Kyrkobyggnaden som lyftes

Biskopen lyfter sin kyrka inför Kristus. Ett tecken på att kyrkan inte bara är människans utan också Guds.

I det postmoderna och sekulariserade Sverige skriver Svenska Dagbladet om Guds återkomst. Och då kanske mest i filosofin.

När svenskars tro blir alltmer diffus och pantesistisk blir kyrkan som trosdukument allt viktigare. Kyrkorummet fyller den uppgiften för många. Den näst intill tror åt dem och de kan avslappnat befinna sig på distans, till den dag då tillvaron rämnar, skyn faller ner och ingenting längre är som förut.

Människor i det moderna Sverige tror på "sitt sätt". Trots det älskar och uppskattar man kyrkorna. Dit går man, men helst inte när den synliga kyrkan möts till gudstjänst. Kyrkobyggnaden påminner oss alla om att det finns något heligt, storslaget och evigt. Inte något oklart och luddigt, utan med en tydlig övertygelse om den kärlek Gud genom Kristus visat oss.

Att kyrkan är teologi i sten behöver också de troende påminnas om. Den vittnar när de (vi/du/jag) försagt tiger sig igenom den aktuella livsåskådningsdiskussionen. Men den ortodoxe biskopen på Kreta håller fram kyrkobyggnaden inför Kristus välsignande händer. Ett föredöme!

Måste man med till himlen?

Ur en ny predikan på ordrik:

På nytt uppstår den viktiga frågan:
får man följa med?
Måste man stanna hemma?

Finlandsbåten har stängt entréerna
och dragit in landgångarna –
är det ändå möjligt att följa med?

När biljetterna till Bruce Springsteens
konsert tagit slut, eller till
Svenska Kammarorkesterns framträdande
eller till Olaus Petri Vocalis in concert
(då borde det verkligen vara utsålt)
- kan man då med framgång
kräva att bli insläppt?
Utan biljett?

I den vanliga världen finns det gränser,
sådana man inte ruckar på.
Ingen vänlighet i världen öppnar
de stängda dörrarna
om man inte betalar vad det kostar
Om man försöker utan biljett
eller kommer mycket för sent
då kommer man vare sig med
eller in.

Är det på något annat sätt
med Himlen, med Guds rike?
Är Guds nåd sådan att det
inte spelar någon roll
om vi försökt leva efter de bud
Han har gett oss om kärleken
till Gud och medmänniskan?
Har Gud sänt hem spärrvakten
och öppnat portarna på vid gavel?

Om Alla ska med, ska de ointresserade
och likgiltiga motvilligt fösas och motas
in i en evig härlighet de absolut
inte vill veta av?
Håll med om att det är en väldig skillnad
på att Alla ska med och
att Alla är inbjudna!

Att sitta sig till stillhet

Öva sin känslighet för det som ligger bortom sinnenas vanliga perception - är det möjligt? Ska man tro många olika andliga traditioners övningar så är det inte bara möjligt utan nödvändigt. Ett värn mot att världen ockuperar sinnena. Omvärlden så som den ter sig vid första ögonkastet är inte omedelbart fattbar den heller. Vi behöver förförståelse, begrepp och mönster såväl som perspektiv. Till trons förförståelse är att allt finns till genom Gud och i Gud. Men världens och egen ondska skulle ju då "smitta" och på något sätt upphäva Guds godhet. Ändå tröstar det att föreställa sig Gud som omslutande allt. Det kans säkert vara så utan att allt har Gud som svar. Ondskefrågan brukar ju teologin parera genom att hänvisa till den fria viljans förmåga till att göra ont och fördärva det goda. För min egen del behöver jag öva att bli stilla. Allt rusar bara på. Att bara sitta sig till stillhet och återvinna andningens frigörande verkan öppnar inre slussar. Tanken får frihet från allt tyckande för en stund. Värdeomdömen sjunker undan. Och närvaron uppfyller mig. Tacksamhet. Kontemplation, objektslös meditation eller bön? Javisst.

Om Svenska kyrkan inte vårdar sig om detta arv blir den snart hemlös. Den drabbas av föreställningar om att vi förfogar över arvet. Att vi kan lägga till och dra ifrån det som passar oss eller en nödtorftig majoritet. Tidsandan är en trolös kamrat. Den öser inte ur de källor av levande vatten som vi från första början erbjudits.

Inre sekularisering lever av att våra egna behov, ibland förklädda till omsorg om andra, avgör vad som går an. Vi uttrycker oss själva, allt mer glömska om lyssnadets, lärandets, efterföljelsens och övningens väg. Pilgrimsvandringens led är inte utstakad av oss.

Det heliga får oss att bäva

Ord som helig och heligt har alldeles uppenbart olka innebörder och betydelser, beroende på egen livsåskådning och erfarenhet. Helig är endast Gud, säger katolske biskopen Anders Arborelius i boken Helighet (Bokhandeln Arken 2001). Men eftersom den helige stigit in i tiden och historien finns det heliga även här. I människan finns helighet, på platser där Gud uppenbarar sig finns det heliga och helighet.

Vi människor tycks ständigt sysselsatta med att profanera det heliga, att släcka de heliga eldarna. Att erövra Guds domän och göra anspråk på den för oss själva. Så blir vi stående där med livet sönderplockat i beståndsdelar och helheten, heligheten, har undflytt oss. Vi ser den inte, vi förlorar alltmer vårt sensorium för det heliga. Men längtan finns ändå hos många. Mystiken öppnar för det vi annars stängt för.

Harold Kushner, rabbinen och författaren skriver om människan som erövrar de heliga platserna, som inte kan låta dem vara. I boken Vem behöver Gud (Natur & Kultur) skriver Kushner: År 1917 skrev den tyske teologen Rudolph Otto sitt klassiska verk Das Heilige, som fortfarande, mer än sjuttio år senare, är den bästa introduktionen till ämnet. Han hävdar att mötet med det heliga har en överväldigande, nästan skrämmande aspekt. Det är att möta en verklighet som är så mycket större än oss själva att vi känner oss små i jämförelse med den, inte därför att vi faktiskt är små utan för att det heliga är så stort att vi aldrig varit med om något liknande...

I ett århundrade som uppmuntrar oss att använda datorer och gör det svårt att skriva eller läsa poesi är det lätt att släcka de heliga eldar som underhållits i hundra generationer. Det är så lätt att avfärda religionen som en rest av barnsligt beroende och medeltida okunnighet. Men om vi gör det, vem skall då lära oss bäva? Vi kommer att gå till skräckfilmer och berättelser om det övernaturliga utan att någonsin förstå varför vi behöver dem. Var skall vi finna den trygghet vi behöver för att inte förtvivla när vi råkar ut för ett problem vi inte kan lösa? När de heliga eldarna är släckta, vad skall då lysa vår väg till mötet med den i vars närvaro vi kommer till insikt om vår egen potentiella storhet och vårt yttersta medvetande om att vara skapade varelser.

Jag för min del behöver det heliga. Det ger mig en insikt om det också finns en värdenas hierarki. Det finns något inför vilket jag stillnar och böjer mig. Även om Gud är mig mänskligt nära är det ändå inte jag som förfogar över Gud och Guds vilja. Och det mest vardagligt enkla och triviala kan bli lysande och viktigt därför att Gud är här! Därför närmar jag mig det heliga med vördnad, bävan och öppenhet...

Eftersom jag tvingats tänka i delvis nya banor har jag tagit intryck av rabbinens böcker. Därför har jag också citerat Harold Kushner i tidigare inlägg: Vem vill ha ett gammalt arv?

Inget får förekomma som strider mot kyrkans tro, bekännelse och lära

I inledningen till Kyrkoordningens tionde avdelning om Kyrkobyggnader skrivs:

Sedan tidig kristen tid har församlingarna rest särskilda byggnader som samlingsplatser för de gemensamma gudstjänsterna. Dessa byggnader gavs namnet kyrka, samma namn som används om det folk som samlades där. Ordet kommer från grekiskans kyriake som betyder "det som hör Herren till".

Kyrkans erfarenhet visar att det behövs särskilda kyrkorum, avskilda för att tjäna församlingens gudstjänstliv, även om det inte är nödvändigt med särskilda lokaler för att Guds folk skall kunna samlas till gudstjänst. De helgade kyrkorummen är över hela landet tecken på Guds närvaro. De är för många förknippade med avgörande skeenden i livet. De rymmer mycket av en bygds identitet och är en del av det offentliga rummet. Kyrkorummet behöver vara tillgängligt för alla som söker sig till det. Eftersom det är avskilt för sitt särskilda ändamål skall där inte förekomma något som strider mot kyrkans tro, bekännelse och lära eller i övrigt kränker kyrkorummets helgd...

Kyrkoordningen öppnar inte för ett slarvigt och vanvördigt bruk av kyrkorummet. Nog om detta. Mer behöver inte sägas.

Kyrkan är inget individuellt projekt

Inga-Lill Örnerfors skriver sedan flera år kolumner i Dalarnas Tidning. Hon är präst och har därför naturligt nog lätt till ämnen som vetter mot kyrka och religion. Den 2 september behandlar hon frågan om hur kyrkan ska bemöta nutidens människor: Med en nästan ren försäljarattityd går man ut med se-så-mycket-du-får-för-pengarna-i-ditt-medlemskap. Kampanjer och jippon och Gud är kul och kom så får du korv och karusell har ersatt det mera fridsamma och alltid närvarande, trygga, tillitsfulla och bestående.

Är jipponas motsats det fridsamma och bestående? Kan det finnas fler sidor av det Svenska kyrkan har? Jag tänker att det kyrkan bär i sin gudstjänst är tro och mötet med Gud och den uppståndne Herren. Det behöver vi inte vara så försiktiga med att säga eller att understryka.

När hon framhåller att det kan finnas många skäl för de kyrkotillhöriga att vara med är det lätt att instämma i att bevekelsegrunderna är åtskilliga och giltiga, som hon skriver. Hon diskuterar inte så mycket att vi trivialiserar Gud och det heliga. Men jag anar att hon har något liknande i åtanke när hon formulerar några orsaker till varför människor behåller sin kyrkotillhörighet: Inte kanske därför att Gud är så kul som det låter i alla slogans. Kanske minst lika mycket därför att folk vet att det gör ont ibland och att det inte alltid är lätt att vara människa. Eller att livet är skört och faktiskt har ett slut. Folk har sina skäl och de är många och de är giltiga.

Örnerfors anslag är sympatiskt eftersom hon söker allvar och mening bortom yta och sken. Flörten med människor blir så ytlig och den leder lätt alldeles fel och rent av vilse. Hennes slutsats i dagens kåseri blir: I ivern att saluföra och sälja eller behålla kyrkotillhörighet mister vi lätt vad som är det enda och viktiga i kyrkans uppdrag; att utgöra en möjlighet till stillhet och fördjupning, ett alternativ till konsumtionen, ett utrymme att hitta till sig själv och därmed Gud, en möjlighet att få bearbeta det som är svårt, en plats där trasighet och förtvivlan får sitt rättmätiga utrymme.

Att vara kristen i en kyrka är inte ett individuellt och personligt projekt. Att höra till gemenskapen, att vara en i församlingen, är det vi är kallade till. Där kan någon visserligen finna sig själv och där får man ge uttryck åt det som skaver och låta sin förtvivlan ta plats. Men man får också, tillsammans med andra, gå i dialog och samtal med Gud. I det mötet upprättas vi inte bara i Guds ögon utan i våra medmänniskors.

Liturgins form och språk har mejslats fram genom århundraden av bön och tårar, av tacksamhet och lovsång. Därför bär gudstjänsten även i mötet med brist och förlust. Där har min livssituation och erfarenhet en given plats. Det önskar jag att fler kunde upptäcka och finna tröst och vila i!