Säg som det är om stödet till trossamfunden!

Utredningsdirektiv är inga kioskvältare. De får inte människor att ivrigt söka finna dem på regeringens hemsida för att själva kunna bilda sig en uppfattning om vad som egentligen ska utredas. Tvärt om är det få medborgare som någonsin fäst ögonen på någon av dessa statsförvaltningens kremlologiska verbala konstruktioner.

Det borde egentligen finnas en manual för hur man läser utredningsdirektiv. Varför, kan man fråga. Vad ska det vara bra för? Är det inte bäst att låta saken bero? Skälet är att utredningsdirektiv ibland är spännande som vilken hyfsad detektivroman som helst. Sällan sägs där rent och rakt vad man egentligen vill åt. Författaren har vetat hela tiden. Läsaren (medborgaren) får reda på saken först sent omsider.

Ingen blir särskilt klok av den senaste verbala piruetten som gäller något så viktigt som statens stöd till trossamfunden. Själva ämnet borde väcka andarna. Borde få Tro och liv i Sveriges Radio att börja göra journalistik. Eller Kyrkans tidning att börja gräva. Men fler borde unna sig nöjet av denna sidmässigt ganska begränsade läsning. Den ger inblick i en värld många av oss knappt visste att den fanns. Av texten i Dir. 2016:62 framgår det att utredaren bland annat ska ”analysera det nuvarande stödets effekter för berörda trossamfund och samhället i stort” och ”föreslå ett förtydligat demokratikriterium som är i överensstämmelse med religionsfriheten”.

När man läser sådant vaknar de gamla samhällskritiska instinkterna. Vad är det man vill åt? Vad är det man inte säger? Det blir extra intressant när utredaren, professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld, själv aktiv socialdemokrat och ledare för en av arbetarrörelsens fraktioner ”Socialdemokrater för tro och solidaritet”, ska analysera stödets effekter för ”samhället i stort”. Hur nu något sådant låter sig göras – att med någon säkerhet alls säga något meningsfullt om de samhälleligt generella verkningarna av ett för trossamfunden partikulärt bidragssystem.  

Kulturminister Alice Bah Kuhnke kommenterar utredningen på följande vis: ”Det är hög tid för en översyn så att vi framöver kan kombinera religionsfriheten med samhällets krav på grundläggande demokratiska värderingar om jämställdhet, demokrati och alla människors lika värde”.

Försåtlig formulering, eller hur?! Det är inte stödet till trossamfund som ska kopplas till samhällets krav på ”grundläggande demokratiska värderingar” utan själva religionsfriheten! Att staten villkorar sitt stöd för att försöka uppnå mål som riksdag och regering kan enas om, det må vara hänt. Men att religionsfriheten lika lite som yttrandefriheten eller mötesfriheten bara gäller dem som står för ”samhällets krav” på demokratiska värderingar (vilka värderingar detta egentligen är) står klart. Att värna den vidare rätten är inte att bejaka antidemokratiska idéer, ojämlikhetssträvanden eller övermänskoideal, som man tankelojt skulle kunna få för sig, utan ett försvar för värden och principer som i allra bästa mening bör kallas för kännetecken för ett demokratiskt samhälle.

När de stora orden brukas behöver någon ta på sig ansvaret att försöka konkretisera vad som menas och avses. Där lär utredaren få ett styvt arbete, åtminstone om han inte bara ska ta för givet att det handlar om vanligt tyckande utan tillämpa mera strikt vetenskapliga kriterier vid diskussionen av vad som avses med ”demokratiska värderingar”, särskilt om de ska omsättas i praktiken, liksom frågan om människors lika värde och jämställdhet mellan könen. För det kan väl inte räcka att offentligt hävda sig stå för dessa idéer eller värderingar? Hur gör man med sammanhang där man säger ett och gör något annat? Eller där man säger en sak internt och en annan inför offentligheten?

Den som vill veta mer om hur stödet till trossamfund egentligen ser ut idag kan läsa SST:s Årsredovisning för år 2015. Intressant och upplysande.

I utredningsdirektiven står följande: ”Vid utformningen av demokratikriteriet ska således både religionsfriheten och sam-hällets grundläggande värderingar, inklusive alla människors lika värde och jämställdhet mellan könen, beaktas.

Om ett trossamfund eller en församling utvecklas i en negativ riktning och motverkar samhällets grundläggande värderingar, bör det övervägas om ett sådant trossamfund ska mista sin rätt att vara statsbidragsberättigat och att utbetalningar ska kunna krävas tillbaka. Detta innebär att ett demokratikriterium bör utformas på ett sätt som är så konkret att det möjliggör denna typ av uppföljning.”

Här vandrar texten på tunn is. Trossamfund som är för tydligt samhällskritiska riskerar alltså att bli av med det eventuella stöd man får. Som om inte även ett demokratiskt samhälles utformning behöver ifrågasättas och debatteras öppet? Att som en parallell se på kyrkokritiken är befogat. Svenska kyrkan är sällan förtjust i att bli mera grundligt ifrågasatt. Ytligare granskningar kan man tåla, särskilt om de sker mycket publikt.

 

Med den interna kyrkokritiken är det känsligare. Kritikerna kan ganska enkelt marginaliseras och isoleras. Detta trots att sådana röster är en viktig tillgång om och när man behöver återfinna sina rötter och kärnvärden. Vem eller vilka ska för samhällets räkning avgöra när utvecklingen i ett trossamfund är så negativ att stödet kan och ska upphöra? Kommer det att finnas möjlighet att överpröva sådana beslut?

Frågan om Svenska kyrkan är naturligtvis överhängande och brännande, men den får inte ens plats i utredningen. Det kyrkoantikvariska stödet och hjälpen med uppbörden av kyrkoavgiften är ett stöd som kom till vid regleringen av kyrka-stat. Men något annat stöd finns knappt för kyrkan. Trots att Svenska kyrkan är en av de allra största kulturproducenterna får man inte tillgång till bidrag för ändamålet med den genomskinliga teknikaliteten att eftersom kyrkan även sysslar med annat faller den utanför ramarna. Lustigt, sa Bill. Listigt, sa Bull.

 

Statskyrkan har inte upphört. Mentalt finns den kvar inom statsförvaltningen och i politiska partiers världsbild eftersom Svenska kyrkan behandlas annorlunda. Kravmässigt är det tydligt att den sekulära lagstiftaren fortfarande genom lagen om Svenska kyrkan reglerar vad kyrkan är och skall vara. Men den nöten måste man snart knäcka. Kanske krävs det att de politiska partierna kliver av kyrkopolitiken för att Svenska kyrkan ska bli vad man avsåg vid separationen kyrka – stat: ett trossamfund bland andra.

Slutligen: vad säger kulturministern och hennes medarbetare till Ulf Bjereld när de träffas. Vad är det man egentligen vill åt. Är det månne så att staten vill ha bättre kontroll och större makt över trossamfunden? Om så är fallet, när blev religionsfriheten en statens hävstång för att uppnå samhälleliga mål? Säg som det är!

Dagens ledare i tidningen Expressen är läsvärd och ger en tydlig tolkning av vad det hela egentligen skulle kunna handla om.