viktigare roll för dem man kallat till vigningstjänsten.

Om Svenska kyrkan inte skall vara prästernas kyrka, vems kyrka skall den vara? En kyrka ska först och främst vara Guds kyrka. Kyrkans viktigaste relation är till Kristus. Läser man årets valprogram för de politiska partierna verkar det som om kyrkan inte har mycket med Kristus och Gud att göra. Det kyrkan genom tiderna tror saknas! Och ord som tro, bön och gudstjänst förkommer knappast.

Vad har då Maud Olofsson att säga om kyrkans innersida? Jo hon framhäver: En kyrka som kan fungera som en samtalsplats om livets mening och om värden och värderingar. Det handlar om människans förhållande till naturen och till varandra.
I det perspektivet tycker hon att synen på kvinnliga präster och äktenskap för homosexuella är viktiga frågor. Hon ser gärna att kyrkan tar en mera aktiv roll i miljöarbetet.

Även om mötesplatser och samtal är viktiga är det inte sådant som gör en kyrka till kyrka. Och besluten om kyrkliga äktenskap för homosexuella är ett exempel där partierna stenhårt styrt upp. Staten och samhället har sin syn. Kyrkans syn på äktenskap och samlevnad borde vara kyrkans egen, och lugnt få vaskas fram i kyrkans sammanhang (även i relation till egen dogmatisk tradition) och i dialog med andra i Kristi kyrka på jorden. Och det bör ske genom teologiska samtal och ges den tid som behövs för att inte åstadkomma söndring och splittring.

En kristen kyrka har bekännelse, lära och tro i sitt centrum. Det handlar om vittnesbörd, diakoni och mission som ett utflöde från församlingens tro på och möte med Kristus. Men i partiernas tänkande och i valretoriken saknas denna den viktigaste dimensionen.

Maud Olofsson hävdar vidare: En folkkyrka måste representeras av folket och ha sin bas hos dem som röstar. Men man kan inte sätta likhetstecken mellan partier, partipolitiker och folket. Myten om de politiska partiernas betydelse i kyrkan måste demonteras! Det är ju inte mängden människor som gör en kyrka till kyrka! Och de kyrkotillhörigas röster kan bli hörda på andra sätt än genom politiska partier som svartsjukt bevakar sina positioner i Svenska kyrkan.

Dessutom: det svenska folket tillhörde sin kyrka långt innan de politiska partierna ens fanns till. Så att partierna är bästa sättet att bevara folklighet och demokrati är nonsens.

Nej Maud Olofsson. Det håller inte, det du, Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har att säga om Svenska kyrkan. I en modern demokrati kan inte sekulära partier fortsätta sin maktutövning över en tro och en kyrka vars verkligt viktiga innehåll man som partier inte sluter upp bakom. Fullfölj därför kyrka-statreformen och låt Svenska kyrkan finna sin egen väg.

Fd minister i en socaldemokratisk kyrka

Tidningen Dagen vet att berätta följande: Georg Andersson, före detta invandrarminister och kommunikationsminister (S), satsar nu på kyrkopolitiken. I höstens kyrkoval ställer Andersson upp på S-listan till kyrkofullmäktige i Umeå.

Varför? Vad får en före detta minister att ställa upp till val i Svenska kyrkan. Ja, Georg Andersson har alltid varit aktiv i kyrkan som EFS-are. Men är det en tillräcklig förklaring till att han nu än en gång vill bli politiskt vald? Och nu i Svenska Kyrkan.

En politiskt medveten kristen om någon borde väl fundera över om det är en rättfärdig ordning att man väljs på politiska plattformar in i en kyrka för att bestämma och styra. Som om det kunde finnas en moderat kyrka, eller en socialdemokratisk kyrka! Om det inte kan finnas - hur kan man då gå till val just på sådana program och plattformar?

Georg Andersson, tänk om!

Kyrkan sponsrar politiska partier

De politiska partiernas styrning av Svenska kyrkan blir för varje år allt svårare att fördra. Ett antal argument kan anföras emot - men få för den gällande normen.

Partierna respekterar inte sina egna beslut. I kyrkomötet kan man ha en hållning och stå bakom bekännelser. Där företräder partiet den kristna tron i lutherdomens form. Men så snart kyrkomötets portar stängs blir partierna neutrala.

Partiernas makt i Svenska kyrkan innebär att partimedlemsskap blivit ett valkriterium för att kunna vara med och påverka kyrkans ställningstaganden. Till och med de flesta präster som sitter i kyrkomötet gör det därför att de är partimedlemmar inte för att de är det Heliga Gudsordets tjänare. Även om det också finns grupper som arbetar utanför partipolitiken (Posk, Frimodig Kyrka m fl) är 4/5-delar av kyrkomötet politiskt och bygger på partier.

Partimakten innebär också att icke kyrkomedlemmar får ett stort inflytande över Svenska kyrkan via sina partiorganisationer. Därför kan t ex Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt fortsatt ha ett enormt inflytande över den kyrka de inte tillhör! Deras olika uttalanden om kyrkopolitik bekräftar den slutsatsen.

Svenska kyrkan betalar partiernas valrörelser och kampanjer genom generöst stöd till nomineringsgrupperna (huvudsakligen partier) och mandatstöd. I år avsätter kyrkan centralt drygt 12 miljoner för detta ändamål eftersom det är valår. Men ingen har undersökt hur omfattande och starkt detta ekonomiska band mellan kyrkan och partipolitiken egentligen är.

Att politiska partier enbart vill styra Svenska kyrkan och inte andra betydande trossamfund, som Stockholms katolska stift, Svenska missionskyrkan eller Pingströrelsen , innebär en särbehandling. Och inte heller styr man andra religioner, som ett starkt växande Islam i Sverige, vilket också innebär att man i praktiken inte förhåller sig neutral utan särbehandlar Svenska kyrkan. I detta fall för att kontrollera den så att den inte blir en hämmande faktor i det svenska samhällsbygget. Men med ett starkt växande Islam blir det allt orimligare för partierna att upprätthålla denna kontroll.

Det finns fler tecken på att man vill ge Svenska kyrkan en roll som extra socialtjänst eller ett slags religionsparalply och t ex erbjuda muslimerna lokaler för sina sammankomster. Vilket naturligtvis de flesta muslimer artigt men bestämt kommer att avböja av integritetsskäl! Förslaget kommer senast från Helen Törnqvist (c) i en artikel i Aftonbladet. Vill man veta mer om hennes tankar besöker man hennes blogg. Hon tänker att alla band mellan kyrka och stat skall klippas, vilket borde betyda att partierna träder tillbaka. Men tills vidare vill hon förändra kyrkan utifrån begeppet öppenhet.

Öppenhet för allt och alla fungerar naturligtvis inte - eftersom man då också inkluderar det som vill undergäva och för alltid begrava kyrkans tro.