Du kan ingenting ta med dig när du dör, är en refräng som gnolats på. Samma innebörd har olika bibelord som betonar det fåfängliga (!) i att samla på sig saker och ting. Det var sådana texter Edith Södergran använde när hon skrev "Samlen icke guld och ädelstenar". Här några rader:
Människor,
samlen icke guld och ädelstenar:
fyllen edra hjärtan med längtan,
som bränner likt glödande kol...
Människor, samlen icke skatter
som göra er till tiggare;
samlen rikedomar
som giva er konungamakt.
Skänken edra barn en skönhet
den människoögon ej sett,
skänken edra barn en kraft
att bryta himlens portar upp.
Här är det varaktiga gåvor som ska säkras genom att nästa generation får gåvor, sådana som verkligen betyder något för deras eviga väl. Dock och men. I samlarvurmen finns det tillfredsställelse för stunden. Där erbjuds en avkoppling från bekymmer och ororsmoment. För en stund existerar bara myntet, frimärket, vykortet som studeras på alla sätt och vis. Visst, skulle den överskuggande motivationen bli det pekuniära (pengamässiga) samlarvärdet kan det snart gå fel. Eller som många sa förr: käpprätt åt h-vetet.
Samlare vet att en dag tar det slut. Antingen är samlingen komplett eller också tryter orken, hälsan och livet. Men fram tills dess har detta att samla på någonting varit ett sant nöje som de flesta borde unna sig. Pennknivar, korkskruvar, strykjärn, grodor, änglar, jultomtar, glasfåglar, kaffekoppar och det mesta utöver det går att förvandla till meningsfyllda aktiviteter. Så tänker jag som under samlandet gott hinner reflektera över eviga värden och ett himmelskt hemland...
