Kyrkovalet den 20 september blir ett viktigt val. Därför har jag samlat några av de synpunkter som finns på denna blogg om de politiska partierna och deras förhållningssätt som partier i Svenska kyrkan. Huvudsakligen gäller det moderaterna, socialdemokraterna och centern, men även andra. En tröttsam repris för somliga. För andra en inblick i hur man faktiskt kan tänka på ett annat sätt än vad de sekulära partiledningarna gör.
Även om partierna har enskilda företrädare som är kyrkligt aktiva, ja de flesta är naturligtvis trons människor, representerar de sina politiska partier. Där formas plattformarna, valkraven. Där avgörs egentligen hur kyrkan ska vara. När partipolitiker fattar beslut ska det naturligtvis ha bäring också på partierna -annars är det ju enbart partipolitisk maktutövning utan några som helst kopplingar till partiet. Den sorgligaste av sorgliga slutsatser är: Sveriges stora politiska partier går till val i en kyrka vars tro man inte står för! I vilket ordförråd som helst finns det passande namn före ett sådant handlande.
Utan de politiska partierna tar andra över, konservativa krafter, och vi ska inte ha en elitkyrka där prästerna bestämmer.
Svenska kyrkan är unik i hela världen, bortsett från några nordiska folkkyrkor med liknande drag, att ha en så långtgående politisk styrning. Vart man än kommer i internationella ekumeniska sammanhang hisnar människor när de hör om Svenska kyrkans sammanblandning av politik, parti och kyrka. Att det till exempel förekommer dagliga politiska partimöten när svenska kyrkan i kyrkomötet formar sin framtid är uppseendeväckande. Tankarna leds oroväckande nog till helt andra politiska system. För trossyskon i världens kyrkor är det alltså obegripligt och otänkbart att sekulära organisationer skulle tillåtas att leda och styra en kyrka. Det strider i grunden mot vad en kyrka är - Guds folk av troende och döpta som vill höra Kristus till i liv och handling.
Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka.
Motsättningen är naturligtvis falsk. Det finns inte en vågskål med präster och en annan med folk i. Var detta föraktfulla tal om präster kommer ifrån borde undersökas. Särskilt som biskoparnas, prästernas och diakonernas ställning i Svenska kyrkan är genomreglerad och kringskuren. Vilken jämförbar kyrka som helst har en friare och viktigare roll för dem man kallat till vigningstjänsten. Och det står inte på något sätt i strid med en demokratisk ordning. Kyrkan omhuldar dessutom en sk dubbel ansvarslinje där de valda och dem kyrkan vigt till uppgifter (vigningstjänsten) ska samverka i beslutande organ i församlingar, stift och nationellt.
Partiernas makt i Svenska kyrkan innebär att partimedlemsskap blivit ett valkriterium för att kunna vara med och påverka kyrkans ställningstaganden. Till och med de flesta präster som sitter i kyrkomötet gör det därför att de är partimedlemmar inte för att de är det Heliga Gudsordets tjänare.
En folkkyrka måste representeras av folket och ha sin bas hos dem som röstar.
Men man kan inte sätta likhetstecken mellan partier, partipolitiker och folket. Myten om de politiska partiernas betydelse i kyrkan måste demonteras! Det är ju inte mängden människor som gör en kyrka till kyrka! Och de kyrkotillhörigas röster kan bli hörda på andra sätt än genom politiska partier som svartsjukt bevakar sina positioner i Svenska kyrkan. Dessutom: det svenska folket tillhörde sin kyrka långt innan de politiska partierna ens fanns till. Så att partierna är bästa sättet att bevara folklighet och demokrati är nonsens.
Politiska partier är demokratiska och vana att representera folket.
Partimakten innebär också att icke kyrkomedlemmar får ett stort inflytande över Svenska kyrkan via sina partiorganisationer. Därför kan t ex Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt fortsatt ha ett enormt inflytande över den kyrka de inte tillhör! Deras olika uttalanden om kyrkopolitik bekräftar den slutsatsen.
De politiska partierna garanterar det demokratiska inflytandet i kyrkan. Kan alltså den lokala kyrkliga demokratin bara utövas genom politiska partier? Religiöst neutrala partier därtill! Det är att underkänna alla de många organisationer som inte har politiska partier inblandade i sin lokala demokrati. Och nog är även idrottsrörelsens klubbar, frikyrkoförsamlingarna och hembygdsföreningarna demokratiskt uppbyggda. Och det utan att politiken håller dem i nosring.
Att politiska partier enbart vill styra Svenska kyrkan och inte andra betydande trossamfund, som Stockholms katolska stift, Svenska missionskyrkan eller Pingströrelsen , innebär en särbehandling. Och inte heller styr man andra religioner, som ett starkt växande Islam i Sverige, vilket också innebär att man i praktiken inte förhåller sig neutral utan särbehandlar Svenska kyrkan. I detta fall för att kontrollera den så att den inte blir en hämmande faktor i det svenska samhällsbygget. Men med ett starkt växande Islam blir det allt orimligare för partierna att upprätthålla denna kontroll.
Politiska partier har organisation för att nominera och välja människor. Kyrkan har så många medlemmar att politiska partier kan passa bra i sammanhanget.
Men sätta folk på listor kan vem som helst. Det man måste förklara är varför politiska ideologier ska styra en kristen kyrka. Ska verkligen teologi, tro och kyrka styras av partipolitik? En evangelisk luthersk kyrka borde ju först och främst styras med inspiration från Guds ord och bekännelseskrifterna, och inte utifrån sekulära partipolitiska program!
Vår grundläggande utgångspunkt är att religion och politik ska hållas isär.
Nästan alla hyllar tanken att Svenska kyrkan ska framträda som opolitisk. Absolut partipolitiskt neutral men möjligen med ett idépolitiskt engagemang. Då blir det synnerligen intressant är hur det nuvarande kyrkomötet ser ut. Man behöver bara kunna enkel addition för att få reda på vem som har makt. Lägger man samman följande representation 71 (s), 45 (m) och 41 (c) så har dessa tre riksdagspartier tillsammans 157 mandat av 251. En betydande och klar egen majoritet.
De politiska partierna tar ansvar för Svenska kyrkan.
Men partierna respekterar ju inte sina egna beslut. I kyrkomötet kan man ha en hållning och stå bakom bekännelser. Där företräder partiet den kristna tron i lutherdomens form. Men så snart kyrkomötets portar stängs blir partierna neutrala. Det är en rimlig förväntan att de politiska partier som leder kyrkan, ett trossamfund med en hög kristen bekännelse, också företräder tron utanför kyrkmurarna.
Vilken tilltro förtjänar ett partis politik om det inte konsekvent står för sin övertygelse? Att ha en bekännelse i kyrkan och en annan i alla andra sammanhang kan inte accepteras. Sådant beteende har inga smickrande benämningar: att vända kappan efter vinden och ännu starkare utpekande begrepp. Och ja till tro och bekännelse skall väl rimligen vara ja och nej betyder väl fortfarande nej? Partierna ansluter sig i kyrkan till formuleringar som ”syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”. Samtidigt uppträder de utåt mot allmänheten som livsåskådningsmässigt neutrala. Trovärdigt?
De icke-politiska alternativen har ingen helhetssyn och har inga svar på en hel del frågor.
Självfallet kan det finnas svagheter hos alla nomineringsgrupper. Bristen på svar i somliga frågor, om det nu verkligen är så, kan möjligen bero på att man i sådana grupper (som t ex Posk eller Frimodig kyrka) inte är lika centralstyrda och att man inte bygger på några politiska partiprogram som försöker täcka de flesta samhällsområden. Och ska verkligen de som vill vara förtroendevalda i en kyrka ha svar på allt? Kyrkan kanske ska vara mera kyrka och mindre av annat?! Man kanske till och med i dessa alternativa grupper har olika uppfattning och tillåter att det får vara så i mycket större utsträckning än i partierna?
Vi vill arbeta för att kyrkan ska...
I nästan alla valmanifest och kyrkopolitiska program från de politiska partierna talar man uteslutande om kyrkans yttre, sådant som syns i samhället. Det är sådant som en kyrka i och för sig kan vara stolt över: diakoni, ungdomsarbete, kursgårdar etc . Det blir lätt en ny slags gärningslära. Allt som kyrkan gör ska ha ett centrum, vara ett utflöde från det man i mötet med Herren Kristus i mässan själv får ta emot i form av syndernas förlåtelse, av nåd och kärlek. Tro och liv hör oupplösligt samman i en kyrka. Om detta sägs ingenting. Ingenting om vikten av tro, om gudstjänstens betydelse, om vittnesbörd, om bön….
Här är en av de texter som partierna, denna gång i kyrkans sammanhang, beslutat om och därför egentligen står bakom, en text de borde citera, leva efter och kämpa för: ”Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Evangeliet leder människan till gemenskap med Gud, som är hennes ursprung och mål. Hos Gud finns ett outtömligt djup av vishet, nåd och kärlek. Kyrkans tro innebär en grundläggande tillit till Gud och bygger på Guds väldiga handlingar, som är omvittnade i Bibeln och möter människorna i deras liv. Tron har ett från det apostoliska arvet överlämnat innehåll som kyrkan för vidare och som blir till en personlig erfarenhet i människornas liv.” Ur Kyrkoordningen, inledning 1 Kap 1 §.
Även om partierna har enskilda företrädare som är kyrkligt aktiva, ja de flesta är naturligtvis trons människor, representerar de sina politiska partier. Där formas plattformarna, valkraven. Där avgörs egentligen hur kyrkan ska vara. När partipolitiker fattar beslut ska det naturligtvis ha bäring också på partierna -annars är det ju enbart partipolitisk maktutövning utan några som helst kopplingar till partiet. Den sorgligaste av sorgliga slutsatser är: Sveriges stora politiska partier går till val i en kyrka vars tro man inte står för! I vilket ordförråd som helst finns det passande namn före ett sådant handlande.
Utan de politiska partierna tar andra över, konservativa krafter, och vi ska inte ha en elitkyrka där prästerna bestämmer.
Svenska kyrkan är unik i hela världen, bortsett från några nordiska folkkyrkor med liknande drag, att ha en så långtgående politisk styrning. Vart man än kommer i internationella ekumeniska sammanhang hisnar människor när de hör om Svenska kyrkans sammanblandning av politik, parti och kyrka. Att det till exempel förekommer dagliga politiska partimöten när svenska kyrkan i kyrkomötet formar sin framtid är uppseendeväckande. Tankarna leds oroväckande nog till helt andra politiska system. För trossyskon i världens kyrkor är det alltså obegripligt och otänkbart att sekulära organisationer skulle tillåtas att leda och styra en kyrka. Det strider i grunden mot vad en kyrka är - Guds folk av troende och döpta som vill höra Kristus till i liv och handling.
Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka.
Motsättningen är naturligtvis falsk. Det finns inte en vågskål med präster och en annan med folk i. Var detta föraktfulla tal om präster kommer ifrån borde undersökas. Särskilt som biskoparnas, prästernas och diakonernas ställning i Svenska kyrkan är genomreglerad och kringskuren. Vilken jämförbar kyrka som helst har en friare och viktigare roll för dem man kallat till vigningstjänsten. Och det står inte på något sätt i strid med en demokratisk ordning. Kyrkan omhuldar dessutom en sk dubbel ansvarslinje där de valda och dem kyrkan vigt till uppgifter (vigningstjänsten) ska samverka i beslutande organ i församlingar, stift och nationellt.
Partiernas makt i Svenska kyrkan innebär att partimedlemsskap blivit ett valkriterium för att kunna vara med och påverka kyrkans ställningstaganden. Till och med de flesta präster som sitter i kyrkomötet gör det därför att de är partimedlemmar inte för att de är det Heliga Gudsordets tjänare.
En folkkyrka måste representeras av folket och ha sin bas hos dem som röstar.
Men man kan inte sätta likhetstecken mellan partier, partipolitiker och folket. Myten om de politiska partiernas betydelse i kyrkan måste demonteras! Det är ju inte mängden människor som gör en kyrka till kyrka! Och de kyrkotillhörigas röster kan bli hörda på andra sätt än genom politiska partier som svartsjukt bevakar sina positioner i Svenska kyrkan. Dessutom: det svenska folket tillhörde sin kyrka långt innan de politiska partierna ens fanns till. Så att partierna är bästa sättet att bevara folklighet och demokrati är nonsens.
Politiska partier är demokratiska och vana att representera folket.
Partimakten innebär också att icke kyrkomedlemmar får ett stort inflytande över Svenska kyrkan via sina partiorganisationer. Därför kan t ex Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt fortsatt ha ett enormt inflytande över den kyrka de inte tillhör! Deras olika uttalanden om kyrkopolitik bekräftar den slutsatsen.
De politiska partierna garanterar det demokratiska inflytandet i kyrkan. Kan alltså den lokala kyrkliga demokratin bara utövas genom politiska partier? Religiöst neutrala partier därtill! Det är att underkänna alla de många organisationer som inte har politiska partier inblandade i sin lokala demokrati. Och nog är även idrottsrörelsens klubbar, frikyrkoförsamlingarna och hembygdsföreningarna demokratiskt uppbyggda. Och det utan att politiken håller dem i nosring.
Att politiska partier enbart vill styra Svenska kyrkan och inte andra betydande trossamfund, som Stockholms katolska stift, Svenska missionskyrkan eller Pingströrelsen , innebär en särbehandling. Och inte heller styr man andra religioner, som ett starkt växande Islam i Sverige, vilket också innebär att man i praktiken inte förhåller sig neutral utan särbehandlar Svenska kyrkan. I detta fall för att kontrollera den så att den inte blir en hämmande faktor i det svenska samhällsbygget. Men med ett starkt växande Islam blir det allt orimligare för partierna att upprätthålla denna kontroll.
Politiska partier har organisation för att nominera och välja människor. Kyrkan har så många medlemmar att politiska partier kan passa bra i sammanhanget.
Men sätta folk på listor kan vem som helst. Det man måste förklara är varför politiska ideologier ska styra en kristen kyrka. Ska verkligen teologi, tro och kyrka styras av partipolitik? En evangelisk luthersk kyrka borde ju först och främst styras med inspiration från Guds ord och bekännelseskrifterna, och inte utifrån sekulära partipolitiska program!
Vår grundläggande utgångspunkt är att religion och politik ska hållas isär.
Nästan alla hyllar tanken att Svenska kyrkan ska framträda som opolitisk. Absolut partipolitiskt neutral men möjligen med ett idépolitiskt engagemang. Då blir det synnerligen intressant är hur det nuvarande kyrkomötet ser ut. Man behöver bara kunna enkel addition för att få reda på vem som har makt. Lägger man samman följande representation 71 (s), 45 (m) och 41 (c) så har dessa tre riksdagspartier tillsammans 157 mandat av 251. En betydande och klar egen majoritet.
De politiska partierna tar ansvar för Svenska kyrkan.
Men partierna respekterar ju inte sina egna beslut. I kyrkomötet kan man ha en hållning och stå bakom bekännelser. Där företräder partiet den kristna tron i lutherdomens form. Men så snart kyrkomötets portar stängs blir partierna neutrala. Det är en rimlig förväntan att de politiska partier som leder kyrkan, ett trossamfund med en hög kristen bekännelse, också företräder tron utanför kyrkmurarna.
Vilken tilltro förtjänar ett partis politik om det inte konsekvent står för sin övertygelse? Att ha en bekännelse i kyrkan och en annan i alla andra sammanhang kan inte accepteras. Sådant beteende har inga smickrande benämningar: att vända kappan efter vinden och ännu starkare utpekande begrepp. Och ja till tro och bekännelse skall väl rimligen vara ja och nej betyder väl fortfarande nej? Partierna ansluter sig i kyrkan till formuleringar som ”syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”. Samtidigt uppträder de utåt mot allmänheten som livsåskådningsmässigt neutrala. Trovärdigt?
De icke-politiska alternativen har ingen helhetssyn och har inga svar på en hel del frågor.
Självfallet kan det finnas svagheter hos alla nomineringsgrupper. Bristen på svar i somliga frågor, om det nu verkligen är så, kan möjligen bero på att man i sådana grupper (som t ex Posk eller Frimodig kyrka) inte är lika centralstyrda och att man inte bygger på några politiska partiprogram som försöker täcka de flesta samhällsområden. Och ska verkligen de som vill vara förtroendevalda i en kyrka ha svar på allt? Kyrkan kanske ska vara mera kyrka och mindre av annat?! Man kanske till och med i dessa alternativa grupper har olika uppfattning och tillåter att det får vara så i mycket större utsträckning än i partierna?
Vi vill arbeta för att kyrkan ska...
I nästan alla valmanifest och kyrkopolitiska program från de politiska partierna talar man uteslutande om kyrkans yttre, sådant som syns i samhället. Det är sådant som en kyrka i och för sig kan vara stolt över: diakoni, ungdomsarbete, kursgårdar etc . Det blir lätt en ny slags gärningslära. Allt som kyrkan gör ska ha ett centrum, vara ett utflöde från det man i mötet med Herren Kristus i mässan själv får ta emot i form av syndernas förlåtelse, av nåd och kärlek. Tro och liv hör oupplösligt samman i en kyrka. Om detta sägs ingenting. Ingenting om vikten av tro, om gudstjänstens betydelse, om vittnesbörd, om bön….
Här är en av de texter som partierna, denna gång i kyrkans sammanhang, beslutat om och därför egentligen står bakom, en text de borde citera, leva efter och kämpa för: ”Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Evangeliet leder människan till gemenskap med Gud, som är hennes ursprung och mål. Hos Gud finns ett outtömligt djup av vishet, nåd och kärlek. Kyrkans tro innebär en grundläggande tillit till Gud och bygger på Guds väldiga handlingar, som är omvittnade i Bibeln och möter människorna i deras liv. Tron har ett från det apostoliska arvet överlämnat innehåll som kyrkan för vidare och som blir till en personlig erfarenhet i människornas liv.” Ur Kyrkoordningen, inledning 1 Kap 1 §.
Läser dagens debattinlägg i NA.
SvaraRaderaDebattsidan är i dag Nerikes Enahanda. Partiernas värdegrund säger Timmy Leijen(S) är måttstocken. Konstigt att partierna i den kyrkliga frågan kan vara så eniga emot allt som handlar om religion.
Kanske borde prästerskapet ha verkat för,att strama upp gudstjänstlivet. En del tycks enbart förlita sig på riter medan andra vandrar på den rekommendrade miljöpolitiska linjen där kärlek till nästa vad som helst tolkas som religion.