Kollaps. Vilket ord. Och än häftigare blir det när det kombineras med gudstjänst. Att ordet rymmer ett annat ord är mer än en tillfällighet. Inne i kollaps finns kaos.
Om gudstjänstlivet i Svenska kyrkan säger biskop Hans-Erik Nordin i Strängnäs följande:
Det som oroar mig mest är att gudstjänstlivet på vissa håll håller på att kollapsa, och att det i
städerna är så pass få av de kyrkotillhöriga som firar gudstjänst, procentuellt räknat. Om
gudstjänsten upphör, då upphör församlingen. Det är naturligtvis inte bra att vi förlorar en procent kyrkomedlemmar varje år. Men det är inte min största oro. Nu har vi c:a 70% medlemmar. Men vad tjänar det till den dag vi har 40‐50% medlemmar, om ingen firar gudstjänst? Då har vi ett skal utan innehåll. Detta är det verkligen oroande.
Under tiden fylls många av landets katolska kyrkor av gudstjänsfirare. Och av andra religioner utmärker sig islam där moskéerna ständigt samlar mängder av bedjande människor. Men Svenska kyrkan är för sina medlemmar på många håll svalt likgiltig.
Svenska kyrkan har alla möjligheter att erbjuda fullödiga och fantastiska tillfällen för Gudsmöten. Högmässan, den förtalade och utskällda, har allt som behövs. Om bara kyrkans eget folk trodde. På sin förmåga. På sin gudstjänst. På Gud.
Men lägger vi handen på hjärtat. Vi har annat att göra. Viktiga saker. Sköta fastigheter. Förhandla. Se till att kyrkopolitiken och apparaten fungerar. På ytan tycks Svenska kyrkan vinna världen. Men själen tar allt oftare andra hand om. Omvändelse borde därför nu stå först på varje församlings åtgärdslista: Åter till kärnverksamheten. Åter till centrum. Ad fontes!
