Det finns helger på året som hasar sig fram. Då tiden inte har någon riktig fart utan segar på. Sådana dagar då man snubblar över den stora saknaden. Dagar då tomrummet efter någon som är död är så konkret och verklig att man nästan kan ta på den. Då ropar den tomma platsen vid köksbordet extra mycket: han är inte här!
Vilsenheten övermannar en så att man, fjättrad vid det smärtsamma, på nytt tycks förlora mycket av sin kraft. Men sorg som någon burit i åratal är inte alltid nattsvart eller dunkel. Silverminnen och gyllene ögonblick lyser plötsligt upp mörkret. Och ett leende smyger sig fram och välkomnas. Sjukdomsminnena, de sista dagarna, har inte längre greppet om allt det vi minns. Mer stiger fram och vi kommer ihåg personens egenskaper, personligheten, händelser och tillfällen träds som ädelstenar på en kärlekens tråd som tvinnats så stark, så stark, av all saknad, av längtan och hopp.
Då är det gott att tända ljus. Lågan den fladdrar och far, men ljuset lyser ändå klart. Som en hälsning från en annan värld.
