En kyrka utan gudstjänstfirare kan inte leva!

Krismedvetandet i Svenska kyrkan är lågt, åtminstone om vi ska tro frågorna som diskuteras. Prioritering nummer 1 verkar vara att hålla kvar så många som möjligt av de betalande medlemmarna (s.k. kyrkotillhöriga). Samtidigt oroas färre av det vikande gudstjänstdeltagandet, särskilt vad gäller kyrkans huvudgudstjänster, dvs söndagens högmässa.

Glädjen över hyfsade konfirmandsiffror är inte svår att förstå. Därtill upprymdheten över att kyrkan lyckas behålla många av de konfirmerade som unga ledare. Men om dessa framgångar inte leder till nya deltagare i gudstjänsten - då fortsätter den sorgliga kräftgången. En kyrka utan gudstjänstfirare kan inte leva. Den kan finnas, som organisation eller som ett skal, men inte leva!

Nu har Svenska kyrkan genom sin storpastoratreform hamnat i läget (enligt kyrkoordningen, förkortad KO)att det räcker med en huvudgudstjänst i ett pastorat. Så här lyder formuleringen i Kap 17 och § 3: "I varje församling som inte ingår i ett pastorat och i varje pastorat ska en huvudgudstjänst i form av den allmänna gudstjänsten firas alla söndagar och kyrkliga helgdagar om inte domkapitlet för visst tillfälle har medgivit något annat." Hmmm. Varför församlingarna i ett pastorat ska vara undantagna från firandet av huvudgudstjänster är obegripligt. Texten innebär att det är fritt fram att svälta bort lokala gudstjänstgemenskaper. Lokala kyrkor kan läggas i träda eller i malpåse.

Paragraf 3 rimmar illa med inledningen till detta gudstjänstkapitel i KO. Vad sägs om följande stycke? "Gudstjänsten är kyrkolivets centrum, där församlingen möter Gud i Ordet och sakramenten. Kyrkans dag för huvudgudstjänster är söndagen, eftersom Jesus Kristus uppstod på söndagen, Herrens dag." Vad händer då på de platser där söndagens gudstjänster inträffar sällan och oregelbundet?

Inledningen har mer att säga: "Gudstjänsten är hela församlingens gåva och uppgift. Alla i församlingen är kallade att delta i gudstjänsten och komma med sina erfarenheter och livsfrågor till det gemensamma mötet med Gud. Kyrkorådet, församlingsrådet och kyrkoherden har gemensamt ansvar för gudstjänstlivets utformning och utveckling. Prästen, kyrkomusikern, kyrkvärdarna och den gudstjänstfirande församlingen gestaltar tillsammans varje enskild gudstjänst." En gåva och uppgift som ska ske söndagligen hackas på en del ställen sönder och istället hänvisas till en oftast större kyrka mera centralt belägen. Den lokala gemenskapen undandras möjligheten att fortsätta trots att man där ofta tidigare kunnat fira söndagliga gudstjänster.

Den starka inledningen till Kap 17 avslutas: "I gudstjänsten får tron näring genom förkunnelsen av evangeliet, firandet av den heliga måltiden och gemenskapen i bön och lovsång. De som firar gudstjänst sänds ut för att i vardagen vittna om evangelium och göra kärlekens gärningar, till mission och diakoni..."

Kyrkan har alltså lyckats konstruera en apparat som kan fortsätta rulla på oavsett om antalet gudstjänstfirare snabbt minskar och platserna där firandet sker blir allt färre. Det innebär att redan idag är kyrkan på god väg att bli andligt astmatisk. Dess medlemmar har svårt att söndagligen syresättas, förvandlas och sändas ut att vara Guds efterföljare och vittnen. Denna minskning ser allt mer ut som ett självspelande piano. Dags att fundera och diskutera hur fler människor kan bli aktiva och deltagande gudstjänstfirare!