Var på fest. En tack-, hej- och på återseendefest. Trevligt och gott. Vi satt på betryggande avstånd från varandra, men tillräckligt nära för att kunna prata både förtroligt och öppet. Alla blev av värden och festföremålet (samma person) uppmanade att berätta något om det som uppfyller deras liv och tillvaro just nu. Sådant borde vi ge oss tid till ofta. Verkligen värdefullt att få inblickar i andras vardag och med- och motgångar. Så vad var naturligare än att ta upp vad och hur man ska svara på frågorna: hur är det, hur står det till, hur har du det? Är det en enkel boll som bara ska returneras utan längre utläggningar eller...?
I längden kan man inte bara skicka tillbaka frågorna om måendet med ett OK eller att jag mår lagom. Även om ingen vill ha en redogörelse för den aktuella sjukdomshistorien får man nog understundom bjuda på det. Visserligen kan det ju bli dålig stämning eller som vi ibland sa, ge taskiga vibbar. Men livet är inte bara tulipanarosor.
Passade denna fest på, då vi uppmanats berätta, att beskriva den dialyserades varannandagstillvaro. Kort om dialys och det cirkulerande blodet, si så där en sjuttio liter snurrar runt under de 4 timmar processen tar. Men berättade förstås inte allt. Det var nämligen fest. Kan det ha med åldern att göra att sjukdomar och krämpor tar upp både det egna synfältet och konversationerna med ålderskamraterna? Vad öra med de som inte orkar eller vill höra? Låta dem slippa titta in i min tillvaro? Kanske det lugnaste, men inte det ärligaste. Nog borde det tvivlas ibland på min sannfärdighet när och om jag påstår lite glättigt att allt är OK och ganska bra.
Nämnde alltså inte att snart ska bukspottkörtelns sk svans tas bort eftersom den är angripen av cystor eller något annat olämpligt. Denna dag tillbringades därför med att köra till och från Karolinska i Huddinge där experterna på bukmedicin håller till. Träffade kirurg, narkosläkare och sköterskor som tog blodprov och EKG samt berikades inför hemfärden med en mapp fylld av information inför ingreppet som innebär flera dagars vistelse på sjukhuset i Huddinge. Robotkirurgi och ryggmärgsbedövning ska det blir. Närmare kvällen ringde någon upp och ville diskutera ett av mina blodprov, så att patienter tas på allvar blev verkligen besannat denna dag. Lovad vare vården!
Nu är det bara att invänta operationsdag och förbereda sig bäst en kan. Alltihop överlåts och lämnas i högre händer...
