Sopbilen har parkerat utanför fönstret. Dess inre matsmältningsmaskineri är aktiverat och nog spinner den lite extra förnöjt när tunnorna töms. Vi ser dessa monsterbilar utan att riktigt betrakta dem. De finns där halvt osynliga. Och personalen i sina uniformer är anonymiserade och näst intill bortretuscherade av hjärnan, trots att de halvspringande släpar och bär. Men tjänsteandar, de som knappt märks trots att de gör tjänst åt andra, ska kanske verka mer än synas? Och ljudet av verksamheten har vi vant oss vid så pass att det knappt är uppfattbart. Endera stunden snart kommer glasbil och pappersbil och kanske någon till?
Men renhållningsverksamheten tuffar på. Deras insats förutan kan vilken stad som helst bli ett sopberg, en stinkbomb. När sopstrejker drabbat världsstäder går det inte många dagar förrän andra av stadens system fallerar. Så känsliga och integrerade är stadens olika servicesystem som kontinuerligt bevarar stadsorganismens inre balans.
Så tack alla Ni som ser till att staden fungerar och förhindrar att det ligger avfallsberg i gathörnen.
