Det är tur man inte försörjer sig på vad skogen har att bjuda. Idag skulle det letas svamp i trakten av Dalkarlsberg och Skrikarhyttan (Skrekarhyttan i folkmun). Men det fanns inte en svamp trots att det på sociala medier (läs fejan, dvs Facebook) har publicerats muntra tillrop om att trattkantarellerna inte längre var i antåg, utan hade anlänt i närmaste skogsbacke. Ha!
Som tur var kunde vi besöka en loppis. Säsongsavslutning med generösa erbjudanden som: fyll en kasse för 100 kronor. Det mest välfyllda var loppisen där folk trängdes som om Covid-19 vore en skröna. Kön till kassan var så välmatad att det såg ut som när fotbollsstjärnor ska tränga sig genom en kompakt mur av autografjägare. Så jag förblev ute i friska luften beskådande den märkliga uppståndelsen. Det blev att återvända till svampjakten.
Torrt var det i backen, trots de senaste dagarnas ihärdiga regnande. Tomt var det på svamp och på bär. Rikt på ris, på mossor och lavar. Där snubblade vi fram med blickarna ivrigt stirrande ner i backen som vore vi generade eller blyga. Skogens normalt välfyllda skafferi var tomt. Heltomt! Ingenting fanns att samla, plocka eller äta.!
Det fanns spår efter vildsvin. De hade bökat upp stora områden. Omkullfallna träd i mängd, som ett vildsint plockepinn, låg överallt så det blev krångligt att ta sig fram. Djurupplevelserna var begränsade. Behållningen var en stor humla, en spindel och en vilsekommen fluga. Så vi åkte hem. Mätta på friluftsupplevelser.
