Vad är det inom dig som...?

Vid middagsbordet spände en vän ögonen i mig och sa: "vad är det inom dig som får dig att tänka så?" Där förstördes middagen för mig och vänskapen naggades i kanten. Försöket att psykologisera min uppriktiga mening gjorde ont. På jobbet var jag van vid alla möjliga liknande inspel, men hemma, vid vårt eget matsalsbord? Visserligen var det här i en tid där psykologi stod högt upp bland alla förklaringsmodeller till både personliga och samhälleliga problem.

Uppenbarligen har det krävts, och behövs fortfarande, något extra för att få igång människor så att ett samtala kan komma igång. Rollerna måste ifrågasättas och brytas, så att vi snabbt kan komma ur vår skyddande skal som hindrar raka samtal. Och känslorna som är så såra att ta fram nr andra är med lockas eller tvingas fram med olika tekniker.

På konferensen skulle en grupp på fyra sätta sig runt ett bord mitt i lokalen omgivna av alla deltagare som skulle iaktta vad som skedde, även i det som verkade ske. Helikoptersittning brukade sådant kallas för. Vem sa vad och varför? Vem styrde? Vilka var passiva? Diskussionen i centrum kunde t.ex. gälla en kyrkoherde som fungerade som en smått despotisk ledare eller en medarbetare med ett drogproblem etc.

Alla möjliga tekniker kom till användning. Många har liksom jag varit med om att de skulle ha på sig olika hattar, för att representera olika perspektiv, i samtal om arbetsplatser och mål för verksamheter. Sådana metoder används än idag. Även värderingsövningar står högt i kurs för att få igång samatal. Det har hänt att vid ett mötes början skulle alla säga: "jag checkar in". Detta för att anmäla sin fråga eller sitt ärende. Därefter skulle: "jag checkar ut", sägas högt. 

Myriader av människor har varit med på sammankomster, möten och konferenser där olika tekniker presenterats, lärts ut eller bara använts. Sensitivitetsträning blev något stort, men fick efterhand trappas ner eftersom aggressionerna grasserade. Deltagarna utsattes för något oväntat eller starkt provocerande. Somliga fick svåra men för livet. I mildare sammanhang kunde det handla om ett föredrag på en arbetsplatskurs. Föreläsaren dök inte upp. När väntan blev lång började människor i arbetslaget diskutera och rent av bråka med varandra vad de skulle göra nu. Kursledningen var diskret med och iakttog vad som hände. Konfrontationerna vid liknande övningar kunde bli svåra att begränsa.

Olika tekniker kunde underlätta för att se och tänka i nya banor. Det gick att få syn på sådant man normalt vare sig observerade eller tänkte på. Nu observerades hur var och en bidrog. Plötsligt blev pratkvarnarna som gärna dominerade talutrymmet obehagligt tydliga. En sådan som jag en gång var. Också personerna som mestadels var tysta kunde nu tas hänsyn till, de som när de tog till orda verkligen hade något kokt att säga. 

Märkligt var det med personer som aldrig ville något själva men som slöt upp bakom de informella ledarna. Och där fanns sådana som behövde skyddas eller få hjälp att komma vidare. Och där stod dom som vill uppfinna hjulet själva och inte kunde inordna sig i en gemensam strävan. Hur fick alla dessa olika karaktärer plats i föreningens, företagets eller församlingens målsättningar? Hur bli ett team? Då slår en fråga mig - vad är det inom mig som får mig att beskriva alla dessa tekniker på det här sättet?