Kunde människorna under 12-, 13- och 1400-talet bygga fantastiska kyrkorum borde det inte vara så svårt för oss i nutiden, vi som är många fler, att ta hand om vår egen kyrka och församlingen eget arbete. Helt utan anställda blir det svårt att hålla en församling igång, men sällan har kyrkans tjänster utvärderats ifrån hur stor verksamhet de genererar och tar hand om. Frågorna om antalet anställda väcktes av Kjell Kallenbergs debattartikel i gårdagens SvD.
Genom åren har gång på gång inom Svenska kyrkan folkkyrkan ställts mot föreningskyrkor och svaret ha ansetts självklart redan i förväg: folkkyrkan är överlägsen och bättre än föreningskyrkan. Denna fördomsfulla jämförelse kunde förstås ersättas av en mera rättvisande betraktelse av olika kyrkomodeller. En avgörande skillnad är förstås de omfattande och okristligt dyra kyrkovalen som sägs ska garantera och säkra den demokratiska folkkyrkan. Att det kan finnas andra och väl fungerande modeller som med råge uppfyller rimliga demokratikrav, dvs att medlemmar ska kunna påverka sin kyrka, är ett faktum.
En annan skillnad är att i en sk föreningskyrka tar medlemmarna hand om församlingens styre och verksamhet, ofta utan särskilt många anställda. Folkkyrkans mera anonyma, och från tron losskopplade, medlemskap kan bidra till att tro,bekännelse och lära får allt mindre inflytande över församling och kyrka. Nog finns det behov och utrymme för betydande förändringar av Svenska kyrkans organisatoriska system i riktning mot ett lokalt och aktivt ansvarstagande, dvs en annan riktning än den centralistiska strömning som lägger allt större vikt vid stora pastorat och direktvalda enheter på stifts och nationell nivå.
Back to basics eller på svenska: ad fontes!
