Varannan dag promenerar jag till stadens sjukhus. På ryggen en ryggsäck och i händerna stavar. Denna minivandring är 2,5 kilometer. I slutet av den meningen kunde det naturligtvis stå antingen kort eller lång. För mig är den lång andra uppfattar så få kilometrar som uppvärmning. Hur som är det ett sätt att få fart på kroppen innan stillaliggandet i en sjukhussäng som varar 4 timmar. Lägg till tid för förberedelse och avslut så har jag tillbringat drygt 100 hela dygn på sjukhus sedan starten. Det sägs motsvara ett maratonlopp varje gång. Så jag behöver egentligen inte gå långa sträckor. Fast nog kostar det på, både för sjukvården och för mig. Jag som lyckligtvis fortfarande lever! Sådant kan jag meditera över när jag går.
Den första stora gatan jag passerar ligger mitt i staden. Där finns en rejäl korsning som solen ofta lyser upp. Det händer att jag liksom ser glittret på en sjö när vägbanorna ligger belysta och tomma. Poetiskt och vackert. Tills jag inser att det är metallen av dubbarna på dubbdäck som nötts av och förgyllt vägbanans asfalt. Att mikropartiklar av metall dansar i luften får jag för mig när jag går vidare. Med axlarna en aning mera slokande.
