Nyinflyttad till Uppsala för att börja studera teologi
fick jag diagnosen njursjuk. Det som satte läkarna på spåret var upptäckten av
äggvita i urinen. Det blev många undersökningar och regelbunden kontroll.
EDTA-clearence var för mig att sitta i klent kamouflerade och rangliga
vilstolar för trädgården. Dög de åt sommarstugeägarna så nog kunde de var tillfyllest, även för oss. Vilande där som i längtan efter semester och solsken sprutade man in radioaktivt ämne i mig
och bjöd på smörgåsar.
Läkarna
försäkrade mig efter några år att sjukdomen fortskred så långsamt att jag kunde
ta det lugnt. Jag skulle hinna dö i någon annan åkomma. Och det kändes ju
väldigt uppmuntrande!
Åren
gick och njursjukdomen var för mig mer ett pikant inslag i min berättelse om mig själv än en
sjukdom av allvarlig art. Jag var under de åren aldrig påtagligt och märkbart njursjuk utan
hade en njursjukdom som jag egentligen inte såg röken av. Regelbundna
provtagningar var det närmaste ett obehag jag kom vid den tiden.
1975
flyttade min familj till Örebro. Vi fick en mörk lägenhet, men ganska centralt i staden. Studentprästlivet skulle börja. En av de första familjerna vi träffade där var ett ganska jämnårigt par. Vi fann varandra direkt. När frun i familjen fick reda på att jag var njursjuk spände hon
ögonen i mig och sa frankt att: behöver Du en njure ska Du ta min! Ett så flott
erbjudande tar man gärna emot, men inte alldeles enkelt på allvar. Så jag tittade bara lite frågande på
henne och sedan fortsatte samtalet i helt andra banor.
Sakta
kröp kreatininvärdena uppåt, de som avslöjar njurens vikande funktion. Läkare visade på den exponentiella tillväxten som
skulle inträffa. Försämringen skulle accelerera. Jag skulle alltså vara beredd att det kunde hända fort. Men
fort gick det inte.
I
augusti 1993 fick jag arbete som ärkebiskopens adjunkt. Det innebar att jag
blev chef för hans mycket blygsamma kansli i Uppsala. När jag hade varit där en
tid började Kyrkans Tidning leta efter en ny chefredaktör. Det ena ledde till
det andra och i april 1994 blev jag anställd som ny chefredaktör för Svenska
kyrkans Tidning. Dags att vässa pennor och bära datorer på tåg och flyg.
Knappt
hade jag, under ilsken beskjutning av många, bland annat av några arga journalister och blivande
arbetskamrater, hunnit börja publicistens ordrika liv förrän en av mina reguljära
kontroller visade att värdena hade försämrats. Överläkaren uppmanade mig att
vara på min vakt. Det kunde vara så att jag redan efter sommaren skulle behöva
börja förbereda mig för dialys.
Där stod jag med mitt nya jobb och skulle
kanske redan efter några månader tvingas därifrån. Det kändes som om jag
svikit. Märkligt hur sådant som ligger utanför den egna viljan och kontrollen ändå kan leda till sådana starka känslor av misslyckande, av svek och skuld. Men när jag meddelade företagets VD, Claes Waern, hur det låg
till visade han en sådan förståelse att det lyfte mig. Det skulle trots allt
kunna bli möjligt att klara av det hela om det fanns en sådan förståelse. Det
blev att flyga till Lund och berätta för styrelsens ordförande, biskop Per-Olov Ahrén, som också gav
stöd och värme. Men självkänslan fick en knäck. Jag som var frisk, kunde det
faktiskt vara så att jag egentligen var mycket svårt sjuk? Tvivel och oro.
