Gudrun Schyman ger sig inte. Nu besöker hon Kyrkans Tidnings spalter med en flammande artikel mot en kyrka som inte förmår göra upp med sitt förflutna. Men visst blir det något av en tröttsam repris. För Schyman som gammal vänsterpartist borde detta med det förflutna klinga på ett särskilt sätt. Partiets uppgörelse med det leninistiska och stalinistiska arvet blev inte lika genomgripande som önskvärt. Och hur blev det med ursäkter till dem som drabbades av Sovjetstatens godtrycke och förtryck? Dessutom - fortfarande kan en partiledare svaja vad gäller dragningen åt det kommunistiska. Men Schyman har ju övergått från en ideologisk fålla till en annan.
Gudrun Schymans intresse för Svenska kyrkan är bundet till frågan om kvinnor i vigningstjänsten och svepande påståenden om patriarkala mönster. Hon upprörs över kvinnor som aldrig fått stöd från ledningen. Som ha fått stå ut med att bli kränkta. Kyrkans biskopar fungerar inte som ledare, menar Schyman. De har inte förstått (!) att de är Ledare och högsta ledningen för en gigantisk medlemsbaserad organisation. Tror hon på vad hon skriver? Att Gudrun Schyman utifrån bätttre förstår det man i ledningen för kyrkan inte inser och begriper? Tråkiga retoriska knep!
Gudrun Schyman raljerar över att somliga gjort karriär till exempel som ärkebiskopen som nu sysslar med klimatfrågor och förre ärkebiskopen Hammar med vapenexporten. Hon antyder att de liksom vänt ryggen åt de i vigningstjänsten anställda samtidigt som kvinnor i det lokala måste fortsätta påta med de patriarkala strukturerna. Som om de utpekade biskoparna endast kan ha en fråga i huvudet. Men det kanske är den gamla fördomen om män och simultankapaciteten som Schyman vädrar?
På en punkt håller jag med henne. De generella anklagelserna båtar föga! Beskyllningar om allt möjligt borde bytas ut mot konkretion. Även i en kyrka måste man tala tydligt. Det är därför Svenska kyrkan har egna instanser med möjligheter för utsatta såväl som anklagade att få sin sak prövad.
