En tro partierna inte delar

I Svenska Dagbladet får jag ofta läsa artiklar jag tycker att jag borde ha skrivit. Jag gläds över insikter och åsikter, de är också mina.

Nu senast kom en kollega med en kopia av en sida från SvD i handen och sa: Detta måste du bara läsa! Här får du vatten på din kvarn! Nyfikenheten växte. Vem vill inte få vatten på sin kvarn? Vad gällde det?

Maria Ludvigsson hade skrivit om Svenska kyrkans omogna beteende. Viljan att locka människor till kyrkan med ovidkommande företeelser, det som så ofta förlett många i kyrkan att lämna sina egna klassiska källsprång för att utnyttja andras.På vägen tappades orienteringen om vad som är viktigt och primärt, vad som är vår tros grund och vad som är adiafora. Ändamålen helgar inte medlen! Barnet (Jesus) ska inte slängas ut med badvattnet! Tron kan inte urvattnas och omstöpas hur som helst. Det vi har är vad världen längtar efter - men i Svenska kyrkan och i dess församlingar tvekar och tvivlar man bortom all gräns...

Maria Ludvigsson formulerar sig rakt på sak så här: I församlingsbladet presenteras den moderna kyrkan mitt i staden, i takt med tiden – identisk med allt annat i tiden. Alla som har någon form av behov av ickereligiös art hälsas välkomna till qigong, filmvisning, kurs i it, massage, författarkvällar, uttryckande konst, friskvårdsgrupp eller modern dans. Kort sagt erbjuder kyrkan allt vi kan finna på alla annat håll, men inget av det som vi kommer till kyrkan för att höra. Det är som att läsa morgontidning för att få nyheter och analyser men i stället erbjudas nyhetsjournalisters personliga åsikter och krönikor med vardagsreflexioner.

Så träffsäkert, så mitt i prick! Man vill klia människor i öronen med det som de redan verkar gilla. Och så glömmer man vem som faktiskt har tillgång till de friska källssprången. Och det är med igenkännade och en slags ilande obehag/smärta jag läser hennes tankar: Vart ska den gå som längtar efter henne och söker henne, som vill höra Guds ord, om hon bara ger precis det som finns i varje vardag och varje kvällstidning?

Många väljer att gå till Rom. Ännu fler väljer att gå ur kyrkan rakt ut på gatan och hoppas finna ett sant budskap någon annanstans. Kvar står en kyrka utan troende och utan självrespekt, som förgäves söker sin identitet och hellre anpassar sig än leder och förkunnar.

Kvar finns en ickereligiös folkkyrka som i bästa fall kompletterar feel good-branschen, i värsta fall blir en politisk talarstol.

När Svenska kyrkan 2000 befriades från staten, blev hon ett bland andra samfund och kunde äntligen odla sin unika trädgård. Så verkar det inte ha blivit. Istället bevarar kyrkan den partipolitiska strukturen och det enda som egentligen har förändrats är medlemsantal och statsbidrag. Ett historiskt misslyckande med tanke på att vår samtid ropar efter andlighet och efter icke relativa sanningar: något som består och inte opinionsanpassar sig.

Detta kommer de politiska partierna aldrig att medge! Inte förrän de tvingas att tala sanning om skälen till att de vill fortsätta att bestämma i en kyrka vars övertygelser och tro partierna definitivt INTE delar! Hur länge ska det dröja innan de medger vilka skälen är? Förr eller senare tvingas de tala ärligt om varför de envist hävdar att partier som är livåskådningsmässigt neutrala (!!!) skall bestämma i Svenska kyrkan.

Caesaropapismens tid är förbi! Den sekulära staten och de neutrala partierna måste släppa greppet! Det anser Maria Ludvigsson! Och det anser jag!

Varför många mår så dåligt

I Fråga doktorn framträder en entertainer, en kirurg, som skrivit en bästsäljare: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Nisse Simonson sätter fingret på den ömma punkten.

För att söka svar behöver vi alla, dvs du och jag, fråga oss hur det ser ut för oss. Det fungerar som att ta temperaturen. Mår jag dåligt? Är jag missnöjd, besviken, gnällig och otillfredsställd?
Överväger motgångarna medgångarna, är dalarna djupare än höjderna...

Problemet är inte nytt. År 2005 infördes en intressant understreckare i SvD med samma fråga: Varför mår vi så dåligt? Litteraturprofessor Torsten Pettersson erbjuder där fler perspektiv. Han skriver:
Vi klarar oss inte längre med en teknokratisk livssyn som inte erkänner andra mänskliga behov än fysisk hälsa och levnadsstandard: att vi kollektivt och internationellt sett är väl tillgodosedda i det avseendet hindrar oss ju inte från att må allt sämre.

Således måste vi inse att vårt välbefinnande också är kopplat till livsfilosofiska, existentiella behov - men de har efter sekulariseringen blivit allt svårare att tillfredsställa.

Sekulariseringens positiva och negativa konsekvenser får följande beskrivning:
Som en positiv följd av detta befrias människor från kristendomens skuggsidor: auktoritetstro, skuldbeläggning, intolerans. Men lika tydlig är den negativa följden då samhället förlorar det meningsfulla samlande perspektiv på tillvaron som kristendomen trots alla sina brister en gång kunde erbjuda.
I ett sekulariserat perspektiv existerar mänskligheten inte tack vare en gudomlig plan utan av en biologisk slump. Individens existens är också en slump, en räcka dagar som rinner mot ålderdomens skröplighet och en död som leder ingenvart...

Två strategier, menar Torsten Pettersson, har utvecklats för att ta hand om den ökande tomheten: förträngning och psykologisering. Ett återvändande till en livåskådning som erbjuder svar och modeller för att möta tomhet och brist föresvävar knappast honom och de flesta andra. Ändå borde den kristna tron, mer än det mesta i vår tid, kunna erbjuda sammanhang, mening och förståelse. Tre tillgångar som effektivt kan möta upplevelsen av tomhet. Saknar man mål riskerar livet att bli en irrfärd.

Återigen bör bilden av lindansaren kunna komma till användning. Med hjälp av en stav som sträcker sig långt utanför människans egen räckvidd kan man erhålla balans och kan förflytta sig mot ett hägrande mål...

Humanisterna blundar i 1000 år

Humanisterna går än en gång till storms mot kristendomen. Om några historiker och teologer äntligen ville ta upp den kastade handsken och inte fortsätta att tiga i sina elfenbenstorn!

Idag i Svenska dagbladet underkänner humanisterna kristendomen genom en diskussion om eventuellt kommande formuleringar i läroplanen. I sitt inlägg vill humanisterna låta påskina att kristendomen inte haft något originellt att bidra med i Sveriges historia och utveckling. Christer Sturmark, Morgan Johansson, P C Jersild och Olle Häggström griper pennorna på ytplanet för att invända mot och samtidigt angripa utbildningsminister Jan Björklund. De skriver. ”Björklund anser att kristendomen även i framtiden ska ha en särställning i skolan. Utbildningsministerns argumentation är både historielös och omodern”.

Och deras invändningar? Sveriges folk är ett av världens mest sekulariserade. Sekulär humanism anför de som den typisk svenska livsåskådningen.

Kan dagens mer religionsneutrala hållning hos folkflertalet förta ca 1000 år av kristendom som den tro som präglat och genomsyrat i vårt land? Förespråkar de en 1000-årig Törnrosasömn? Ska de sudda och skriva om vår egen historia? Vem är det som är ohistorisk?

Kristendomen har haft betydelse för tradition och kultur, skriver författarna – men de tar genast loven av detta sitt erkännande genom följande formulering: ”Men när det gäller dagens moderna svenska samhällsvärderingar, så har de i väsentliga delar inte formats tack vare kristendomen, utan trots den”.

Avskyn för kristendomen är så monumental att den som tro och religion måste utmålas som hindret för dagens värderingar. Som om det gick att stryka ett streck över kyrkans och församlingarnas betydelse för sjukvård, skolväsende, socialvård och lokal demokrati. Att några av de historiska exemplen kan te sig avskyvärda bedömda med dagens mått är en sak. En annan sak är det som humanisterna inte vill se: att dåtidens uttryck för människovärde och värdighet inte hade några andra ramar att befinna sig inom än just kyrka och tro.

De kristna värderingarna gör de sig lustiga över genom att fråga om det ska handla om att kvinnor ska underordnas mannen eller att homosexualitet är synd. Och likt amerikanska advokater slutar de med ett move to strike. De har fått säga det de tänker, men vet att det inte håller måttet. Ska då verkligen hela det politiska etablissemanget som höll homosexualitet som sjuklig och brottslig så enkelt ställas ansvarslösa? Vill humanisterna vältra hela ansvaret på en kyrka och tro de inte kan tåla?

Det eventuellt goda som funnits eller finns i kristendomen är bara lånta fjädrar, hävdar skribenterna. De fina tankarna och reglerna som finns i kristendomen härstammar från filosofier långt innan kristendomen föddes. Det är humanisternas invändning. Så varje tanke och idé som funnits hos någon annan betyder då alls inget i sin nya kontext? Tänk om sådana tokerier skulle tillämpas på vetenskapen där det mesta går ut på att förädla och vidareutveckla det man lärt och lånat av andra. Skall den också förkastas? Och litteraturen skulle naturligtvis stå sig slätt om influenser och andras tänkande inte kunde tillgodoräknas.

Till sist anför debattörerna en skillnad mellan kristendomens kulturhistoria och dess religionshistoria och de vill därmed skilja ut religionens innersida från dess yttersida. Man kan undervisa om kristendom, men inte i. Och detta vill humanisterna naturligtvis eftersom en kristendom betraktad på avstånd bland en mängd av andra åskådningar som Hinduism, Shintoism eller Shamanism kan göra den urtråkigt grå och konturlös. Det är som om gymnastiken skulle lära ut basket som teori och kulturellt fenomen, ingen ska vara nära själva spelet – och ingen ska spela det. Just där ligger också skillnaden.

Religion som enbart betraktas från en kritisk utsida och uppfattas mest som ett kulturellt fenomen förminskar medvetet både perspektivet och den värld man vill lära sig förstå. Humanisterna talar för en tvådimensionalitet, det tredimensionella perspektivet döljs och ska rent av förbjudas!

Hur ska nya generationer kunna närma sig Dag Hammarskjölds Vägmärken, J.S. Bachs Matteuspassion eller verkligen förstå Bo Setterlind, Ylva Eggehorn, Tomas Tranströmer eller Gunnar Ekelöf om man inte får de redskap man behöver? Ska de sättas på museum som artefakter från en förlegad tid?

Er humanism förblindar Er! Er humanism får Er att retuschera historien. Er humanism andas revanschism. Det är vemodigt och sorgesamt.

Kyrkobyggnaden som lyftes

Biskopen lyfter sin kyrka inför Kristus. Ett tecken på att kyrkan inte bara är människans utan också Guds.

I det postmoderna och sekulariserade Sverige skriver Svenska Dagbladet om Guds återkomst. Och då kanske mest i filosofin.

När svenskars tro blir alltmer diffus och pantesistisk blir kyrkan som trosdukument allt viktigare. Kyrkorummet fyller den uppgiften för många. Den näst intill tror åt dem och de kan avslappnat befinna sig på distans, till den dag då tillvaron rämnar, skyn faller ner och ingenting längre är som förut.

Människor i det moderna Sverige tror på "sitt sätt". Trots det älskar och uppskattar man kyrkorna. Dit går man, men helst inte när den synliga kyrkan möts till gudstjänst. Kyrkobyggnaden påminner oss alla om att det finns något heligt, storslaget och evigt. Inte något oklart och luddigt, utan med en tydlig övertygelse om den kärlek Gud genom Kristus visat oss.

Att kyrkan är teologi i sten behöver också de troende påminnas om. Den vittnar när de (vi/du/jag) försagt tiger sig igenom den aktuella livsåskådningsdiskussionen. Men den ortodoxe biskopen på Kreta håller fram kyrkobyggnaden inför Kristus välsignande händer. Ett föredöme!

Hur installerar man kristen tro?

Konsten att vara en skicklig trons försvarare har förfallit. Eftersom många inte tar kristen tro på tillräckligt allvar för att gå till vederhäftiga angrepp så faller också försvaret samman. Finns det någon som bryr sig längre? Vem argumenterar man med? De ateistiska humanisterna sjunger sin höga visa och där är det mest refrängsång.

I skolan lär de unga sig inte tillräckligt med religion för att ens veta vad den används till. Asatron fattar de ju för det var så länge sen och inget växte på åkrarna om man inte höll igång lite med blot och lurar. Men idag. Om religion är som att koppla upp sig på nätet så behövs den ju inte eftersom nätet finns och ungdomarna redan är uppe, typ.

Det är istället som om man fått en programvara som inte går att installera. Så ytterst få har lyckats sätta igång programmet att nästan ingen begriper vad man gör med den, vad den är bra för. Finns den verkligen inte på CD-rom? Eller DVD? I en bok? Har hon Fredriksson skrivit en Bibel?

Kampen har flyttat från yttre fronter till inre förhållanden. Det är så listigt ordnat att när yttre fiender saknas kan man alltid hålla sig i form genom att bråka med varandra. Då kan man få nyttja sina gåvor som vore det en verklig strid och inte skenfäktning. Men få kapitulerar eller omvänder sig och byter sida. Men några får bittert fly fältet.

Och man kan omdefiniera både marschorder, instruktionsbok och världsbild. Man gillar läget så mycket att man inte gillar det man tänkte nyss. Ju nyare desto nyare. I den bästa av världar flyter allt. Då har man verkligen hittat uppgifter för inre stridigheter. Till attack mot dem som vill försvara något. Se, jag gör allting nytt, blir slagordet.

Svensk militär kan det där. De har i decennier ägnat sig antingen åt sitt materiel eller åt att strida med varandra eller makthavarna. Det är därför många av dem nu fått sluta slåss. Ibland uppstår en skärmytsling men det brukar resultera i att de stridskunniga förlorar och så blir de av med ännu en brigad eller ett förband.

Den kämpande kyrkans kamper gäller idag många praktiska frågor och handlar inte alltid om trons relevans, formulering och uttryck. Man använder sina förmågor för att diskutera utrustning eller lida av all orättvisa man utsätts för. Intresset för den andre förbyts och blir till kamp om sanningar, som om man förfogade över hela sitt arv. Och orden lockar oss att tro att nytt alltid är bättre än det som är eller varit, förnyelse låter bättre än förvaltning. Så glömmer man att det kan räcka med en vandringsstav, ett tält och ett nyfiket samtal.

Debatt om Bibel och tro

Och här kommer en del av den debatt som följt på det tidigare inlägget. Åter är det så att detta redan är publicerat hos Kyrkpressen, men för att fler ska få del av samtalet återges det även här:
Kristi kungavälde
skriven av Matthias Quaschning-Kirsch, 10.06.2009
Tack Lars för ditt inlägg. Det var en röst som var roligt att höra.

I Rom 31 använder Paulus sig när han talar om det som översätts med „överhet“ inte av singularis (exousia) utan av pluralis (exousiais). Då får man anta att det egentligen inte är överheten han menar utan myndigheterna.

I ett annat sammanhang har han rekommenderat att inte gifta sig, eftersom det inte löner sig därför att Kristi återkomst är så nära. Men det är en sak som faller under var och en får bestämma själv. Här var de första kristna suveräna att välja. I politiken var de det inte. Paulus rekommenderar att inte dra sig tillbaka från „världen“ utan att samarbeta med de offentliga strukturer så länge de finns till. Inte handlar det kanske om något mer, så det är ganska tveksamt att konstruera något sådant som en tvåregimentsläre på denna bas.

Dessutom tycker jag det förvånansvärt att förhållandet mellan kyrka och politik åtminstone på lutherskt håll fortfarande nästan uteslutande bedöms på bas av Rom 13. Varför inte Efesier 1:10 och 1:20-23? Där har vi en helt annan betoning. Här understryks inte världsliga strukturers suveränitet utan det som Karl Barth kallade för Kristi kungavälde. Kristus är kungen över hela livet med alla dess olika kontexter. Om det nu handlar om familj, kyrka, stat eller vilket livsområde som helst – överallt är Kristus vår enda herre och gentemot honom är vi ansvarliga för det vi gör och hur vi gestaltar dessa livsområden.

Detta är en teologisk ansats som möjliggör att även beskriva det politiska ansvaret där människorna inte är undersåtar till en mer eller mindre absolut(istisk) överhet utan suveräna. Tvåregimentsläran har lite att säga om demokrati. Läran om Kristi kungavälde tycker jag är lämpligare till att bedöma vårt politiska ansvar inom ett modernt västerländskt samhälle.

Lars (1)
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 10.06.2009
Hej vänner, om man nu får kalla er debattörer så. Jo, jag kallar enligt vedertagen kristen vokabulär många vänner (och bröder) även om de inte är släkt eller välbekanta.
---Varför?

Beklagar att jag inte varit uppkopplad på ett tag. Annat har uppslukat min kraft och tid. men nu har jag läst och försökt tänka.
---Det räcker inte att tänka. Man ska låta Bibeln tala till sig som den är skriven.

Så mycket strömmar in i diskussionen att det blir omöjligt att kommentera eller besvara allt.
---Du kunde åtminstone kommenterat bibelställena.

Detta med överheten tycks ha upprört. För mig handlar om betoningar.
---Du skrev: "All överhet är enligt min mening inte insatt av Gud, även om någon bibelvers skulle låta påstå det." Detta är inte betoning, det är förnekelse
1. av den bibliska läran att all överhet är insatt av Gud
2. av Bibeln själv (det spelar ingen roll om Lars med ordet "låta" menar "förorsaka" eller "tillåta"). Rom 13 både förorsakar och tillåter påståendet att all överhet är insatt av Gud.

Ligger på betoningen på överheten eller på att det är Gud som insatt den? Jag förstår texten som en bekännelse till Guds överhöghet - inte som en legitimering av alla härskare.
---Är överheten insatt av Gud så är den. Guds ord säger att den är det. Och slutsatsen som Guds ord gör - och som därmed förpliktar Guds barn - är att människan ska underordna sig överheten.

Inte ens Luther försvarade överheten så långt.
---Kom med belägg för detta, t.ex. från Stora Katekesen.

Tvärt om såg han vacklande tro där. När den världsliga makten gjorde det onda eller gick in på Guds område behövde man inte underordna sig.
---Men överheten, lärde Luther i enlighet med Bibeln, var likväl insatt av Gud. Även om man ska lyda Gud mer än människor - vilket f.ö. är sorgligt ovanligt i Lars kyrka - så har överheten som ämbete alltid legitimitet. Det är inte rätt att avsäga sig överheten som överhet när man av lydnad för Gud måste vägra utföra en synd som den påbjuder.

När det skedde måste ju också ha vart en omdömes- och värderingsfråga. Något att tolka.
---Att all överhet är insatt av Gud är ingen värderingsfråga. När man ska lyda Gud mer än människor avgör Guds ord.

Och Ni får mig aldrig att tänka att Kung Leopold, Hitler, Stalin eller Mao var insatta av Gud eller nyttjade som Guds redskap. Sådana förfärliga slaktare kan inte stå i samklang med det Gud vill, inte ens som onda krafter men ändå brukade av Gud! Att de bara skulle ha svikit sin uppgift blir alltför ihåligt. Den monstruösa grad av död och elände de åstadkom, genom blodbad som sköljde hela världen röd, strider i alla led mot tanken på en god stat, en god härskare, en överhet som regerar av Guds nåde och en Gud som älskar sin skapelse, människor och värld.
---Du förbereder säkert redan revolutionen mot regimen i abortstaten Sverige. Du kunde förstås börja i din egen kyrka.

Lars (2)
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 10.06.2009
Tron på Bibelns ofelbarhet och inre samstämmighet leder till orimligheter.
---Den möjliggör rätt förtröstan, sann frid och äkta glädje i Jesus Kristus.

Ingen av oss (tror jag) accepterar slavar trots att det finns Bibelord som leder oss i den riktningen.
---Varför inte? Är Bibeln för slaveri eller inte? Ja eller nej?

Ingen enda följer uppmaningen till den rike unge mannen och säljer ALLT, ...
---Jesus avslöjar synden i mannens hjärta (kärleken till egendomen) med sin uppmaning.
Och så ska du inte haka upp dig på ordet "allt", som här är vardagsspråkligt. T.ex. krävdes manteln att skyla sig med, vilket Gud ville att man skulle göra. Det Jesus lär ut här är att lagen är andlig, kräver perfekt lydnad (Rom 8:14); hjärtat får i fråga om frälsningen inte vara det minsta inriktat på något annat än Gud.

...ingen ger sin sista skärv etc etc.
---Har du verkligen koll på att det inte sker? Tror inte det. Det Jesus lär ut här är att hur mycket man ger inte är det väsentliga.

Exemplen kan mångfaldigas.
---Och kommer säkert att vara av samma undermåliga slag.

Ingen kan påstå med hedern i behåll att evangelierna är samstämmiga i varje detalj. Där finns motsägelser av alla de slag.
---Det är inte det minsta hedervärt att påstå att evangelierna faktiskt motsäger varandra. Det är otron som åstadkommer sådant.

Sedan kan man naturligtvis för att få ihop sin världsbild förklara bort allt som stör och utdefiniera människor som mig som mindre troende eller liberaler.
---För en biblisk "världsbild" (rätt och för frälsningen nödvändig uppfattning om världen) behövs överhuvudtaget inga bortförklaringar, ej heller mindre troende eller liberaler. För den "världsbilden" behövs bara Bibeln. Att sedan Bibeln motsägs och missförstås är ett faktum som föranleder reaktioner från den som håller sig till Bibelns undervisning. Det är inget konstigt. Bibeln befaller att pröva allt, behålla det goda och fly och varna för det onda.

Men det är också det ett trixande som i längden inte blir trovärdigt.
---Man behöver inte "trixa" för att bekänna sig till Bibeln.
Man ska säga så här:
"det bekänner jag för dig att jag enligt 'den vägen' som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna." (Apg 24:14).
Eller, negativt uttryckt: "Jag tror inte på någon bibelkritik mot lagen och profeterna (eller evangelierna, breven eller någon annan del av Bibeln) som Lars eller någon annan kommer med".
Guds apostel bekände inför världen att han trodde allt som står i lagen och profeterna. Den som gör sammalunda, i tro på Kristus, är i gott sällskap. Även om det inte är i Lars sällskap. Men Lars är förstås välkommen att hamna i bättre sällskap. Bibeln varnar för att dåligt sällskap fördärvar goda seder. Också Lars har en gång, får jag lov att anta, varit ett litet barn och, såsom nydöpt, varit mottaglig för vad helst Gud säger.

För mig är Bibeln Guds ord,
---Så här långt, bra.

ett tilltal från Gud.
---Här börjar det sväva.

Och där finns en uppenbarelse genom vilken Gud låter oss lära känna sig och delar av hans mysterier.
---Här lyfter Lars andliga helikopter från bibeltrons mark. Bibeln är inte längre Guds uppenbarelse, utan, märk väl: "där finns en uppenbarelse". Lars står nu över Bibeln och har avslöjat den från sitt fågelperspektiv (tror han).

Men inte allt och inte slutgiltigt.
---Allt som krävs för ortodoxi och -praxi, läs 2 Tim 3.
Med "inte slutgiltigt" öppnar Lars för en fortgående uppenbarelse efter och vid sidan av Bibeln.

Och där finns dessvärre ord som är av mindre betydelse och mindre relevanta.
---En ambivalent utsaga: kan förstås rätt (att alla dogmer inte är lika viktiga och all etisk undervisning inte lika frekvent behövlig i alla tider) men gömmer ofta tanken: "Där finns ord som kan utrangeras, undervisning som kan annulleras." Viftas undan, som Lars gjorde med läran om att all överhet är insatt av Gud.

Bibelns bokstavliga sanning kan ställas i vägen för Guds syften och vilja.
---Guds ord kan inte gå om intet, säger Jesus, ang. ett enda ord i GT.
Men liberalteologen abstraherar ett Guds syfte och vilja i Bibeln, rycker dem loss från Bibelns sanning (som är i orden, det är de som betyder saker), och driver dem sedan mot denna sanning.
Det är inte så lite nyprotestantiskt "Schriftganze" över detta.
Men vem är det som ställer Bibeln ords sanning mot Guds syften och vilja? Jo, Lars, i sin tanke.
Gud gör inte sånt.

Lars (3)
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 10.06.2009
På samma sätt som Jesus avslöjade när han gjorde upp med sin tids lagobservans, den som missade målet genom sin rigida tolkning och tillämpning.
---Jesus tog itu med feltolkningar och åsidosättande av Bibeln, inte med bibeltrohet.

I jesu liknelser är Gud ofta just framställd som människa, husfar, fader med en förlorad son, en godsägare etc. Den antropocentriska gudsbilden är planterad i Skriften, inte uppfunnen av mig eller någon annan.
---Liknelser från vardagslivet och dess människor gör inte teologin antropocentrisk (människocentrerad). Att något hos Gud t.ex. kan jämföras med en husfars egenskaper eller handlingar gör inte att husbonden eller människan är i centrum av teologin - utan att Gud på ett pedagogiskt sätt kommer i tankens blickpunkt.

Och så pass medveten kan man vara att den enklaste sjävbespeglingen undviks - men inte ens det tror man om människor som vill bruka sina olika gåvor vid läsning och tolkning.
---Men det är ju så det fungerar. Lars kan inte acceptera att all överhet är insatt av Gud. Det leder till att Lars justerar sin gudsbild därefter: Lars Gud har inte insatt all överhet.

Beskyllning om att Gud görs till en avbild av människan genom tolkning är inskränkt. Om man inte ens vill vidgå att Bibelns olika Gudsbilder tvingar till val och tolkning.
---Nedifrån-upp-paradigmet(enkelt uttryckt: "människan skapar gud") är genomfört helt hos Lars då han gör också Bibeln till ett verk av sinsemellan oeniga "gudasnidare".

Gör då mitt sätt att resonera mig till en liberal? Är jag en heretisk och avfallen människa? En som behöver hjälp? Att antyda eller påstå det är förmynderi och översitteri!
---Fattades bara ordet "kränkande". Men Jesus säger själv att varje plantering som hans (HANS) himmelske Fader inte har planterat, MÅSTE ryckas upp.
Lars vill inte ha hjälp. Då måste han få slippa. Men om han försöker sprida sin lära, så har andra rätt att reagera: varna och polemisera.


Jag står i en allmänkyrklig tradition med goda förebilder i luthersk, katolsk, anglikansk och ortodox teologi.
---Du står i bibelkritikens tradition. Bara i den mån de kyrkotraditioner du nämner avvikit från sin klassiska, ursprunglia tradition och blivit bibelkritiska, står du dessutom i deras tradition.

Icke biblicistisk men bibeltroende.
---Bibeltroende när man sitter och kritiserar och mästrar Bibelns enkla ordalydelser? No way!

Icke övertygad om verbalinspiration men om Guds tilltal.
---Som du väljer ut själv efter eget gottfinnande.

Skeptisk till alla sanningsanspråk som vrider och vränger argumenten, för att i alla fall få rätt.
---Skeptisk också till Bibelns sanningsanspråk (som jag har angivit, flera ställen, och ännu fler finns).

Lars (4)
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 10.06.2009
Orden om frihet är så många i Bibeln att det blir otroligt med denna lagiska bibelsyn.
---En ideologisk frihet i strid med det faktiska bibelordet är - liberalteologi: Lars är fri från vad som står i Bibeln som man kan läsa innantill där. För mig är det den värsta formen av ofrihet att stänga ute vad Gud säger i sitt ord, som det står skrivet. Snacka om andligt fängelse. "Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria", sa Jesus (Joh 8:31-32).

Människor sänds i väg med löften om att tron har hjälpt dem, inte med tvånget att hävda EN för alltid given sanning.
---Vem har talat om tvång? Det handlar om en frivillig underkastelse i tacksamhet till vad Jesus har gjort på korset.

De får gå med uppmaningen att inte synda härefter.
---Det inkluderar att inte förvränga Guds ords budskap. Varningarna i Bibeln mot dem som gör det är många.

De får pröva sig inför praktiska frågor om nakna, svältande och hungriga människor inte om de tror på rätt sätt!
---Uppror mot Guds ord har aldrig fört något gott med sig. Det kan inte för gott med sig. Den roffarmentalitet som breder ut sig i dag i västvärlden beror inte på att folk är för bibeltroende. Den går hand i hand med sekulariseringen, till vilken liberalteologin och SvK är orsaker.

Nej, jag är nog hjälplöst befriad från fundamentalistiskt sanningsmonopol.
---Detta är bara slagord ("name calling") som skyler ett avståndstagande av Bibeln. Vi har här själva sett hur Lars kan mota bort ett bibelställe. Han kan inte tänka sig att Bibeln skulle ha sanningsmonopol på andliga området. Därför får de som säger att det är så tåla sånt här (enligt skjut budbäraren-principen). Men de är i gott sällskap.

Sådant gör Jesus rent hus med redan i evangelierna. Men tron ser han hos många av dem som stod långt ifrån de rätta övertygelserna, trosföreställningarna eller lärarna: samarier, kananeer och syndare...
---Det handlade om botfärdiga människor som ödmjukt ville lära sig mer om Gud från Jesus (och det inte emot hans ord Bibeln utan i enlighet med det!)
Rätt lära och rätt övertygelse blir hos Lars - helt mot Bibelns egen undervisning* - något främmande eller åtminstone likgiltigt för trons vidkommande. Att Jesus själv kom med anspråk på att ha monopol på sanningen (jag är sanningEN) och sedan motiverade och argumenterade för det utifrån Bibeln tiger Lars om. Att tron inte tror ut i tomma luften utan på vissa bestämda sanningar (dogmer) hos en viss bestämd person, Bibelns Jesus Kristus hamnar också utanför Lars horisont. Jag vet vem jag tror på, säger aposteln Paulus. Vi vet att vi har övergått från döden till livet, säger Johannes. Jag famlar utifrån mina preferenser och ingen ska hjälpa mig ur det - det är kontentan av vad Lars skriver.

(och jag tar semester)

*T.ex. denna varning (fet stil min): "Om någon ger en falsk undervisning och inte håller sig till vår Herre Jesu Kristi sunda ord och till den lära som hör till gudsfruktan, så är han högmodig och begriper ingenting." (1 Tim 6:3)

Sekulär musik ersätter inte bön och tro

I västerlandet faller religionen alltmer undan och den sekulara sfären breder ut sig på alla områden. Det tillhör det postmoderna samhällets pluralism och mångfald, tänker vi. För den som vill vara kristen innebär det att den tid av mitt liv som uppfylls av öppenhet för och inriktning på det gudomliga och heliga trängs undan. Det leder också till en inre sekularisering, inte ens kyrkan kan hävda sig och sitt. Vi blir mer underhållningsagenter och verksamhetsivrare än gudstjänstfirare och bedjare.

I kristen tro har redan tidebönerna fått stryka på foten. Även bönen i hem och familj försvinner. Gör en enkel koll bland vänner och bekanta hur det förhåller sig med bordsbön, aftonbön eller den gemensamma bönen inför helgen på lördagkväll. Nästan helt borta. Försvunnen. Tystnat har bönen! Tänker man aldrig någonsin på Gud i bön eller på annat sätt förbleknar Gud i våra liv! Här kan man jämföra med muslimens plikt att hålla bön som lever otroligt stark även i nutiden. Det fungerar på gott och ont som ett värn mot världen.

Frågan som väcks hos mig handlar om hur vi som tror och vill leva våra liv med öppenhet för Fader, Son och Ande i denna tid kan hålla kvar andlighetens perspektiv och öppenhet. Det är inte bara ipods, mobiler, datorer, plattskärmar etc som håller oss borta. Våra huvuden och hjärtan lägger sin tid på annat och stadigt minskar trons utrymme och betydelse.

Teologiprofessorn Ola Sigurdson , som i morse (fredag) delade Tankar för dagen med svenska folket, funderade över sin morgon när han fylld av nutida musik vandrar genom Göteborg innesluten i sin bubbla. Han fick det till att musiken och stroferna fungerade som Psaltaren en gång gjorde, som texter vilka tolkar och förklarar våra liv. Dessa Psaltarens bönetexter fungerar idag enbart undantagsvis som kristen bönbok.

Jag känner igen Ola Sigurdsons tanke från mitt eget 70- och 80-tal då jag gladeligt kunde välja en Hoola Bandoola-låt som "psalm" till en morgonandakt i radio. Den tolkade tänkte jag på ett modernt språk det Gud kunde ge. Deras låt När man jämför är en sådan:
Ibland när krampen släpper
och man vågar andas ut.
Och bilderna försvinner
av en pina utan slut.
Efter femton år i fängelse
för nå't man aldrig gjort
får man kika en sekund genom nyckelhålet
till himmelrikets port.

Det är då man vill få gömma sej
och gråta som ett barn,
när man jämför hur det är
med hur det hade kunnat va'

När man är med dom man älskar
och dom som älskar en.
Och det inte är för tidigt
och det inte är för sent.
Nej, just när snäckan öppnar sej,
för att andas en minut
och ingenting av allt man minns
är vackrare än nu.

Det är då man vill få gömma sej
och gråta som ett barn,
när man jämför hur det är
med hur det hade kunnat va'

Ja, ensamheten trycker,
som ett par skor som är för små.
För varje steg man tvingas ta,
blir det svårare att gå.
Men då, när slöjan lyfter sej
och murarna bryts ner,
och inte ens horisonterna
begränser det man ser.

Det är då man vill få gömma sej...

En uppskattad och välkänd text som då kunde öppna för den andliga erfarenheten som Bibeln berättar om. Samma metod som Paulus på Areopagen använde. Med anknytning till det som var allmänt känt och uppskattat.

Men när det man fyller sitt huvud och sitt liv med inte inrymmer en medveten öppenhet för Gud (som innesluter hela trons värld) så blir det ju enbart min egen förmåga det kommer an på. Om jag kan orka att relatera det sekulära till Gud. Och det är en alltigenom idealistisk illusion att det skulle låta sig göras. Det som sker är att allt mer tid och kraft tas i anspråk av tankar, ord och handlingar som enbart på skapelseplanet blir Guds, och då bara i en allmän och allomfattande mening. Och Gud blir alltmer diffus och panteistisk, alternativt blir alltmer som en avlägsen släkting man endast på förekommen anledning tänker på eller bryr sig om.

Det är en önskedröm/vanföreställning att de sekulära texterna kan ersätta Psaltarens gudsfromhet och trosmässiga inriktning på Gud. Psaltaren själv uppmuntrar visserligen till att sjunga en ny sång, men självklart till Herrens ära! Hotet i nutiden är inte att vi ber för mycket eller att vi fyller våra liv med gudslängtan - utan att vi fyller våra liv mer och mer, och ofta uteslutande, med allt annat! Guds plats i våra liv är reducerad till en liten oansenlig tårtbit i ett undanskymt (ofta förandligat och mycket världsfrånvänt) hörn. Vår förmåga att se och ta emot var ny dag som Guds gåva försvinner eftersom vi inte lever med den ständiga bönen i våra hjärtan.

Så Ola Sigurdson som älskar amerikana och modern musik ska naturligtvis fortsätta att göra det. Men det kan knappast räcka för människor i vår tid att tro att Gud omsluter och helgar precis allt. Vi kan inte hoppas på att alla sekulära texter pekar mot Honom. En dag kanske det kan bli så? Men vi är inte där.

Kultur och konst inkluderande litteratur och musik är underbara verktyg som kan fylla våra liv med sådant som är gott. Men även det till synes goda kan bli till en avgud och en ersättning. Så gärna musik, men framför allt: mer av tro! Mer av Gud!

Allt vad man är intresserad av...

Bloggkoll har jag väl inte, men tänk så mycket det finns att skriva. Jag hittar t exKarin Långström Vinge som skriver om verbet telefona - som tydligen betyder att lysa sig fram med sin mobiltelefon. Men det ljuset är inte till mycket hjälp för oss som alltid undrar: var sitter luren? Telefona (telefåna stavas det nog) är väl de som fånigt nog ständigt talar i sin telefon eller mobil. Som inte litar på direkt kontakt genom verkliga möten.

Och här fick jag flera minuter för egen bön eftersom den eländes uppkopplingen felade igen. Visserligen sitter bredbandsuppkopplingen inte i första jacket! Nästan som blasfemiskt och hädiskt handlande, eller hur? Och jag väntar tålmodigt (men med en växande irritation som tar andan av en).

Och så till sist dyker Brygubben upp med en pålitlig reflektion om tro:
1. Svenska Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap. Räkna inte med att just ditt sätt att leva tro blir mönster för alla, men ta heller inte skit för hur du lever i ditt dop.
2. Kyrkans tro, bekännelse och lära är en gudomlig uppenbarelse. Lita på att inga av nuets mänskliga trender rår på det kyrkan tidlöst förvaltar. Så du är skyddad från tuffa tag och kommer att falla mjukt även om det skulle bli från höga hästar.
3. Tro är ingen privatsak. Den får tvärtom prägla hela din personlighet.
4. Du är kyrka där du är. Vänta inte på att någon anställd eller politiker ska dyka upp, utan gör det du själv får och kan på direkten.

Sedan blir det ännu en obeställd paus som jag lågmält och vänligt uthärdar i väntan på Storasyster i vassen som just läst P.D. James bok The Private Patient ( kan den på svenska heta En otrevlig misstanke?) om den fromme (?)kommissarien Dalgliesh. Ännu en bok att plussa på den alltför långa listan! Nu för tiden läser jag mindre och devedear desto mer. Även antalet osedda långfilmer ökar dramatiskt trots att jag försöker följa med. Efterkälken, den är min, så att säga. Man sladdar liksom bakefter alla som redan sett det man endast hört talas om.

Snart landar jag hos Aletheia som ger en politisk omvärldsanalys med fokuspunkt i riksdagen. Läs- och tänkvärt för den som gillar sådant.

Och Prästerik skriver om Gravsättningens själavård. han konstaterar att han inte har behövt gå endsam till graven även om seder och inställningar skiftar: Jag möter ibland just det önskemålet från de anhörigas sida om att inte behöva följa med till graven. Och även om jag tycker att det är att frånhända sig sitt anhörigansvar, så kan det naturligtvis finnas många och stundom goda skäl till att man inte vill eller kan följa med den sista biten. Och jag argumenterar inte för att de ska följa med. Däremot är jag alltid mycket tydlig med att jag själv kommer att följa med till graven. Så om det ska vara minnestund i församlingshemmet efteråt, då får de finna sig i att vänta en liten stund på mig, så jag hinner ner till graven och tillbaka igen. Det märkliga är att när sedan själva begravningsdagen är inne så har den övervägande majoriteten övervunnit sin rädsla och bestämt sig för att de ska nog följa med till graven iaf. Hittills har jag aldrig behövs gå ensam till graven, även om vi inte varit så många alla gånger.

Denna oro och rädsla som anmäler sig inför det konkret och påtagligt slutgiltiga avsked man tvingas ta av den som är död. Det kan man som försvar försöka skjuta upp. Förr eller senare står man ändå inför det bergfasta faktumet att döden berövat oss dem vi älskar. Hur ska man klara sådant? Är det ens möjligt? Hur hanterar man därtill den oro för sin egen förestående död som därigenom påtalat sin ofrånkomliga ankomst?

Nog är bloggvärlden rik och omväxlande! Där kan man hitta vad man själv är intresserad av. Och är man inte intresserad så finns nog det också. Ointressanta bloggar, alltså...

Utan tro mår man dåligt

Morgonens radio om hur barn och ungdomar mår borde fler lyssna till. Kropp och själ hade en repris från tisdagen den 3 mars. Klok som en bok hette programmet. Varför mår de inte som de har det - välfärdigt och tryggt? Man jämförde med tidigare decenniers psykiska hälsa och fann mer välbefinnande. Kanske för att man var beredd på att man kunde bli sjuk, att inte allt går att bota.

En av de stora och betydelsefulla faktorerna berörde man förstås inte: i 50 år har den religion som i vårt samhälle givit mening och sammanhang åt tillvaron trängst tillbaka. Allt färre tror. Allt färre vet ens vad den kristna religionen faktisk innebär och kan erbjuda. Snart måste väl någon våga fråga vad avsaknaden av religion betyder. Känslan av sammahang (KASAM) rämnar och tillvaron fragmentiseras. Kyrkogemenskapen bryts utan att ersättas av någon motsvarande meningsbyggnad (om du förstår vad jag menar).

Att inte tro och att förkasta kristendomen har blivit allt vanligare utan att man djupare tänkt på vad det man förkastar faktiskt har spelat en stor roll i människors liv. Den föraktade förnöjsamheten, som vistt kunde gå för långt, innebar ändå en tillfredsställelse med livet. Nåden avböjer man utan att veta hur skam, skuld och svåra erfarenheter kan mötas och genomlevas.

Nu svär Gröning i kyrkan, dvs i Aftonbladet

Nu svärs det i kyrkan. Högt och ljudligt. Nu sägs det man knappt fått säga än mindre tycka på mycket länge utan att få på skallen. I självaste Aftonbladet hörs en ropandes röst. Inte längre som ur en öken utan för varje år med allt fler tillskyndare.

Skilj kyrkan från politrukerna, utropar kolumnisten Lotta Gröning. Hon skriver: Det är kyrkans avgift som får många att börja fundera över sitt medlemskap. De ifrågasätter vad de får för pengarna. De kanske aldrig går i kyrkan och har inte någon relation till Gud.
Den här kyrkoskatten (avgiften) är lite föråldrad, tycker jag. Kyrkan är skild från staten, varför ska då människor kyrkobeskattas? Varför sitter politiska partier fortfarande och styr kyrkan när den inte längre är statlig?

I sanningens namn måste man understryka att man visst kan vara med i en folkkyrka, en sådan som Svenska kyrkan, utan att tro på Gud. Man är med av solidaritet med vårt kulturarv, för kyrkomusikens skull, för att stöda arbetet bland gamla och sjuka, för diakonin bland ensamma och drabbade... Förläng gärna listan alldeles själv. Skäle är nästan lika många som det finns medlemmar.

Men Gröning antyder att tron på Gud hör dit och borde finnas med. Visst är det så. Varför tron på Gud är så blodfattig och svag i vårt land är en gåta ingen riktigt vet svaret på. Vi behöver fylla våra kyrkor med männioskor och tro. För vad skulle hända om Svenska kyrkan mest bara blev hus och beslutsapparat? Vi blev urfattiga och det andliga livet oändligt mycket svagare...

Gröning vågar fråga varför politruker, politiker och politiska partier fortfarande styr ett trossamfund som Svenska kyrkan. Det enda skälet som har bärkraft är väl att partierna ska vara kyrkans demokratiska inslag och därmed ge kyrkan lite legitimitet i den breda allmänhetens ögon.

Men som demokratiskt inslag är det svagare än svagt eftersom bara 10 procent ändå röstar. Och demokrati kan man visst ha utan de politiska partiernas styrning och kontroll. Partierna är sekulära - inte kristna - men vill ändå styra det stora lutherska trossamfundet. Partierna kan inte ge kyrkan legitimitet - den kommer från tron på Kristus och genom gudomlig kallelse. Kyrkan kan ändå fortfara att vara öppen och inbjudande, plattrösklad och tillgänglig!

Heja Gröning! Ställ nu frågan till partierna (partiet) hur man i ena stunden kan stå upp och utan darr på stämman besluta om trosbekännelser och böner för att i nästa strund inte tro ett dugg utan plötsligt ha blivit religiöst neutral. Det är den stora trovärdighetsfrågan. Skilj kyrkan från staten och från partierna, är väl den enda rimliga hållningen i ett sekulärt samhälle!

Konst i kyrkan på egna villkor

Kyrkan möter konsten i Svenska Dagbladet. Mötet mellan konst och en kyrkas inre, dvs både interiört och dess tro och bekännelse, kan ge upphov till starka reaktioner. Som boende i landsorten kan jag oftast enbart ta del av somliga utställningar via trycksvärta. Vilket inte ger den bästa av utsiktspunkter.

Men efter att ha läst artikeln i SvD har jag några frågor. Utställningen som skildras har med kyrkoårets slut att göra. Inför Domsöndagen öppnas utställningen. Svenskan skriver

Pang. Ordet har lyst från S:t ­Jacobs kyrkas torn under ett par veckor i november. Vad är detta, har folk frågat. Har kyrkan så dålig ekonomi så att man måste hänga ljusreklam i tornet?

Nej, det är ett verk av Konstfackeleven Inger Wold Lund som handlar om oro, om känslan av förlust. Pang. Något som går sönder. Pang. Något som händer plötsligt.

Och pang i kyrkan. För utöver verkets innebörd händer det ­saker när Svenska kyrkans församlingar använder samtida konst och musik för att tala med människor om tron, livet och döden. Ibland medhårssmekande, ibland våldsamt provocerande.

Det händer saker. Visst, men vad är det man vill ska hända? Om konsten ska tjäna syftet att ge människor material till hjälp för reflektion över tillvarons slut, över ändlighet och ansvar för det liv man lever - är det vad som händer här? Av tidningsartikeln framgår att man verkar nöjd med att människor tittar in i kyrkorummet. Men väl där, får de då hjälp att fokusera de frågor Bibeln och kyrkan bär med sig? Eller blir de mer ett effektsökeri med tankar som hoppar och far. Ännu ett evenemang? En utställning med häftig inramning?

Konstnärer kan inte lastas för att kyrkan inte har självförtroende nog att vara kyrka. Här synligt genom att man vill göra kyrkorummet till ett allaktivitetshus, en arena för happenings. Det ansvaret måste kyrkan axla. Litar man inte på sina egna uttrycksformer så kan man ta draghjälp av andra, tycks vara modellen som brukas här.

En av utställarna vill använda en gudstjänst för att göra ett stälningstagande i diskussionen om samkönad vigsel. Vilken linje man än vill propagera för undrar jag: är det utställarna som nu ordnar kyrkans gudstjänster? Som tillhandahåller budskapet genom att städsla för tillfället passande präst?

Och när man vill byta hudfärg på en Kristusgestalt som tillhör det liturgiska rummet går utställarna över till att själv vilja diktera andra konstnärers uttryck. Problematiskt för den som försvarar sig egen konstnärliga yttrandefrihet. Frågan om Jesus som jude, som färgad av olika folkslags utseende är dock en viktig fråga. Kontextuellt är det intressant hur en Jesus i våra sammanhang skulle se ut. Klädd i folkdräkt och ljushylt? I fotbollshalsduk med AIK:s eller Djurgårdens färger? Som en nyss invandrad irakier?

Visserligen är tematiken nära knutet till kyrkoåret. Konstnärer och konstfackselever har fått använda kyrkan till utställningar, installationer och iscensättningar på kyrkoårets olika teman, skriver SvD. Just det - fått använda. Men vad erbjuder kyrkan som går dialog med konstverken? Hur hörs det kyrkan erbjuder inför frågorna om vårt eget ansvar för våra handlingar, våra liv, våra medmänniskor och världen? Den bibiska brottning Åke Bonnier talar om förutsätter god kännedom om Bibel och kristendomens grundfrågor. De som idag omfattas och bärs av en försvinnande liten minoritet i det sekulära Sverige. Så hur bjuds besökarna på den pusselbiten? Av artikeln får man ingen ledning. Troligast är att man lämnas utan en sådan nödvändig vägledning.

Konsten kan öppna sinnen och tankar. Men kyrkans budskap har ju profil och riktning. Har konsten det? Och är det i så fall evangeliets riktning som öppenheten bjuder på?

Om nu kyrkan har så stor beredskap att öppna för konstnärernas egna föreställningar och uttryck - hur stor öppenhet har konstnärerna för kyrkans tro och bekännelse? Är dess värde mest något att spjärna mot, att revoltera mot - eller något att berikas av och växa i? Nog tycks det mig som om Svenska kyrkan här viftar väl mycket på svansen och ödmjukt intill självutplåning tar emot konstfulla skall.

Fler kristna bör ha offentliga uppdrag

En gång i tiden, osäkert när, ansågs att den troende människan hade tillgångar och dygder som gjorde henne attraktiv för offentliga uppdrag. Pålitlighet och sannfärdighet, ja till och med det misstänkta ordet rättfärdighet (inte detsamma som att vara uppblåst eller förmäten) kunde utmärka en sådan trons människa. Dessutom har man haft träning i att hantera ord genom att skriva och tala, att leda, att ta ansvar för organisationer, ekonomi och personal. Man har byggt hus, hanterat kriser och levt i parlamentarism och i demokratiska system.

I diskussionen om rektorsutnämningen i Lund har knappast den argumentering hörts. Fastmer har man nöjt sig med att antingen motsätta sig rektorn för hans tro eller att för hans räkning åberopa rätten att bli likabehandlad.

Trons människor är marginaliserade. Huvudinjen i vårt samhälle är nog att det är en negativ faktor att vara aktivt troende. Statens utnämningspolitik ger syn för sägen. Landshövding Frebran i Örebro är ett av de sällsynta undantagen (Eliasson i Karlstad ett annat) som bekräftar regeln.

Nog hade ganska många kyrkliga och frikyrkliga personer haft meriter att kunna komma ifråga. Möjligen hade de haft chans om de arbetat i partiapparater eller i offentlig förvaltning. Men Sören Ekström som var generalsekreterare för Svenska kyrkan hade gott kunnat få bli landshövding. Meriterna hade han (och partiengagemang därtill). Och många präster hade, om de bara fått, kunnat göra betydande insatser som svenska diplomater till exempel som ambassadörer eller kulturattachéer.

Så alla som ansvarar för rekryteringar till offentliga uppdrag. Tänk på att det även i kyrkor och samfund finns utomordentligt goda krafter som kan tas i anspråk för det allmänna bästa!

Gudlöst öl för ateismen

Kristeligt Dagblad i Danmark är en inspirerande tidning. Där tror man fortfarande på ordets betydelse och man kan därför ibland få läsa riktigt krävande texter.

Men även mera lättsamma nyheter kan finna vägen in i KD. Som att en ateistisk öl är på väg i Danmark. Dagbladet berättar: En ny øl skal sætte fokus på ateismen og få ikke-troende til at melde sig ud af folkekirken. Det er Ateistisk Selskab, der sammen med Bryggeriet Djævlebryglancerer øllen ”Gudeløs”. Med øllen følger en lille brochure, der fortæller om ateisme, og i nogle barer vil der også være blanketter til udmeldelse af folkekirken. Hver gang en øl ryger over baren eller ned i indkøbskurven, donerer bryggeriet en krone til Ateistisk Selskab.

Biskopen i Viborg, Karsten Nissen, uttalar sig i KD om att det är fordomsfuldt at tro, at kristne ikke drikker øl. Han mener, ”Gudeløs” er et udtryk for, at de ateistiske foreninger er blevet mere aggressive i deres kommunikation. Men han erkender, at det er et smart træk, som folkekirken måske kunne lære af:

– Vi er ikke gode nok til at markedsføre troen. Men vi insisterer også på at grave et spadestik dybere. For det er vigtigt, at man også har mulighed for en samtale med præsten og ikke bare får en indmeldelsesblanket. Men kirken burde også være der. Det ville være vældig godt, hvis vi på samme måde kunne få folk til at diskutere deres tro, siger Karsten Nissen.

Han kunne godt forestille sig, at folkekirken også fik sin egen øl, som passende kunne hedde ”Næstekærlighed” eller ”Solidarity”.

De danskarna...

Lärorna är döda, sa Greider

DN låter Göran Greider svara på läsarnas frågor i en chatt. Här en av frågorna:

Kalle P: Tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund hävdar att det finns ett växande intresse i Sverige för den kristna tron. Delar du den uppfattningen?

Göran Greider: Nej. Det finns ett intresse för religion och framförallt för personlig tro. Det är något annat. Men lärorna är döda, liksom institutionerna. Sekulariserade har vi inte blivit - snarare har det skett en masskonvertering till konfessionslös mystik.

Lärorna är inte mer döda än ideologierna var när Tingsten på 50-talet prövade tanken eller när Kurt Samuelsson på 60-talet skrev boken Är ideologierna döda. Och skulle institutionerna vara döda vore anarkismen redan här...och så är det dessbättre inte. Greider måste syfta på att lärorna och institutionerna inte betyder särskilt mycket för ett antal människor. De tycker att de är döda eftersom de inte lever i just deras tillvaro. Men inte ens de kan ha sett efter särskilt noga. Skatteverket lever och fångvården liksom polisväsendet. Pensionstiftelser och banker tycks stå på förintelsens brant just nu, men det är något tillfälligt.

En konfessionslös mystik har aldrig varit någon massrörelse och kan väl knappast ha blivit det just nu. Vilka former och uttryck tar sig den konfessionslösa mystiken? Ingen vet, och det är väl en del av mystiken...

Men visst kan det vara så att lärorna är inte populära. De kräver ju ställningstagande och tanke. Enklare då med det oformliga och diffust dunkla. Men tanklöshet är inte en bra hållning och faktiskt helt oförenlig med den religiöst mystiska traditionen som kräver stor disciplin och både teori och praktik. Åtminstone om man ska ta intryck av Thomas Merton , hans efterföljare eller av Wilfred Stinissen.

Inför bokmässan i Göteborg samtalade tidningen Dagen med Maria Küchen, Göran Greider och Göran Skytte. Göran Greider bygger på sitt resonemang med bekännelser om sin egen kristendom (med betoning på egen kan man tycka).
Han säger: - För mig har det ingen avgörande betydelse om jag betecknar mig som kristen eller ej, det är vissa gestalter i den kristna traditionen, som Jesus själv som jag intresserar mig för.

Något intresse för den kyrkliga hiostrien eller traditionen har han egentligen inte.
- Jag har till exempel ingen relation till nattvarden eller andra riter. Jag har bara en relation till Jesusorden och myustiken, med det handlar inte bara om Nya testamentet utan också om Thomasevangeliet. Bibeln är för mig en k'älla för reflektion som gör att dimmorna kan skönjas, men jag tror inte att Bibeln är helig eller Guds uppenbarade ord.

Jag vill inte gärna recensera Göran Greiders tro. Men eftersom han torgför den kan en liten synpunkt ändå vara på sin plats. Jag reagerar på tanken att man kan vara kristen efter sitt eget huvud utan relation till kyrka och tradition. Instant kristendom som man blandar själv efter eget huvud? Det är individualismen upphöjd till norm. För en person som så hyllar det kollektiva som Greider är just denna privata hållning så avvikande udda. Varför är det just på trons område som envar är sin egen lyckas smed?

Greiders uppfattningar har drag av New Age där man pusslar ihop sin egen åskådning allteftersom det passar. Byggstenarna kan man ta lite var som helst. Och Greider kanske borde fundera över hur han som Jesusvän menar sig fungera som kristen i splendid isolation från kyrkan (Kristi kropp) och utan relation till den nattvard som Jesus själv instiftar? Församlingen som kollektiv och gemenskap är den ingenting? Försumbar? Oviktig?

Det är något i luften - religionen är borta!

Idag vet man inte vad det är som händer. Något är det som känns i luften. En genomgående förändring. Kan det vara så att religionen plötsligt försvann? Vårt samhälle är så modernt så religion behövs väl inte...

Hoppsan. Där försvann en roman av Pär Lagerkvist. Och Lars Ahlins böcker är utraderade och finns icke mer. Biblioteket har blivit av med så många litterära storverk att hyllorna bara står där och flinar tomt. Bibel? Nej den har vi inte? Psalmbok? Aldrig hört talas om? Förresten har egendomligt nog analfabetismen brett ut sig som en epidemi. Generationer har inte längre kunnat läsa.

Och titta vilka hål som gapar i Nationalmuseums utställningar. Program 2 i Sveriges Radio har tystnat. De flesta Bachverk år spårlöst borta. Och Mozarts likaså. Verdi? Gesualdo? Rachmaninov? Jo några pianostycken finns. Händel? Pärt? Palestrina? Schubert? Otto Olsson? Den blomstertid nu kommer? Vad är det för någ0t?

Uppsala domkyrka har märkligt nog upphört och enbart lämnat ett stort hål i marken. Visbys innerstad ser ut som en schweizerost. Det finns hål över allt. Almanackan har nästan inga namn i sig och många dagar står tomma. Påsk? Borta! Allhelgonahelgen? Puts väck!

Svensk lagstiftning har stora tomrum som om hungriga malar malt sig igenom sidorna på lagboken. - Vad letar Du efter? Religionsfrihet? Något sådant känner jag inte till! Svenska kyrkan??? Olaus Petri? Den heliga Birgitta? Sankt Eskil? Ansgar? Drottning Kristina? Elsa Beskow? Ärkebiskop? Klockare?

Sjukvården har ändrats i grunden. Inga kyrkor eller kloster har lagt grunden till sjukhus och därför är också S:t Göran borta. Svenska flaggan är bara blå - inget kors. Socialtjänsten är också konstig. Ingen diakoni har deltagit i utvecklingen. Broderskapsrörelsen är helt borta! Scoutrörelsen körd. Sjukhuskyrkan...va? Sjömanspräst? Lutherhjälpen? Kyrkornas Världsråd? Martin Luther King Jr? Moder Teresa?

Ordboken står utan ord som altare, ande, bön, ciborium, dekanat, eukaristi, församling, Gud, homilia, interkommunion, Jesus, kyrka, lasarett, Maria, nicaenum, oblat, präst, religion, samarit och skapelse... Och finns de har de bytt eller förlorat sin betydelse. Tyranneriet är över! Religion finns ej mer i det moderna samhället. Så ska det vara om man ska tro Lisa Magnusson.

Förresten, jag finns nog inte heller, så kan Du läsa den här bloggen är det sannerligen något verkligt och synnerligen allvarligt fel.

Har Ulf Ekman och Livets Ord blivit omvända?

Tidningen Dagen behandlar för närvarande frågan om Livets Ord. Frågor väcks om Ekmans och trosrörelsens uppfattningar. Står Ulf Ekmans omvärderingar för en ny teologisk inriktning inom Livets Ord? Eller handlar det om en omsvängning utan en uppgörelse med det man i så fall lämnar eller redan har lämnat? Hur lättvindigt kan man överge tidigare ståndpunkter och plötsligt hävda en ny? I Livets Ords korta historia och i andra trosrörelsesammanhang har kritken var massiv men även kritiken mot kritiker har stundtals varit onådig.

Det kan vara på sin plats att dels erinra om sådant man i trosrörelsen faktiskt trott och förkunnat som det vore nödvändigt att göra upp med genom att visa vilka argument som övertygat om att tidigare ståndpunkter kan man inte stå för. Varför ska man behöva göra en sådan redovisning? Just för att tonläget och den tidigare fullständigt kompromisslösa propaganderandet av Hagins teologi måste få ett anständigt avslut.

Teologiskt har man stått för Kenneth E. Hagins förkunnelse rakt av så som den t ex framställts i Den troendes auktoritet (sv översättning 1987) eller i Rätt och fel tänkande (1984), The name of Jesus (1981) eller i Bible Answers to Man´s Questions on DEMONS (1983). Skrifter som får kristna i andra samfund att tvivla på om de där kan känna igen och se den apostoliska tron.

Rhema Bible Training Center är den skola som tränat och influerat en rad av de framgångstroende förkunnarna i Sverige. Strategin har varit att man skulle ”ta nationer” för Gud och i förlängningen har man anat tankar på teokratiskt samhällssystem. En metod för att nå framgång har varit upprättandet av Bibelskolor.

Kritiker har under åren fått veta t ex att: "Det finns också religiösa andemakter som arbetar genom människor i ansvarsställning inom kyrkor och samfund. Ibland värnar de om ´den rätta läran´, ibland är de hånfullt liberalteologiska. Men de bekämpar alltid sant andligt liv, frihet i Anden och förkunnelsen av det bibliska evangeliet" (Krister Holmström, Trons Värld No 2, 1992). Demoniseringen av kritik och kritiker handlade om att avvisa invändningar som orimliga och onda.

Torbjörn Swartling (Trosrörelsen – en personlig erfarenhet, 1988) nämner utifrån egen erfarenhet att kritiken mot budskapet av predikanterna sagts komma från djävulen vilket gör att man dövar sin öppenhet för kritik. Och detta var ett av de sektdrag som Livets Ord utmärktes av – bristen på öppenhet och dialog med omvärlden. Tankereformeringen fanns som teknik och avskärmningen och utestängandet av intryck från omvärlden. Han skriver: ”Man utlovar fysisk eller psykisk sjukdom, olycka och död för den som kritiserar eller går emot Gud.”

Det man stängde ute var synpunkter och påståenden som t ex fanns i böcker som Varför är trosförkunnelsen farlig av Hans Lindholm och Fredrik Brosché (1986) som lyfte fram att trosrörelsen var långt mindre biblisk än den gav sig ut för, Vad ska man tro egentligen av Hans Johansson (1989) som ville värna människors andliga hälsa, Framgångsteologin – svärmeri eller väckelse av António Barbosa da Silva (1988) där författaren behandlar och diskuterar en lång rad överdrifter och ytterligheter.

Gudsbilden var, märkligt nog, rationalistisk genom förnuftsliknande resonemang om hur allt gott hör ihop med Gud och allt som tycks ont härleds till Djävulen. ”Människan bestämmer kriterierna för Guds handlande. Hon förfogar över Gud, kan nästan manipulera honom. Det blir ingen fördoldhet kvar i Guds väsen” (Lindholm/Brosché). Gud blir sina egna reglers fånge. Lester Sumrall (Abraham – tro under attack, 1986) ställer Gud inför hans löften och så att de måste uppfyllas. Och Hagins bön handlar om att begära sina rättigheter. Han menar t ex att Petrus inte bad för den lame i Apg 3:6 utan att han krävde att den lame skulle helas. I Den troendes auktoritet hävdas detta sätt att förhålla sig till Gud – begära och kräva, inte be.

Synen på världen och skapelsen var djupt pessimistisk. Skapelsen var ursprunglig men sedan hade Djävulen tagit herraväldet i världen och Gud fick sin tillflykt i människors ande. Allting blev antingen Guds verk eller attacker från Djävulen! En mycket svart-vit förkunnelse. Och Barbosa da Silva ansåg i sina studier att ”framgångsteologin förringar Gud och förhärligar människan”, vilket kan överraska eftersom bilden man i trosrörelsen velat framhäva sett helt annorlunda ut. Guds godhet blev nästan utbytbar mot Guds användbarhet och nytta för människan att nå framgång och förhärligande.

Kristologin i Livets Ord färgades och genomsyrades av uppfattningen att Jesus dog andligen (Jesus died spiritually, JDS) Det som upprörde kritikerna var påståendet att Jesus skulle ha iklätt sig Satans natur, ha blivit ett med honom och därför behövt pånyttfödas i sin ande likt varje människa. Försoningsverket flyttas från korset till dödsriket (helvetet dit Jesu ande och själ gick) och himlen där Gud måste ta ett nytt initiativ att göra Jesus pånyttfödd. Man framställer det som att Jesus smakade död - andlig död - för varje människa. Och att Synd är mer än en fysisk handling; det är en andlig handling.

Så här kan denna märkliga teologi formuleras: Han blev vad vi var, för att vi skulle kunna bli vad Han är. Jesus blev synd. Hans ande var skild från Gud. Och han steg ned i helvetet i vårt ställe…
Kan Gud vid något enda tillfälle vara ett med Djävulen, vara ond? Kan Gud upphöra att vara Gud. Heresi, utropade kritikerna. Försoningsläran är i trosrörelsen helt förvriden och har gått vilse, menade man. Och inkarnationen förvrängs, kunde de fortsätta utan att egentligen få några meningsfulla svar.

Syftet med JDS-läran var att öppna för människans gudomliggörande. Människor kunde och skulle ikläda sig Jesu auktoritet och makt. Tanken var inte så avlägsen att vi alla vore frälsare (Parakyrkligt). Hagins uppfattning var att Jesus efter sin himmelsfärd inte finns på jorden utan i himlen. Församlingen som måste leva på jorden, de sanna kristna, övertar genom delegation all Jesu makt och andliga kraft.

Människosynen i trosrörelsen ledde också till en förvrängd syn på sjukdom och lidande. Av kropp själ och ande gjorde man en hierarki där människans verkliga vara är ”anden som har en själ och bor i en kropp.” I anden verkar alltså Gud men i själ och kropp kämpar Gud och Djävul om makten. Att detta är en gnostisk föreställning råder det nog inga tvivel om. Den instängda gudagnistan inlåst i kroppens fängelse. Kroppen nedvärderas och hör mer till det ondas område. Riktigt så schematisk är kanske inte framgångstrons människosyn, men den har gnostiska drag (The Born Again Jesus, J.A. Matta, 1987).

Det är i anden all uppenbarelsekunskap finns, där verkar Gud. Anden är kung, själen tjänare och kroppen slav. En annan följd av trosförkunnelsen var ett förnekande av sinnenas vittnesbörd. Det som ger en troende framgång är att tänka rätt, tro rätt och bekänna rätt. Att i tro bekänna att jag är frisk trots att jag är sjuk kan fungera som ett försök att mobilisera andliga och mentala krafter mot sjukdomen.

Men ibland blev det till magi och besvärjelse: ”Jag baserar min tro på vad ordet säger. En del människors tro är inte grundad på Bibeln utan snarare på en manifestation. De agerar i den förståndsmässiga sfären, utanför tron. Om de upplever en viss manifestation tror de att demonen har försvunnit. Men den har inte försvunnit bara för att man ser en viss manifestation. Du måste veta om den fortfarande finns där och utöva din auktoritet” (Hagin, Den troendes auktoritet). Hagin citerar också Smith Wigglesworth som ska ha sagt: ”Jag påverkas inte av vad jag ser. Jag påverkas inte av vad jag känner. Jag påverkas bara av vad jag tror”.

Om man ofta uppmanas att bortse från sinnesintrycken kan verklighetsuppfattningen rubbas. Syn och känsel har inget att komma med mot tron. Jag är inte förkyld eftersom jag tror att jag är frisk… Somliga som i trosrörelsnes början blev nitiska i den nya tron kunde bli så upptagna med att vaka över att inte släppa in demoner eller att förneka kroppsliga symptom att det inte blev bra för dem.

Som kristen undervisning var det Livets Ord och Hagin hade att komma med undermåligt, läromässigt utanför gränsen och psykologiskt, medmänskligt och diakonalt synnerligen bristfälligt. Vi är många som träffat på dem som inte klarade av denna förkunnelse. Särskilt inte som den parades med en överbetoning av demoner och besättelse. Åtskilliga av dem som tog illa vid sig, och de som gick sönder, lämnades i sticket. Det finns det många präster och pastorer som vittnat om både i Pingströrelsen, EFS och Svenska kyrkan.

Dessa små noteringar kan antyda att Ulf Ekman, Livets Ord och trosrörelsen har ganska mycket att göra upp med om vi i andra kyrkor och samfund verkligen ska kunna ta omorienteringen på fullt allvar. Och förmodligen blir de tvungna att göra det gång på gång eftersom en liten dementi här, en försiktig kritik där knappast når ut så brett som den tidigare förkunnelsen gjort. Men här finns ett försiktigt tillrättaläggande av Ulf Ekman beträffande JDS-läran. Och jag undrar samtidigt hur de som då blev överösta av Hagins egendomliga teologi i Livets Ord församling och Bibelskola känner sig idag? Lurade? Lättade?

Andra bloggar om: Ulf Ekman, Livets Ord, Trosrörelsen, Jesus died spiritually, Pingströrelsen, EFS, Svenska kyrkan

Ominstallation av kristen tro

Felsök: Om den kristna tron inte fungerar behöver den förmodligen ominstalleras och uppdateras (källkoden är densamma).

Profan humanism ifrågasatt

Den sekulära och profana humanismen, eller den religiösa ersättningshumanismen, diskuteras idag i Svenska Dagbladets understreckare av Peder Thalén. Också den humanismen utgår från förutfattade meningar om religionens betydelse och värde.

Thalén presenterar den kanadensiske kulturfilosofen Charles Taylors bok A Secular Age (läs recensionen i New York Times) . Taylor menar att redan på 1600-talet påbörjas den förändring som bereder plats för alternativa förhållningssätt. När det kristna livsmönstret förlorar sin självklara roll som ett annat perspektiv möjliggörs och dör frågor av typen Tror du på Gud verkar naturliga. Bland de gångbara alternativen finns den sekulära humanismen där målen för människans livssträvan definieras i helt inomvärldsliga termer.

Thalén drar med Taylor slutsatsen att man längre kan upprätthålla övertygelsen att religionen förtvinar i och med att den vetenskapliga världsbilden utvecklas. Religiös livsåskådning står inte i motsats till utveckling eller ett tekniskt utvecklat samhälle! Många exempel finns. Den som besökt Japan kan konstatera att shintoism och buddism inte hindrar ett tekniskt mycket avancerat och utvecklat samhälle.

Också den humanism som trott sig vara den sekulära och förnuftsmässiga kronan på utvecklingen får finna sig i att bli ifrågasatt. Den är inte det slutgiltiga svaret. Utan även den fungerar som en frigörelsefas från en viss historisk utformning av religionen. Religionen som så länge förkastats som världsbild och livsåskådning ifrågasätts nu inte ensam utan får sällskap av den profana humanismen. Ingen kan i det pluralistiska samhället i längden stå på sidlinjen och kritisera andra för deras insatser. Snart nog drabbar ifrågasättandet och kritiken även den egna ståndpunkten.

Den kristna tron kan genom sin historiska förmåga att anpassa sig och dra lärdom av vetenskap och filosofi gå en renässans till mötes. Åtminstone finns det en andlighetens återkomst som i vår del av världen också skulle kunna betyda ett uppsving för kyrka och tro. Religiös förändring bör man hellre se cykliskt och helst inte linjärt. Det handlar om expansion och tillbakagång. Religionssociologer som David Martin har i sin kritik av sekulariseringsteorier också visat att det inte finns någon linjär moderniseringsprocess där religionen efterhand trängs ut och bort. (David Martin har också skrivit om pingströrelser i Latinamerika.)

Som av en händelse kommenterar i samma tidning Astrid Söderbergh Widding i sin tv-recension ett program, Trons Europa, där religionen (kristendomen) i Europa skildrats, mer inifrån tron än kritiskt distanserat, av Vagn Olsen. Recensentens slutsats är att religion åtminstone står för en kollektiv och gemensam praktik och inte för en enskild privat angelägenhet. Vilket menar hon är något helt annat än tv-soffans solitära utsiktspunkt!

Thalén återger Taylors kritik av den profana humanismen som, menar han, inte kan göra rättvisa åt de andliga erfarenheter människor faktiskt gör och har till och med under mycket ogynnsamma förhållanden. Och visst härbärgerar den kristna tron så här i påskens tid några av de stora frågorna, som den gång på gång återvänder till: lidande, död och ett levande hopp!

Andra bloggar om: Peder Thalén, Charles Taylor, Vagn Olsen, Profan humanism, Religion, Kristen tro

Religiösa copycats

Även en ateistisk humanist kan självklart behöva distansera sig till sitt förflutna. Tomas von Martens skriver i kommentarerna till en tidigare artikel att man som ”nyfrälst” eller nybliven kristen också tar över språkbruket i sitt nya sammanhang. Det betyder också att man använder orden som är i svang mot det sammanhang man lämnat.

Beteendet är inte olikt det man anammar när man kravlar sig upp ur olika träsk och beroenden. Levi Pethrus stiftelsens (LP-stiftelsen) antidrogarbete resulterade ibland i nyblivna kristna. De kom snabbt in i jargongen och lät som om de varit med på vägen i 150 år. Den starka identifieringen med det nya blev en skyddsväst mot beroendet tidigare i livet. Risken blir förstås stor att det nya också öppnar för en mer slavisk och icke förankrad tro. Den ersätter tidigare beroende med ett nytt - om än oändligt mycket mera uppbyggligt, livsbejakande och sunt.

Nu är det inte bara fd pastor Jan-Ove Olsson som ser sig otroligt befriad ur en förtryckande kristendom. En sådan person presenterades i SvD (30/12 -07) som ex-kristen och avhoppad. Han gick så starkt inför sin tro att han tappade fotfäste och balans. Men nu har han både svurit och gått på systembolaget!

Samma fenomen om än i lindrigare form drabbade en och annan av de prästvigningskamrater man kort efter vigningen träffade. De förlorade lite av sig själva. De blev personlighetsförändrade. Och det var inte bara genom en ny roll som de kunde kliva ur eller i. De gick in i en ny fas, ett nytt rum, ett nytt sätt att vara och tänka. På några veckor hade anlagt ett grötmyndigt och prästerligt tonfall.

Prästprästerna talade i vardagslag med samma predikoton som på söndagen. När de hälsade såg jag mig ibland om för att se varifrån ekot och efterklangen kom. Dyre broder, kunde de plötsligt säga, vilken fröjd att se dig! Förr hade de sagt: hej på dig din gamle galosch. Hur mås? Och det nya prästlivet var så underbart att de redan lyfts till den sjunde av himlarna och där stod jag kvar med fötterna nerkörda i kyrkbackens lera och slask.

Jag kände mig bortkommen inför dessa så hastigt självsäkra kopior av ett förflutet prästideal. Ska sanningen fram härmade och karikerade jag nog i min enfald dessa nybörjarprästers manér. Vid en kopp instant coffee roade vi oss på bekostnad av vigningen rört upp något i dem. Instant copy kallade vi dem mellan skål och vägg. Religiösa copycats. Bombasmen och darret på stämman var inte svårt att imitera.

Så studerade jag noga grandet i andras ögon. Vilka olater jag själv skaffade mig var lite svårare att få syn på. Men förmodligen höll jag på att prata ihjäl mina medmänniskor, inklusive förvånade kollegor, i varje diskussion. Minsta åsikt som någon uttryckte retade oppositionslustan och formuleringsivern. Så hade jag också tillbringat en tid bland ungliberalerna som kunde konsten att koka spiksoppa. Den tunnaste tanke förvandlades till en tjock och fet anrättning med doft, färg och krydda! Lustfyllt och tanklöst.

Nåväl, även om man kan förstå fenomenet med distansering till det förflutna och anslutning till det nya så måste man ju inte acceptera det. Inte heller behöver man med tolerans och förstående låta fiendebilder florera alltför vidlyftigt.

Problemet att insikten om egen syndfullhet skulle drabba så till den grad som humanistkonvertiten Olsson beskriver står jag frågande inför. Men visst finns det en syndaförkunnelse som arbetar efter pedagogiken att inte förrän man tryckts så långt ner i lorten det bara går, kan man lyftas. Men den maskteologin (maskar vi äro) är och förblir en avart av insikten om vår syndfullhet. Att vi både är syndare och rättfärdiga borde kunna leda till en mer balanserad hållning. Underkastelse och blind lydnad har man dåligt skriftstöd för.

Till slut bör vi nog fråga oss också vad som händer när den nyväcktes entusiasm för sitt nya liv går över. Hur blir det då. Ett nytt uppbrott? Ungefär som förra gången kan man eventuellt se tillbaka på en lära som lovade betydligt mer än man själv lyckades utvinna. Då är det skönt att peka finger. Någon annan bär ansvaret. Hoppas att det inte behöver hända igen. Men en del av dem som brände sig i framgångsteologins trosrörelse upplevde (läs presens för somliga som ännu upplever) bristande tilltro till allt vad övertygelse och tro hette. Fanatismen eller hängivenheten (hur man nu vill se det) svedde av en långt större livsåskådningsyta än de faktiskt själva förfogade över. Bränd mark - är det ödet som drabbar avhoppare?

I söndags läste vi i Sverige i högmässan en underbar text ur Salomos vishet (11:22-26). Gud kallas visserligen härskare – men det man tänker när man hör den är inte blind lydnad och underdånighet. Texten var en nyupptäckt för somliga, för andra avlyssnad med igenkännandets smil: Som vågens minsta vikt är hela världen för dig, som en droppe av morgonens dagg, där den faller ner på jorden. Men du är barmhärtig mot alla, därför att du förmår allt, och du överser med människornas synder, för att de skall omvända sig. Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade. Hur skulle något ha kunnat bestå mot din vilja? Hur hade det kunnat bevaras om det inte hade kallats till liv av dig? Du skonar allt därför att det är ditt, du härskare som älskar allt levande.

Andra bloggar om: Ateism, Kristen tro, Copycats, LP-stiftelsen

Ju mer känsla desto sannare tro?

På Svenska kyrkans hemsida försöker man besvara frågan om vad kristen tro är. Men särskilt lyckosam är man inte. Snarare vilseleds den som verkligen vill veta. Hemsidan avvisar trosbekännelsen, den behöver man inte säga ja till. Kan man mena att det som står i våra trosbekännelser (den apostoliska, den nicaenska och den athanasianska) är mindre lyckade uttryck för tro? Eller inte fångar det som kristen tro handlar om?

Det finns alternativa beskrivningar för den som vill jämföra. Crossnet har ett helt annat upplägg.

Kristen tro sägs på hemsidan istället bestå av att man har samma tro som Jesus Kristus hade. Och vilken tro var det? Är det en återgång till Gamla Testamentets Gud? Hur ska den som undrar egentligen veta vad Jesus Kristus trodde på? Så här lyder texten inledningsvis: Kristen tro handlar inte om att kunna säga ”ja” till allt som sägs om Gud och Jesus i trosbekännelsen. Kristen tro är att ha samma tro som Jesus Kristus hade.

Därefter sammanfattar hemsidan Jesu tro på följande sätt: Jesus trodde på, och litade på att Gud är god och kärleksfull och vill oss människor väl. Detta är väl en förkortning bortom rimlighetens gräns. Så kanske vi kan tro som barn i första klass i söndagsskolan – men att Jesus inte skulle ha haft en mer utvecklad tro i sin judiska kontext är helt osannolikt. Och utifrån Nya testamentet är påståendet inte heller korrekt.

Hemsidan påstår: Det är den tilliten, snarare än att tänka om Gud och livet på ett visst sätt, som är kristen tro. Men är inte det att blanda bort korten? Tilliten är det som växer ur en gudsrelation. Men är verkligen tillit och tro utbytbara mot varandra? Jag måste väl tänka om det jag litar på. Och att enbart ha diffusa föreställningar om Gud lär inte leda till fördjupad relation och tillit. Därför är tänkandet om Gud betydelsefullt och nödvändigt. Man kan inte glömma bort all dogmatik bara för att man vänder sig till någon man föreställer sig som totalt ovetande.

Mer finns att säga om den korta texten, men jag nöjer mig med att landa i hemsidans slutsats:
När Jesus, så som han möter oss i bibelns berättelser, talar om eller frågar efter tro, så är det oftast den känslomässiga sidan av tron som betonas, inte om saker och ting är sanna eller inte. Påståendet kan diskuteras. Jesus uttrycker ofta tro i dess konsekvenser, i handlingar. Han har ett pragmatiskt sanningsbegrepp vilket innebär att man inte bara kan tala om saker påstås saker utan att leva ansvarigt.

Men meningen ovan anspelar förmodligen på tanken att tron inte är ett antal försanthållanden. Tron är inte en teori man förhåller sig till genom att naturvetenskapligt söka svar på en sanningsfråga till exempel i fråga om formuleringar i trosbekännelserna. Men trosbekännelserna uttrycker kyrkans och församlingens tro. Man kan inte själv snickra om dem efter behag.

Tro måste formuleras och uttryckas i så pregnanta satser och påståenden som möjligt. Nöjer vi oss med upplevelser och känslor är risken uppenbar att vi snart går vilse i modernismen och godtycket. Vår tro blir subjektiv och utelämnas åt emotionerna. Men även de dagar när vi inte kan hysa tillit eller känna särskilt starkt är Gud med oss. Ju mer känsla desto sannare kan rimligen inte vara vårt credo.