Kolonister blir överraskade lite nu och då. Något oplanerat händer. När det ska röjas i potatislandet visar det sig att en potatisplanta tappat sitt bladverk och därför inte upptäckts. En portion färskpotatis visar sig ligga fördold i den mörka jorden.
När jag ligger på knä och rensar längs ena gången hörs en röst. Hej på dig! Jag svarar oviss om varifrån rösten kommer: Hejsan, Hejsan! Snart blir jag varse en person som står vid kolonigränsen med en elektrisk häcksax i högsta hugg. Får en bild av motorsågsmannen i huvudet. Men detta verkar förstås vara något fredligare även om manen inte presenterar sig. Så då gör inte jag det heller utan låtsas som om vi känner varandra. Han pekar på några SJ-stenar, sådana som fanns som golv i Centralverkstädernas fabriksbyggnader, och säger att de här borde du ta bort! Det går inte att klippa gräs här. Bättre vore att inget låg längs gränsen.
Nog ser jag att stenarna inte bildar en vacker och rät rad. Men vad gör det? Andra har plank och alla möjliga avgränsningar. Några stenar lär inte hindra särskilt mycket. Det ser inte bra ut, fortsätter mannen.
Jag ser på honom och säger att jag inte orkat. Det har varit en hel del annat att stå i. Till våren kanske, säger jag och vänder mig resolut mot rabatten som jag höll på att rensa. Han återgår till sina häckar. I mitt inre ser jag hur ett högt staket växer fram precis där stenarna nu bildar en inte särskilt rät rad. Undrar vilket betyg den lösningen skulle få av en sådan kritiker? Men irritationen byts snart mot välvilja. Vi är trots att kolonister i samma förening. Då får man tåla ett och annat, till och med mindre god kritik. Nästa gång är det jag som kan kritisera häckmannens lott...
En grön tomat räddas från undergången och får följa med hem för att mogna. Physalisen som stått i kolonistugan i flera veckor klipps ner. Alla frukter i sina vackra papperspåseliknande höljen samlas in och fyller en hel skål. Det trodde man väl aldrig. Vilken fin överraskning.
