Det dundrar till och jag slår nästan huvudet i taket. Badam, badam låter det eftersom vi åkt över en cementklump mitt i vägen, ett så kallat farthinder. De har vuxit som en farsot, varje gata är infekterad. Och de dyker upp i tre-fyra olika former. Det vill till att vara observant så att.man inte missar vägmärket som varnar, annars kan bilens underrede slå i hindret och skadas.
Självklart är det bra med åtgärder mot fartdårar i städerna. Men som det är nu skramlar vi över hinder och försöker anpassa farten efter alla mojänger i gatan. Bilarnas fjädring är inte anpassade till vägingenjörernas alltför många påhitt som får oss att bromsa in till 5-10 kilometers hastighet. De borde produktutveckla hindren så att de tillåter en mjukare fart och lagom inbromsningar.
Själv måste jag hålla fast mig så att jag inte skumpar så mycket att det känns som om magen tar stryk. Knappt har man passerat hinder som kommer som upphöjda gå- och cykelbanor måste man
snedda över sådana studsar bilen 4 gånger och kränger ilsket åt olika håll. Det har blivit en plåga att köra bil på de överbelastade hindergatorna. Lägg därtill att vägunderhållet inte kvalar in som tillfredsställande, vilket leder till potthål och andra onödiga skador på vägbanorna. Illa, eftersom underhållet inte tar hand om allaskador.
Färre väghinder! Bättre vägunderhåll! Bättre farthinder som inte skapar egna små farthindersköer! Skumpandet och bilar som studsar runt vid hindren är inte godtagbart. Så, gör något åt eländet!
