Skolavslutningarnas religiösa inslag

Vi närmar oss skolavslutningstiden. Diskussionen lär åter bölja fram och tillbaka. Pådriven av medvetna personer som vill dra en allt tydligare gräns mellan religion och samhällsliv i övrigt.

Den springande punkten är att barn anses ta skada eller påverkas av att finnas med/delta i avslutningar där kristet religiösa inslag som bön och välsignelse förekommer. Ett av de vanligare argumenten är att muslimska barn därmed stängs ute. En invändning som oftast framförs av icke-muslimer. De muslimska barnen skjuts liksom framför andra övertygelser, kanske därför att man tycker sig få en större kontrast, en djupare klyfta, mellan det kristna som förekommer och de deltagande barnen och deras föräldrars muslimska övertygelse. Mera sällan är det så att muslimerna själva har svårigheter med att ord som Gud förekommer eller att någon bön bes, så länge som inte barnen själva måste be. Religiöst aktiva muslimer räds oftare det sekulära mycket mer än man fruktar utövad kristen tro.

Mycket sällan om alls diskuteras kärnfrågan om religionen när den praktiseras måste förbjudas. Från all undervisning. Istället nöjer sig med att argument för och emot radas upp. Det är ju inte tänkbart att lära sig fotboll eller basket utan att ibland se bollar i spel mellan lag. Och att själv spela. Fotboll som teori och i praktiken kan ju inte jämföras på samma dag. Men så finns det ju inte heller någon fotbollsfrihetslag som skulle garantera rätten att slippa se fotboll när den spelas.

Varför går det då inte att närvara vid utövad och praktiserad religion, som sker gudstjänster i moskéer och kyrkor? Är skadeverkningarna så stora? Innebär alltså religionsfriheten att man aldrig ska behöva möta utövad religion? Frihetslagarna ger minoritetens uppfattning företräde framför majoritetens. Det är väl också därför som Svenska kyrkan så gott som aldrig försöker rida på det faktum att på många håll tillhör ca 70% av befolkningen kyrkan, och på landsbygden ser man ofta ännu högre kyrkotillhörighet.

Religionens beståndsdelar kan man inte gärna i någon djupare mening begripa sig på om de inte får förekomma i sitt sammanhang. Bön i teorin är något annat än bön i funktion. Därför borde alla barn få del av olika religioners insida genom att ibland/ någon gång få vara närvarande vid olika religioners gudstjänster. Därför borde i begränsad omfattning religiösa inslag vid skolavslutningarna kunna passera utan att man tror att barnen skulle kunna bli omvända till kristen tro, andligt infekterade eller religiöst förgiftade.

En annan svårighet är att Skolverket föreställer sig att en rektor skulle kunna vara ansvarig för ett kyrkorum. Man menar att skolavslutningar kan förekomma i ett kyrkorum enbart om kyrkan inte används som kyrka, dvs bön och välsignelse är otänkbart. Att det invigda rummet i sig även innehåller religiösa föremål tycks märkligt nog inte genera. Ta altaret som vittnar i om Guds närvaro. Krucifixen som förkunnar den lidande och uppståndne Herren Jesus. Kyrkorummets helgd är fastslagen i Kyrkoordningen och överordnad andra intressen. Därför kan inte en rektor ensam ansvara för kyrkorummet. Att toleransen i somliga kyrkliga sammanhang ser mellan fingrarna gör det inte rätt. Här och där kan alla möjliga profana arrangemang och konserter förekomma, med ett råbarkat språk och annat som egentligen strider mot rummets syfte och karaktär. Att tro att rektorn kan ersätta dem som är satta att förvalta detta idéinnehåll är märkligt.

Dessutom har man sådana förväntningar på att kyrkan ska tiga som icke-betalande gäst. Att kyrkans budskap skulle portförbjudas i kyrkorummet, eller att man skulle reducera det till en tillönskan om en trevlig sommar, är en befängd tanke. Även om man skulle betala för rummets upplåtelse. Däremot kan kyrkans tro av skickliga präster finnas med på ett tolerant och inkännande sätt med respekt för gästerna och barnen och deras föräldrars ofta mycket olika trosövertygelser.

Men med tanke på den stridbara opinionen att skolavslutningar i kyrkan inte ska förekomma kanske kyrkan själv borde ta initiativet. Ett kyrkorum är ett kyrkorum och till för församlingens möte med Gud. Vi närmar oss kanske den punkt då kyrkan borde göra upp med sin historia av nära koppling till skolväsendet och erkänna att tiden är förbi.

Skolverkets och läroplanens religionssyn är mer museal. Man kan i undervisningen få träffa företrädare och höra dem berätta. Men man får som elev inte se ett kyrkorum annat än vid tillfällen då det inte används för sitt ändamål. Så förhåller sig ju också landets museer. De föreställer sig att om man visar gamla mässhakar, korkåpor, rökelskar, kalkar, monstranser och processionskrucifix i montrar så har man fullgjort sitt uppdrag. Om föremålens funktion och betydelse vet man alltså teoretiskt en del, men om de religiösa föremålen i praktisk handling vet man föga eftersom också där är liturgiska eller kultiska handlingar uteslutna. Man ser religionen på detta sätt såsom i en spegel, avigt och förvänt.

Så låt skolavslutningarna få äga rum i kyrkans rum ännu en tid och då genomföras med ömsesidig förståelse för barnen och deras behov. Lokalt kan man lösa detta i samförstånd bara inte Skolverkat kräver att det ska sättas munkavle på kyrkan. Svenska kyrkan ska inte låta sig bakbindas och den kan faktiskt inte överge sitt eget rum för mötet med det heliga!

Att sitta sig till stillhet

Öva sin känslighet för det som ligger bortom sinnenas vanliga perception - är det möjligt? Ska man tro många olika andliga traditioners övningar så är det inte bara möjligt utan nödvändigt. Ett värn mot att världen ockuperar sinnena. Omvärlden så som den ter sig vid första ögonkastet är inte omedelbart fattbar den heller. Vi behöver förförståelse, begrepp och mönster såväl som perspektiv. Till trons förförståelse är att allt finns till genom Gud och i Gud. Men världens och egen ondska skulle ju då "smitta" och på något sätt upphäva Guds godhet. Ändå tröstar det att föreställa sig Gud som omslutande allt. Det kans säkert vara så utan att allt har Gud som svar. Ondskefrågan brukar ju teologin parera genom att hänvisa till den fria viljans förmåga till att göra ont och fördärva det goda. För min egen del behöver jag öva att bli stilla. Allt rusar bara på. Att bara sitta sig till stillhet och återvinna andningens frigörande verkan öppnar inre slussar. Tanken får frihet från allt tyckande för en stund. Värdeomdömen sjunker undan. Och närvaron uppfyller mig. Tacksamhet. Kontemplation, objektslös meditation eller bön? Javisst.

Om Svenska kyrkan inte vårdar sig om detta arv blir den snart hemlös. Den drabbas av föreställningar om att vi förfogar över arvet. Att vi kan lägga till och dra ifrån det som passar oss eller en nödtorftig majoritet. Tidsandan är en trolös kamrat. Den öser inte ur de källor av levande vatten som vi från första början erbjudits.

Inre sekularisering lever av att våra egna behov, ibland förklädda till omsorg om andra, avgör vad som går an. Vi uttrycker oss själva, allt mer glömska om lyssnadets, lärandets, efterföljelsens och övningens väg. Pilgrimsvandringens led är inte utstakad av oss.

Sekulär musik ersätter inte bön och tro

I västerlandet faller religionen alltmer undan och den sekulara sfären breder ut sig på alla områden. Det tillhör det postmoderna samhällets pluralism och mångfald, tänker vi. För den som vill vara kristen innebär det att den tid av mitt liv som uppfylls av öppenhet för och inriktning på det gudomliga och heliga trängs undan. Det leder också till en inre sekularisering, inte ens kyrkan kan hävda sig och sitt. Vi blir mer underhållningsagenter och verksamhetsivrare än gudstjänstfirare och bedjare.

I kristen tro har redan tidebönerna fått stryka på foten. Även bönen i hem och familj försvinner. Gör en enkel koll bland vänner och bekanta hur det förhåller sig med bordsbön, aftonbön eller den gemensamma bönen inför helgen på lördagkväll. Nästan helt borta. Försvunnen. Tystnat har bönen! Tänker man aldrig någonsin på Gud i bön eller på annat sätt förbleknar Gud i våra liv! Här kan man jämföra med muslimens plikt att hålla bön som lever otroligt stark även i nutiden. Det fungerar på gott och ont som ett värn mot världen.

Frågan som väcks hos mig handlar om hur vi som tror och vill leva våra liv med öppenhet för Fader, Son och Ande i denna tid kan hålla kvar andlighetens perspektiv och öppenhet. Det är inte bara ipods, mobiler, datorer, plattskärmar etc som håller oss borta. Våra huvuden och hjärtan lägger sin tid på annat och stadigt minskar trons utrymme och betydelse.

Teologiprofessorn Ola Sigurdson , som i morse (fredag) delade Tankar för dagen med svenska folket, funderade över sin morgon när han fylld av nutida musik vandrar genom Göteborg innesluten i sin bubbla. Han fick det till att musiken och stroferna fungerade som Psaltaren en gång gjorde, som texter vilka tolkar och förklarar våra liv. Dessa Psaltarens bönetexter fungerar idag enbart undantagsvis som kristen bönbok.

Jag känner igen Ola Sigurdsons tanke från mitt eget 70- och 80-tal då jag gladeligt kunde välja en Hoola Bandoola-låt som "psalm" till en morgonandakt i radio. Den tolkade tänkte jag på ett modernt språk det Gud kunde ge. Deras låt När man jämför är en sådan:
Ibland när krampen släpper
och man vågar andas ut.
Och bilderna försvinner
av en pina utan slut.
Efter femton år i fängelse
för nå't man aldrig gjort
får man kika en sekund genom nyckelhålet
till himmelrikets port.

Det är då man vill få gömma sej
och gråta som ett barn,
när man jämför hur det är
med hur det hade kunnat va'

När man är med dom man älskar
och dom som älskar en.
Och det inte är för tidigt
och det inte är för sent.
Nej, just när snäckan öppnar sej,
för att andas en minut
och ingenting av allt man minns
är vackrare än nu.

Det är då man vill få gömma sej
och gråta som ett barn,
när man jämför hur det är
med hur det hade kunnat va'

Ja, ensamheten trycker,
som ett par skor som är för små.
För varje steg man tvingas ta,
blir det svårare att gå.
Men då, när slöjan lyfter sej
och murarna bryts ner,
och inte ens horisonterna
begränser det man ser.

Det är då man vill få gömma sej...

En uppskattad och välkänd text som då kunde öppna för den andliga erfarenheten som Bibeln berättar om. Samma metod som Paulus på Areopagen använde. Med anknytning till det som var allmänt känt och uppskattat.

Men när det man fyller sitt huvud och sitt liv med inte inrymmer en medveten öppenhet för Gud (som innesluter hela trons värld) så blir det ju enbart min egen förmåga det kommer an på. Om jag kan orka att relatera det sekulära till Gud. Och det är en alltigenom idealistisk illusion att det skulle låta sig göras. Det som sker är att allt mer tid och kraft tas i anspråk av tankar, ord och handlingar som enbart på skapelseplanet blir Guds, och då bara i en allmän och allomfattande mening. Och Gud blir alltmer diffus och panteistisk, alternativt blir alltmer som en avlägsen släkting man endast på förekommen anledning tänker på eller bryr sig om.

Det är en önskedröm/vanföreställning att de sekulära texterna kan ersätta Psaltarens gudsfromhet och trosmässiga inriktning på Gud. Psaltaren själv uppmuntrar visserligen till att sjunga en ny sång, men självklart till Herrens ära! Hotet i nutiden är inte att vi ber för mycket eller att vi fyller våra liv med gudslängtan - utan att vi fyller våra liv mer och mer, och ofta uteslutande, med allt annat! Guds plats i våra liv är reducerad till en liten oansenlig tårtbit i ett undanskymt (ofta förandligat och mycket världsfrånvänt) hörn. Vår förmåga att se och ta emot var ny dag som Guds gåva försvinner eftersom vi inte lever med den ständiga bönen i våra hjärtan.

Så Ola Sigurdson som älskar amerikana och modern musik ska naturligtvis fortsätta att göra det. Men det kan knappast räcka för människor i vår tid att tro att Gud omsluter och helgar precis allt. Vi kan inte hoppas på att alla sekulära texter pekar mot Honom. En dag kanske det kan bli så? Men vi är inte där.

Kultur och konst inkluderande litteratur och musik är underbara verktyg som kan fylla våra liv med sådant som är gott. Men även det till synes goda kan bli till en avgud och en ersättning. Så gärna musik, men framför allt: mer av tro! Mer av Gud!

Uppbyggelse i församlingens mitt

Så har helgen övergått i vardag. I församlingen har ännu en uppbyggelsehelg avslutats - den sjätte. Den fjärde skrev jag då stillsamt några ord om på bloggen. Visserligen är varje helg ett tillfälle att byggas upp till sin invärtes människa, men en gång om året blir det i Olaus Petri församling i Örebro en alldeles särskild helg.

Vi är naturligtvis inte ensamma om detta. Andra församlingar samlas på likartat sätt till inspirationsdagar eller till andlig fördjupning. Namnen är många - syftningen en och densamma. Församlingen och andra intresserade skall några dagar kunna lyssna till god undervisning och dessutom fira många gudstjänster.

Utan att skämmas citerar jag mig själv: Att bli uppbyggd till sin inre människa är vad det handlar om. Ett tillfälle att lyssna till andligt kloka och erfarna människor. Att istället för att bara tala om gudstjänst och bön få leva ett par dagar i bönens och gudstjänstens atmosfär.

Vi är i Svenska kyrkan ofta mycket bättre på kristen teori än kristet liv. Vi vet hur man ber och diskuterar bönens olika modeller och sidor. Frågor som: vad gör man när man ber, är vi nästan mer bekväma med än att uthålligt bedja. I en uppbyggelsehelg blandar vi lyssnandet med utövandet.

Vi gladdes åt en inledningsmässa, en vesper, en lovsångs- och förbönsgudstjänst innan det också blev söndag med högmässa. Berit Simonsson, inspiratör och förkunnare i OAS-rörelsen, var föredragshållare och predikant. Så var också teologiske läraren och pastorn Lennart Thörn som undervisat både vid Örebro Teologiska Högskola (fd Missionsskolan) och vid Göteborgs universitet. Om honom kan man läsa i Strängnäs stiofts tidning Portalen som finns som PDF-fil. De har bägge talat utförligt om den Helige Anden - Hjälparen

Vårt upplägg är enkelt och kan tas efter av vem som helst. Inledningsmässa som följs av ett längre föredrag med efterföljande samtal. Ett antal seminarier - den gång om Anden i mitt liv, Anden i samhället, Anden i världen - några glimtar från Australien. John Parton var den som delade med sig, präst i den Anglikanska kyrkan i Australien och nu bosatt i Sverige. Ett seminarium handlade om sång och den Heliga Ande och en grupp la mosaik med Anden som tema. Till och med en kyrkvandring för barn blev det!

Lite gemensam kvällsmat blev det efter vespern där Berit Simonsson predikade och därefter ännu ett föredrag med samtal. Kvällens Lovsångs- och förbönsgudstjänst utnyttjade hela kyrkorummet och innehöll flera stationer dit man kunde gå för personlig förbön, smörjelse med olja, bikt, ljuständning och mycket annat.

Ungdomarna som var med passade på att ha ett läger i församlingen och kunde därför delta extra mycket. Vilket gladde övriga deltagare och fick oss alla att känna oss unga på nytt!

Söndagens högmässa firades högtidligt. Gudstjänstens inledning innehöll en stor procession med kors och sex ljus. Två barn fanns bland ljusbärarna. Kyrkokören Olaus Petri Cantores och en mängd diakoner och präster tågade också som en sky av vittnen i samma procession genom kyrkorummet som en påminnelse om allas vår gemeensamma pilgrimsvandring mot himmelens land.

Efter kyrkkaffet blev det ett avslutande samtal om vårt behov av andlig fördjupning. Vi berörde vilka ämnen och områden vi skulle vilja ha i nästa års Uppbyggelsehelg...

Efterhand som vi berättar om helgen på församlingens hemsida ska jag länka dit för att ge en mer levande skildring av helgen och dess innehåll.

Inspirerade och styrkta vandrade vi hem efter helgen!

Bönen syresätter kyrkan

Uppfylld av kyrkans problem glömmer man att världen är så mycket större. Trots det, kyrkan speglar världen, reflekterar den och ber för den. Ständigt pågår bönen. Meningslöst, säger en del. Ovärderligt, om man frågar mig. Bönens andning syresätter kyrkan. Och ger världen nytt hopp. Tro det, den som kan!

Vara stressad eller bara vara

Detta år kan bli annorlunda. Det beror i allra högsta grad på mig själv. Att tillåta sig bli jagad av alla uppgifter ger en inre oro. Men - även i de många uppgifternas land kan man finna punkter av vila och koncentration. Genom att boka nya möten med allt längre intervall. Ha tid. Gott om tid. Så att inte allting komprimeras och mångdubblar stressen.

Ingen tjänar på att vi får så bråttom med förändringar att vi inte får tid att i lugn och ro tala igenom saker och ting. Så nu när jag tittar i min kalender blir det en nödvändig insats att maka på det som klumpar ihop sig. Min insats får bli för stillhet och ro. Ett förhållningssätt som inte ger utrymme att springa mellan möten, som förhindrar att gång på gång hugga tankar i luften.

Men det är klart att bara glesare möten inte ställer tillrätta det jagade sinnets hastiga tempo. Att vara stressad är något helt annat än att vara. Bara vara. Inför det som går utöver mig själv. Stunder av varande i kontemplation och bön utan driv och riktning kanske är det viktigaste jag kan åstadkomma den närmaste tiden. Och ta emot som gyllene ögonblick. Och då måste jag inte genast ha en åsikt om allt som rör sig.

Att göra det som inte blir av

Nyårsafton. Tänker på allt jag borde gjort men som inte blev av. Personer jag borde hört av mig till. Möten som borde hållits. Samtal som kunde ha gjort nytta, men som aldrig kom till stånd. När det inte händer som kunde ha skett förändras händelseförloppet. En möjlig pusselbit fogas inte till bilden. Helheten blir lite annorlunda, ja ibland alltigenom förändrad. Tänker på något jag kunde ha gjort men avstod ifrån.

Tänker nu på det jag gjorde men så här i efterhand står det klart att det inte var bra. Jag borde ha avstått. Sådant jag sagt kunde ha blivit osagt. Hm. Där finns det också ett och annat att grubbla över. Varför det blev som det blev istället för på något annat (och bättre) sätt.

Men så dyker det upp sådant som gjordes och var nödvändigt. En hel del som blev bra, ordnade till sig. Skönt! Att göra det man kan och ska är tillfredsställande.

Så funderar jag på alla andra som inte gjorde vad de kunde. Var fanns civilkuraget? Hur förklarar man denna ovilja att träda fram och vara tydlig? Nog fanns där sådana som borde tigit istället för att ställa till det. Dess som inte kunde bevara ett förtroende, som spred osanningar och rykten. Hur förklarar man sådant? Sedan finns livets stora flöde av aktiviteter som jag inte alls behöver ha några synpunkter på. Skönt att inte behöva tycka om allt! Och gott att inte behöva tycka om allt!

Nu är det snart ett nytt år med nya möjligheter att ta vara på eller avstå ifrån. Inför händelser i den stora världen är det inte mer än rätt att Nyårsdagen får bli till en bönens dag för fred! Ingen ska längre bombardera instängda människor. Människor ska leva i sämja. Svärd ska slipas om till plogbillar. Man ska kunna sitta under vinet och meditera utan rädsla. Och de samtal som inte blir av behöver ske! När ont sker angår det oss alla!

Och i vår lilla och nära värld önskar jag detsamma: godhet, samförstånd och fina möten samt en gnutta vila emellanåt...

Ett GOTT NYTT ÅR!

Fortsatt bön om uppkoppling

Sakta viker ohälsan. Men irritationen framför skärmen tar tid att bli av med. Så jag ber fortfarande för allt möjligt. Just nu mycket för mig själv: ge mig tålamod att utstå det jag möter så att det jag möter inte gör det omöjligt för mig att möta det som sker med förväntan, nyfikenhet och...tacksamhet. Och nog ber jag om uppkoppling så att jag kan stå i förbindelse med dem jag vill och när jag vill. Utan att känna tvång att alltid vara tillgänglig eller uppkopplad.

Men snart ska bredbandsleverantören få som inte fixat till bredbandsuppkoppling på fyra dagar!
Bredbandsleverantören ska få höra ett och annat, men också få del av min förväntan och ivriga vilja!

Bön vid datorn

Först blev det hårdiskkrasch för några månader sedan. Och nu har bredbandet lagt av. Att ligga sjuk i hemmet utan att kunna surfa har blivit en värre pina än vad jag tänkt mig. Förr räckte det med thé och honungsvatten samt några böcker. Nu är det som om det inte längre duger.

Så snabbt våra preferenser förändras. För varje uppgradering av hastigheten på modemet har irritationen stigit. Eftersom nedladdningar ibland tar tid på sig som vid sämre hastighet. Varje väntan vid tangentbordet får pulsen att stiga. Varför tar det sådan tid, tänker min hjärna trots att det bara handlar om milisekunder eller i värsta fall om några extra sekunder. Ja, ja ibland tar det minuter och mer därtill. Och sanningen att säga -under stundom låser programmen sig helt och hållet. Men störst förändring finns i mig. Min toleransnivå har flyttat sig. Irritationen och otåligheten är klart förvärrad genom datorernas ständigt förbättrade prestanda. Något hos mig blev sämre när något annat hos datorn egentligen blev (eller borde ha blivit) bättre. När maskinerna inte håller vad jag förväntar, då blir det problem minsann.

Så mitt stabila och tålmodiga jag har fått sig en törn. Jag har skådat in i mig själv och förstått hur extremt påverkad jag blivit. En lösning har jag funnit! Heureka! Nu ber jag, be som i bön, vid varje fördröjning - vilket håller blodtrycket lågt och välviljan och humöret högt. Jag ber inte att datorapparaten ska krascha eller att internetleverantören ska evaporiseras. Jag ber om tålamod och fördragsamhet och jag ber för kärleksfulla och solidariska människor...

Och varför går det inte att få ut den här texten på nätet? Vad är det nu som krånglar? Ska det vara så %&*#" svårt att få det här att fungera!!!!? Bloggelände, bredbandsspagetti, jag blir så... medveten om att jag fick ett litet återfall och återgår därför genast till bön och kontemplation.

Så mycket from tid jag nu får har jag inte haft på länge. Så förändras tillvaron bara man har en plan och en tanke , bara man vet vad man vill använda sin tid till. Och det framför vårt påstått snabbaste kommunikationsmedel. Kanske ska jag tipsa SJ-resenärer om ett bra och hälsobefrämjande sätt att använda uppkomna väntetider på? Och skulle man inte känna att den oförmodade väntetiden räckte för den bön man ville be så kan man rent av be om ännu fler fördröjningar och pauser i akt och mening att hålla sig andligt levande.

Var hos dem som sörjer

Förtvivlan över att de unga måste dö
vrede över vapnen som gör det möjligt
sorg över utanförskapet
som gör barn till varandras fiender
ilska över vuxenvärlden som inte förstår
och sviker

Gud, du som inför hotande död
stod i övergivenheten
och kände nattens mörker
var hos dem som sörjer
i deras övergivenhet
i det mörker som sänkt sig
över dem

var deras ljus, bli deras hopp