Utredningsdirektiv är inga
kioskvältare. De får inte människor att ivrigt söka finna dem på regeringens
hemsida för att själva kunna bilda sig en uppfattning om vad som egentligen ska
utredas. Tvärt om är det få medborgare som någonsin fäst ögonen på någon av
dessa statsförvaltningens kremlologiska verbala konstruktioner.
Det borde egentligen finnas en
manual för hur man läser utredningsdirektiv. Varför, kan man fråga. Vad ska det
vara bra för? Är det inte bäst att låta saken bero? Skälet är att utredningsdirektiv
ibland är spännande som vilken hyfsad detektivroman som helst. Sällan sägs där rent
och rakt vad man egentligen vill åt. Författaren har vetat hela tiden. Läsaren (medborgaren)
får reda på saken först sent omsider.
Ingen blir särskilt klok av den
senaste verbala piruetten som gäller något så viktigt som statens stöd till
trossamfunden. Själva ämnet borde väcka andarna. Borde få Tro och liv i Sveriges
Radio att börja göra journalistik. Eller Kyrkans tidning att börja gräva. Men
fler borde unna sig nöjet av denna sidmässigt ganska begränsade läsning. Den
ger inblick i en värld många av oss knappt visste att den fanns. Av texten i Dir. 2016:62
framgår det att utredaren bland annat ska ”analysera
det nuvarande stödets effekter för berörda trossamfund och samhället i stort”
och ”föreslå ett förtydligat demokratikriterium som är i överensstämmelse
med religionsfriheten”.
När man läser sådant vaknar de
gamla samhällskritiska instinkterna. Vad är det man vill åt? Vad är det man
inte säger? Det blir extra intressant när utredaren, professorn i statsvetenskap
Ulf Bjereld, själv aktiv socialdemokrat och ledare för en av arbetarrörelsens
fraktioner ”Socialdemokrater för tro och solidaritet”, ska analysera stödets
effekter för ”samhället i stort”. Hur nu något sådant låter sig göras – att med
någon säkerhet alls säga något meningsfullt om de samhälleligt generella
verkningarna av ett för trossamfunden partikulärt bidragssystem.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke
kommenterar utredningen på följande vis: ”Det
är hög tid för en översyn så att vi framöver kan kombinera religionsfriheten
med samhällets krav på grundläggande demokratiska värderingar om jämställdhet,
demokrati och alla människors lika värde”.
Försåtlig formulering, eller
hur?! Det är inte stödet till trossamfund som ska kopplas till samhällets krav
på ”grundläggande demokratiska
värderingar” utan själva religionsfriheten! Att staten villkorar sitt stöd för
att försöka uppnå mål som riksdag och regering kan enas om, det må vara hänt.
Men att religionsfriheten lika lite som yttrandefriheten eller mötesfriheten
bara gäller dem som står för ”samhällets krav” på demokratiska värderingar
(vilka värderingar detta egentligen är) står klart. Att värna den vidare
rätten är inte att bejaka antidemokratiska idéer, ojämlikhetssträvanden eller
övermänskoideal, som man tankelojt skulle kunna få för sig, utan ett försvar
för värden och principer som i allra bästa mening bör kallas för kännetecken
för ett demokratiskt samhälle.
När de stora orden brukas behöver någon ta på sig ansvaret att försöka konkretisera vad som menas och avses. Där lär utredaren få ett styvt arbete, åtminstone om han inte bara ska ta för givet att det handlar om vanligt tyckande utan tillämpa mera strikt vetenskapliga kriterier vid diskussionen av vad som avses med ”demokratiska värderingar”, särskilt om de ska omsättas i praktiken, liksom frågan om människors lika värde och jämställdhet mellan könen. För det kan väl inte räcka att offentligt hävda sig stå för dessa idéer eller värderingar? Hur gör man med sammanhang där man säger ett och gör något annat? Eller där man säger en sak internt och en annan inför offentligheten?
Den som vill
veta mer om hur stödet till trossamfund
egentligen ser ut idag kan läsa SST:s Årsredovisning för år 2015. Intressant och
upplysande.
I
utredningsdirektiven står följande: ”Vid
utformningen av demokratikriteriet ska således både religionsfriheten och
sam-hällets grundläggande värderingar, inklusive alla människors lika värde och
jämställdhet mellan könen, beaktas.
Om ett trossamfund eller en församling utvecklas i en
negativ riktning och motverkar samhällets grundläggande värderingar, bör det
övervägas om ett sådant trossamfund ska mista sin rätt att vara
statsbidragsberättigat och att utbetalningar ska kunna krävas tillbaka. Detta
innebär att ett demokratikriterium bör utformas på ett sätt som är så konkret
att det möjliggör denna typ av uppföljning.”
Här vandrar texten på tunn
is. Trossamfund som är för tydligt samhällskritiska riskerar alltså att bli av
med det eventuella stöd man får. Som om inte även ett demokratiskt samhälles
utformning behöver ifrågasättas och debatteras öppet? Att som en parallell se
på kyrkokritiken är befogat. Svenska kyrkan är sällan förtjust i att bli mera
grundligt ifrågasatt. Ytligare granskningar kan man tåla, särskilt om de sker
mycket publikt.
Med den interna kyrkokritiken är det känsligare. Kritikerna kan
ganska enkelt marginaliseras och isoleras. Detta trots att sådana röster är en
viktig tillgång om och när man behöver återfinna sina rötter och kärnvärden. Vem
eller vilka ska för samhällets räkning avgöra när utvecklingen i ett
trossamfund är så negativ att stödet kan och ska upphöra? Kommer det att finnas
möjlighet att överpröva sådana beslut?
Frågan om Svenska kyrkan är
naturligtvis överhängande och brännande, men den får inte ens plats i
utredningen. Det kyrkoantikvariska stödet och hjälpen med uppbörden av kyrkoavgiften
är ett stöd som kom till vid regleringen av kyrka-stat. Men något annat stöd
finns knappt för kyrkan. Trots att Svenska kyrkan är en av de allra största
kulturproducenterna får man inte tillgång till bidrag för ändamålet med den genomskinliga teknikaliteten att eftersom kyrkan även sysslar med annat faller den utanför ramarna. Lustigt, sa Bill. Listigt, sa Bull.
Statskyrkan har inte upphört. Mentalt finns den kvar inom statsförvaltningen och i politiska partiers världsbild eftersom Svenska kyrkan behandlas
annorlunda. Kravmässigt är det tydligt att den sekulära lagstiftaren
fortfarande genom lagen om Svenska kyrkan reglerar vad kyrkan är och skall vara.
Men den nöten måste man snart knäcka. Kanske krävs det att de politiska
partierna kliver av kyrkopolitiken för att Svenska kyrkan ska bli vad man avsåg
vid separationen kyrka – stat: ett trossamfund bland andra.
Slutligen: vad säger
kulturministern och hennes medarbetare till Ulf Bjereld när de träffas. Vad är
det man egentligen vill åt. Är det månne så att staten vill ha bättre kontroll
och större makt över trossamfunden? Om så är fallet, när blev religionsfriheten
en statens hävstång för att uppnå samhälleliga mål? Säg som det är!
Dagens ledare i tidningen Expressen är läsvärd och ger en tydlig tolkning av vad det hela egentligen skulle kunna handla om.
Dagens ledare i tidningen Expressen är läsvärd och ger en tydlig tolkning av vad det hela egentligen skulle kunna handla om.