Så har helgen övergått i vardag. I församlingen har ännu en uppbyggelsehelg avslutats - den sjätte. Den fjärde skrev jag då stillsamt några ord om på bloggen. Visserligen är varje helg ett tillfälle att byggas upp till sin invärtes människa, men en gång om året blir det i Olaus Petri församling i Örebro en alldeles särskild helg.
Vi är naturligtvis inte ensamma om detta. Andra församlingar samlas på likartat sätt till inspirationsdagar eller till andlig fördjupning. Namnen är många - syftningen en och densamma. Församlingen och andra intresserade skall några dagar kunna lyssna till god undervisning och dessutom fira många gudstjänster.
Utan att skämmas citerar jag mig själv: Att bli uppbyggd till sin inre människa är vad det handlar om. Ett tillfälle att lyssna till andligt kloka och erfarna människor. Att istället för att bara tala om gudstjänst och bön få leva ett par dagar i bönens och gudstjänstens atmosfär.
Vi är i Svenska kyrkan ofta mycket bättre på kristen teori än kristet liv. Vi vet hur man ber och diskuterar bönens olika modeller och sidor. Frågor som: vad gör man när man ber, är vi nästan mer bekväma med än att uthålligt bedja. I en uppbyggelsehelg blandar vi lyssnandet med utövandet.
Vi gladdes åt en inledningsmässa, en vesper, en lovsångs- och förbönsgudstjänst innan det också blev söndag med högmässa. Berit Simonsson, inspiratör och förkunnare i OAS-rörelsen, var föredragshållare och predikant. Så var också teologiske läraren och pastorn Lennart Thörn som undervisat både vid Örebro Teologiska Högskola (fd Missionsskolan) och vid Göteborgs universitet. Om honom kan man läsa i Strängnäs stiofts tidning Portalen som finns som PDF-fil. De har bägge talat utförligt om den Helige Anden - Hjälparen
Vårt upplägg är enkelt och kan tas efter av vem som helst. Inledningsmässa som följs av ett längre föredrag med efterföljande samtal. Ett antal seminarier - den gång om Anden i mitt liv, Anden i samhället, Anden i världen - några glimtar från Australien. John Parton var den som delade med sig, präst i den Anglikanska kyrkan i Australien och nu bosatt i Sverige. Ett seminarium handlade om sång och den Heliga Ande och en grupp la mosaik med Anden som tema. Till och med en kyrkvandring för barn blev det!
Lite gemensam kvällsmat blev det efter vespern där Berit Simonsson predikade och därefter ännu ett föredrag med samtal. Kvällens Lovsångs- och förbönsgudstjänst utnyttjade hela kyrkorummet och innehöll flera stationer dit man kunde gå för personlig förbön, smörjelse med olja, bikt, ljuständning och mycket annat.
Ungdomarna som var med passade på att ha ett läger i församlingen och kunde därför delta extra mycket. Vilket gladde övriga deltagare och fick oss alla att känna oss unga på nytt!
Söndagens högmässa firades högtidligt. Gudstjänstens inledning innehöll en stor procession med kors och sex ljus. Två barn fanns bland ljusbärarna. Kyrkokören Olaus Petri Cantores och en mängd diakoner och präster tågade också som en sky av vittnen i samma procession genom kyrkorummet som en påminnelse om allas vår gemeensamma pilgrimsvandring mot himmelens land.
Efter kyrkkaffet blev det ett avslutande samtal om vårt behov av andlig fördjupning. Vi berörde vilka ämnen och områden vi skulle vilja ha i nästa års Uppbyggelsehelg...
Efterhand som vi berättar om helgen på församlingens hemsida ska jag länka dit för att ge en mer levande skildring av helgen och dess innehåll.
Inspirerade och styrkta vandrade vi hem efter helgen!
Visar inlägg med etikett Vesper. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vesper. Visa alla inlägg
27 april 2009
19 februari 2009
En matmässa
Det ska vara en matmässa, säger damen i telefon. Jag hinner tänka att det finns ingen hejd på vilken sorts mässor man ordnar nu för tiden. Men varje mässa innehåller ju en måltid, så varför inte? - Där kan man faktiskt få ha en tombola för Svenska kyrkans internationella arbete om Ni vill förstås, konstaterar hon sakligt. -Ni vill väl ge mat åt svältande? Och det är väl Ni som vill avskaffa hungern? Jo, tänker jag det vore något. Om folk inte blev hungriga. Det är egentligen svälten vi vill göra världen kvitt. Men vi enas om att det kanske kunde vara något som församlingen hade möjlighet att ställa upp på.
Matmässan kunde ha varit en gudstjänst. Mitt misstag speglar en förväntan på nya mässor. Det komponeras och skrivs mycket nytt för gudstjänsten. I olika musikaliska skepnader är mässan ändå en och den samma.
Bach och Mozart har skrivit mässor. Ingemar Olsson också. En Skrikmässa som en hoppets protest mot våld, förtryck och död. En mässa för fred och rättvisa. Jag minns när den Skrikmässan firades i en närbelägen kyrka. Unga dansare och sångare gav allt. Gudstjänsten inleds med spädbarnsskrik i en alldeles tyst kyrka. "Skriket är vårt sätt att presentera oss för omvärlden; här är jag, räkna med mej. Skriket gör oss till människor. Men skriket är också en protest."
Men just den mässan fick för länge sedan nobben i musikradion. För religiös. Radions ideologiska måttstock bejakar det mesta utom fascism och kristen tro. Nej till Gud, nej till relevant tro. Men Di Leva kunde sjunga att "Everyone is Jesus" eftersom ingen fattade det religiösa budskapet. Radion funderade nog: Everyone is Jesus, hm...tänk den där Di Leva...kul typ och fullständigt visionär. Lajbans. Vi kör plattorna.
Än värre. Radiostationer gillar engelska. Rena hädelsetexter går an bara språket inte är lätt svenska. På engelska sväljs ohämmad sexualitet och flum. Trots att radion inte var uppfunnen på Jesu tid hade man namn på dubbelmoralen: att sila mygg och svälja kameler. Sätt i halsen ni som censurerar.
Tänk om den klassiska musiken gick an enbart om man filtrerade bort allt sakralt. Då blev det ganska tyst. Ett musikhistoriskt samtal utan religion kan knappast föras. Ni har väl hört den mässan? Ni känner till gregoriansk sång? Te Deum? Och den vespern, du vet av Sergej Rachmaninov? Och Stabat Mater, Juloratoriet? Bach? Motetter? Mozart? Kröningsmässan? Purcell? Hallelujakören? Är det OK att man i olika versioner driver med text och musik? Händel? Monteverdi?
Matmässan kunde ha varit en gudstjänst. Mitt misstag speglar en förväntan på nya mässor. Det komponeras och skrivs mycket nytt för gudstjänsten. I olika musikaliska skepnader är mässan ändå en och den samma.
Bach och Mozart har skrivit mässor. Ingemar Olsson också. En Skrikmässa som en hoppets protest mot våld, förtryck och död. En mässa för fred och rättvisa. Jag minns när den Skrikmässan firades i en närbelägen kyrka. Unga dansare och sångare gav allt. Gudstjänsten inleds med spädbarnsskrik i en alldeles tyst kyrka. "Skriket är vårt sätt att presentera oss för omvärlden; här är jag, räkna med mej. Skriket gör oss till människor. Men skriket är också en protest."
Men just den mässan fick för länge sedan nobben i musikradion. För religiös. Radions ideologiska måttstock bejakar det mesta utom fascism och kristen tro. Nej till Gud, nej till relevant tro. Men Di Leva kunde sjunga att "Everyone is Jesus" eftersom ingen fattade det religiösa budskapet. Radion funderade nog: Everyone is Jesus, hm...tänk den där Di Leva...kul typ och fullständigt visionär. Lajbans. Vi kör plattorna.
Än värre. Radiostationer gillar engelska. Rena hädelsetexter går an bara språket inte är lätt svenska. På engelska sväljs ohämmad sexualitet och flum. Trots att radion inte var uppfunnen på Jesu tid hade man namn på dubbelmoralen: att sila mygg och svälja kameler. Sätt i halsen ni som censurerar.
Tänk om den klassiska musiken gick an enbart om man filtrerade bort allt sakralt. Då blev det ganska tyst. Ett musikhistoriskt samtal utan religion kan knappast föras. Ni har väl hört den mässan? Ni känner till gregoriansk sång? Te Deum? Och den vespern, du vet av Sergej Rachmaninov? Och Stabat Mater, Juloratoriet? Bach? Motetter? Mozart? Kröningsmässan? Purcell? Hallelujakören? Är det OK att man i olika versioner driver med text och musik? Händel? Monteverdi?
Labels:
Monteverdi,
Mässa,
Religion,
Vesper
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)