Sedan många år läser jag ett brett spektrum av tidningar. För att få flera vinklar och större synvidd. På samma sätt som det är enkelt att fastna i grupper av vänner där man mestadels håller med varandra kan man hamna i ett intag av information enbart från dem som man redan från början sympatiserar med. Lärandet blir efterhand alltmera begränsat och ideologiskt. Samtalen får mera bekräftande karaktär. Av det man redan visste. Gruppen befästs i synen på sina egna förträffliga idéer.
Partipolitiken är ett typiskt sådant sammanhang där mycket av det mesta går ut på liknande lekar. Håll de störande och divergerande uppfattningarna borta. Så kan även situationen i en kyrka beskrivas. Majoritetens rätt att bestämma får inte störas av andra tankar och idéer. En förståelse går utanpå allt annat. Man agerar så till den grad utifrån sådana förhållningssätt att man slutar vara generöst intresserad av andra levande traditioner i kyrkan. Det är då mångfaldsretoriken klingar som en av Korintierbrevets skrammeltomma tunnor.
Det kan självfallet uttryckas mycket tydligare än så. Men vad skulle det tjäna till? Det dunkelt sagda kan tvinga fler att finna exempel på denna avskärmning, den utdefinierande och kontinuerliga blockering, av dem som tänker på annat sätt. Handboksarbetet i Svenska kyrkan såväl som omstruktureringsprojektet Närhet och samverkan kan tjäna som exempel att fundera över. Fick grupper och krafter vara med som har ett specialintresse inom området? Fick den hyllade mångfalden genomslag? Månade man om att finna lösningar som skulle kunna fungera i tjänst åt hela kyrkan och inte bara dess politiska och åsiktsmässiga majoritet?
