Att ta farväl

Farväl, säger vi. Att ta ett farväl är inte ett vardagligt hälsningsord vid små uppbrott, utflykter eller resor. Farväl andas av varaktig långfärd och oceaner av tid. Man tar avsked av någon och önskar att färden ska bli trygg, gå väl, vara god.

Särskilda dagar i livet blir präglade av att man måste ta farväl. Någon är död och vi tar avsked, säger farväl. Vi lämnar inte våra släktingar och vänner till mörker och glömska. Vi överlåter dem till Gud. Till kärlekens gränslösa nu, till det ljus som är evigt.

Ingenting blir sig likt. Tillvaron förändras. Personen räknas bort ur de vardagliga rutinerna och läggs i minnets arkiv, i hågkomstens bank.

I början är det mycket påtagligt som om personen ändå finns kvar. Vanorna sitter djupt och de är mycket starka när de bärs av relationer. I vissa stunder, vid vissa tider, är det som om allt var som förut. Men så kommer insikten. Inte längre, inte mer. Hon finns inte, han är död...

Döden påminner om att ingenting är beständigt. Inte ens vi själva. Då hör jag ord som sjungs. Psalmens gamla ord. Och gör precis så. Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer.

Tillförsikt inför döden

Har hållit i ett enkelt seminarium om tillförsikt inför döden under församlingens Uppbyggelsehelg. Finner att många texter i Bibelns Nya testamente (NT) lyfter fram frågor om döden och livet därefter. I början av i Johannesevangeliet finns några tankar i samtalet mellan Jesus och Nikodemos. Där dras en parallell till folkets tillvaro i öknen efter fångenskapen i Egypten.

Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:14-16)

Det eviga livet är något mer än det man föreställde sig i Gamla testementets (GT) dödsrike (t ex Psalm 88:11-13) där tillvaron efter döden är skugglik, där råder mörker och glömska.

Och referenserna i NT är många till Guds rike, himmelriket, evigt liv, uppståndelse...

Vill man sedan reflektera kring hur psalmförfattarna närmar sig döden är det ett ämne för en större akademisk avhandling. Där finns det hopp församlingarna sjunger om och lever med. Lätt finner man otroligt många belägg för hopp, förväntan och längtan efter himlen. Läser man psalm 172, med Britt G. Hallqvists spänstiga verser, är det ett delvis nytt perspektiv hon anlägger där: häpenheten över en okänd värld, ett annat liv. Där finns glömska (av det onda och svåra), återseende och möte, lek, dans och sång.

Tomhet man nästan kan röra vid

Det finns helger på året som hasar sig fram. Då tiden inte har någon riktig fart utan segar på. Sådana dagar då man snubblar över den stora saknaden. Dagar då tomrummet efter någon som är död är så konkret och verklig att man nästan kan ta på den. Då ropar den tomma platsen vid köksbordet extra mycket: han är inte här!

Vilsenheten övermannar en så att man, fjättrad vid det smärtsamma, på nytt tycks förlora mycket av sin kraft. Men sorg som någon burit i åratal är inte alltid nattsvart eller dunkel. Silverminnen och gyllene ögonblick lyser plötsligt upp mörkret. Och ett leende smyger sig fram och välkomnas. Sjukdomsminnena, de sista dagarna, har inte längre greppet om allt det vi minns. Mer stiger fram och vi kommer ihåg personens egenskaper, personligheten, händelser och tillfällen träds som ädelstenar på en kärlekens tråd som tvinnats så stark, så stark, av all saknad, av längtan och hopp.

Då är det gott att tända ljus. Lågan den fladdrar och far, men ljuset lyser ändå klart. Som en hälsning från en annan värld.