Att vara konsekvent vad gäller tro och övertygelse är av stor betydelse. Det blir undergrävande om tron blir situationsanpassad och anpassligt förändras beroende på omständigheter. Att stå fast rotad i sin tro och övertygelse har åtminstone tidigare varit ett kännetecken för kyrkan och dess aktiva medarbetare.
Det har inte betytt att man skulle vara opåverkad av fakta och vetande. Tvärt om har det tillhört den fasta tron att finna sätt att förena tro och vetande och att vara intresserad och välinformerad om vad som rört sig i världen. Risken att bli tidsandans lydiga efterföljare har varit en av de faror man ständigt varit medveten om. Hållningen I världen men inte av världen har hjälpt till att hålla balansen.
Tro och lära har i den lutherska traditionen varit uttolkad i skrift och den den främsta auktoriteten var den Heliga skrift. Den inställningen har man i stor utsträckning delat med den katolska kyrkan. Reformatorerna betonade gång på gång sin tillhörighet till kyrkan och försökte oupphörligen visa hur man stod i samklang med evangeliet, de tre trosbekännelserna och kyrkofäderna. Mänskliga påfund som stred mot Skriften, även när det gällde ron och kyrkan, prövades av reformatorerna mot vad som gick att utläsa av Bibelordet.
Svenska kyrkan har i sin kyrkoordning en första paragraf som slår fast kyrkans tro och lära:
1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv,
är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets
profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska
och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen
av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.
2016 års kyrkomöte ville inte låta nyöversätta Konkordieboken så att den skulle finnas tillgänglig i en auktoritativ och språkligt modern upplaga utan avvisade en motion om saken. Det är som om Konkordieboken och dess förklaringar och kommentarer inte längre vore aktuella eller relevanta för Svenska kyrkan utan mera ett smycke att stoltsera och kokettera med. Men att bruka bekännelsetexterna på allvar tycks inte föresväva kyrkans beslutselit.
Att man här kan hitta ett av de starkaste skälen till konflikterna kring förslaget till kyrkohandbok, bortsett från de musikaliska invändningarna, har få insett eller diskuterat. Om vad kyrkan, tror, lär och bekänner blivit mera approximativt och godtyckligt följer att samstämmighet om andra texter som ska få lärostatus blir oenigheten omfattande. Biskopsmötet och läronämnden borde ha uppmärksammat saken, det är deras ansvar att se till tron och läran, men om även detta illustra sällskap själva påverkats av tidsandan och kompromissar med kyrkans tro som den genom historian stadfästs i bekännelsetexter och dokument, då är läget synnerligen allvarligt.
Därför borde ett nytt bekännelsearbete påbörjas i Svenska kyrkan där de historiska dokumenten dammas av och återges något av sin förlorade status. Det hindrar inte att man arbetar fram en modern luthersk vuxenkatekes med svar på vad Svenska kyrkan tror, lär och bekänner. Att det går an att tro som man vill är inget bra svar till den som undrar vad kristen tro innebär och hur man kan bli en kristen, en troende människa.
