Visby stift har varit drabbat av allt möjligt. Domprosten, som lokalt påstods vara den mest lovande unga teologen i Sverige, blev efter mycket sturm und drang avpolletterad. Kyrkans tidning som hade återkommande konferenser med domkyrkoförsamlingen skrev knappast alls om konflikterna i Visby. Nu senast har boken Avkragad av Thomas Peterson och Claes de Faire ånyo fäst uppmärksamheten på stiftet. Någon läkning i stillhet blev det knappast.
Boken har recenserats i olika avisor. Senast fick den avkragade exbiskopen en flera sidor stort uppslagen intervju i Kyrkans tidning. Där dyker märkligt nog begreppet inkvisitorisk upp om kyrkans regelstyrda process upp. Nu har jag läst den omskrivna boken noggrant och åtskilliga frågetecken stiger fram. Av hänsyn till den person dåvarande biskopen hade en intim relation med, så lyser den fleråriga förbindelsen med sin frånvaro, så hävdas det i boken.
Genom att inte alls beröra smusslandet, smygandet och hemlighetsmakeriet så framstår "förbindelsen" som nästan ingenting. Komplikationerna i att ha en relation till en anställd i beroendeställning berörs knappast, det är som om det inte vore försvårande. Det verkar då som om otroheten knappast funnits. Återverkningarna beskrivs dock och tar desto större plats. Och där beskrivs det ibland som att kyrkan vände en av sina biskopar ryggen. Två stödbiskopar och samtalshjälp räknas nästan inte alls.
En ledande gotländsk kyrkopolitiker, Inger Harlevi, uppfattade bokens berättelse i ett Facebookinlägg som naket, självutlämnande och ödmjukt. Dessutom påstod Harlevi att Thomas Petersson inte pekar finger. Nåväl, bokens finger pekar både ilsket och besviket på Gotlands kyrkoherdar, på Ansvarsnämnden och på dåvarande ärkebiskopen Antje Jackelén.
Ett allmänt kriskapitel går elementärt igenom olika faser och reaktioner när krisen är ett faktum. Det kändes helt överflödigt. En återkommande och utdragen skildring av en fjällvandring med hustrun ska förmodligen representera nyorientering och försoning. Berättelsen blir både utdragen och sönderhackad.
Ibland visar Thomas Petersson insikt och tar på sig ansvar för sina felsteg. Men samtidigt är han oförstående och tycks helt ha förlitat sig på "alla" som sa att han inte skulle oroa sig, han skulle få behålla sin präst- och biskopskrage. Att stiftets kyrkoherdar sett oerhört allvarligt på situationen visar han ingen större förståelse för.
Som bekännelselitteratur haltar Avkragad avsevärt. Hur kyrkan, medarbetare och församlingar, skadats av hans agerande reflekterar han knappast över. Inte heller förs resonemang om vad som skulle krävas för att reparera och läka det han förorsakat.
Nu är det ett domkapitel, Visby eller där han är skriven (?), som kan ge honom prästkragen åter. Biskopsämbetet förfogar dock inget domkapitel över utan där är det återigen Ansvarsnämnden för biskopar som har avgörandet i sin hand.
En sorglig historia, med många drabbade, som det kommer att ta tid att bearbeta och få ordning på...
