Ett helgkort som är svårt att glömma. Med den mera obestämbara benämningen helg ökar kortets användning markant. Det är inte bundet till jul eller nyår, utan kan även fungera till påsk och pingst, eller någon annan helg. Inramningen är kyrklig med breda trappsteg och mäktig dörröppning. Två små fönster understryker symmetrin i bilden. Så drar ljuset blicken till den där böjda människan. Som av tunga bördor, bekymmer eller ålder står nästan hukande. I strålkastarbelysning. Men platsen och personens kroppshållning ger ljuset annan innebörd än bara yttre belysning. Star Trekentusiasterna skulle genast brista ut i ett samfällt: Beam me up! En förflyttningsstråle som skeppen i Starfleet var utrustade med. Är det så nya generationer närmar sig de yttersta tingen? Beam me up!
Åter till kortet. En himmelsk stråle av vitt ljus, Snett från vänster för att undvika den sentimentala harmoni som ett ljus direkt från ovan hade skapat. Det är på gränsen redan som det är. Men vad står då ljuset för? Kanske är det Guds ansikte som lyser över envar, över människan?! Ett ljus i vilket allt avslöjas, blir uppenbart.
Det kunde vara jag som står där. Vid olika tillfällen i livet har sådana upplysta ögonblick kommit när behoven varit som störst. Där egna tillkortakommanden, sjukdom eller sorg böjde ryggen. Då den egna kraften tycktes förbrukad och uppgivenhet eller ren förtvivlan hotade. Så detta ljus, långt mer och mäktigare än en strimma eller en enstaka stråle, som berättade att ensamhet eller övergivenhet var en illusion.
Nu var det länge sedan jag hörde någon tala om att finna sig själv. Människor i trons värld har en sådan självinsikt kopplad till Gud. När jag fann mig själv mötte jag också Gud, kunde någon tänka. Inte så att det var jag. Utan som ett Buberskt möte med ett Du. Andra kunde hävda att först när man mötte Gud fann man också sig själv. Vem är jag i mötet med den Helige själv?
Kortet, sänt för mycket länge sedan till en kyrkoherde i Enånger har en kort mening på baksidan: Herre signe Du och råde.
