Konsten att vara en skicklig trons försvarare har förfallit. Eftersom många inte tar kristen tro på tillräckligt allvar för att gå till vederhäftiga angrepp så faller också försvaret samman. Finns det någon som bryr sig längre? Vem argumenterar man med? De ateistiska humanisterna sjunger sin höga visa och där är det mest refrängsång.
I skolan lär de unga sig inte tillräckligt med religion för att ens veta vad den används till. Asatron fattar de ju för det var så länge sen och inget växte på åkrarna om man inte höll igång lite med blot och lurar. Men idag. Om religion är som att koppla upp sig på nätet så behövs den ju inte eftersom nätet finns och ungdomarna redan är uppe, typ.
Det är istället som om man fått en programvara som inte går att installera. Så ytterst få har lyckats sätta igång programmet att nästan ingen begriper vad man gör med den, vad den är bra för. Finns den verkligen inte på CD-rom? Eller DVD? I en bok? Har hon Fredriksson skrivit en Bibel?
Kampen har flyttat från yttre fronter till inre förhållanden. Det är så listigt ordnat att när yttre fiender saknas kan man alltid hålla sig i form genom att bråka med varandra. Då kan man få nyttja sina gåvor som vore det en verklig strid och inte skenfäktning. Men få kapitulerar eller omvänder sig och byter sida. Men några får bittert fly fältet.
Och man kan omdefiniera både marschorder, instruktionsbok och världsbild. Man gillar läget så mycket att man inte gillar det man tänkte nyss. Ju nyare desto nyare. I den bästa av världar flyter allt. Då har man verkligen hittat uppgifter för inre stridigheter. Till attack mot dem som vill försvara något. Se, jag gör allting nytt, blir slagordet.
Svensk militär kan det där. De har i decennier ägnat sig antingen åt sitt materiel eller åt att strida med varandra eller makthavarna. Det är därför många av dem nu fått sluta slåss. Ibland uppstår en skärmytsling men det brukar resultera i att de stridskunniga förlorar och så blir de av med ännu en brigad eller ett förband.
Den kämpande kyrkans kamper gäller idag många praktiska frågor och handlar inte alltid om trons relevans, formulering och uttryck. Man använder sina förmågor för att diskutera utrustning eller lida av all orättvisa man utsätts för. Intresset för den andre förbyts och blir till kamp om sanningar, som om man förfogade över hela sitt arv. Och orden lockar oss att tro att nytt alltid är bättre än det som är eller varit, förnyelse låter bättre än förvaltning. Så glömmer man att det kan räcka med en vandringsstav, ett tält och ett nyfiket samtal.
