Berättelsen om en njure 1

Nyinflyttad till Uppsala för att börja studera teologi fick jag diagnosen njursjuk. Det som satte läkarna på spåret var upptäckten av äggvita i urinen. Det blev många undersökningar och regelbunden kontroll. EDTA-clearence var för mig att sitta i klent kamouflerade och rangliga vilstolar för trädgården. Dög de åt sommarstugeägarna så nog kunde de var tillfyllest, även för oss. Vilande där som i längtan efter semester och solsken sprutade man in radioaktivt ämne i mig och bjöd på smörgåsar.

Läkarna försäkrade mig efter några år att sjukdomen fortskred så långsamt att jag kunde ta det lugnt. Jag skulle hinna dö i någon annan åkomma. Och det kändes ju väldigt uppmuntrande!

Åren gick och njursjukdomen var för mig mer ett pikant inslag i min berättelse om mig själv än en sjukdom av allvarlig art. Jag var under de åren aldrig påtagligt och märkbart njursjuk utan hade en njursjukdom som jag egentligen inte såg röken av. Regelbundna provtagningar var det närmaste ett obehag jag kom vid den tiden.

1975 flyttade min familj till Örebro. Vi fick en mörk lägenhet, men ganska centralt i staden. Studentprästlivet skulle börja. En av de första familjerna vi träffade där var ett ganska jämnårigt par. Vi fann varandra direkt. När frun i familjen fick reda på att jag var njursjuk spände hon ögonen i mig och sa frankt att: behöver Du en njure ska Du ta min! Ett så flott erbjudande tar man gärna emot, men inte alldeles enkelt på allvar. Så jag tittade bara lite frågande på henne och sedan fortsatte samtalet i helt andra banor.

Sakta kröp kreatininvärdena uppåt, de som avslöjar njurens vikande funktion. Läkare visade på den exponentiella tillväxten som skulle inträffa. Försämringen skulle accelerera. Jag skulle alltså vara beredd att det kunde hända fort. Men fort gick det inte.

I augusti 1993 fick jag arbete som ärkebiskopens adjunkt. Det innebar att jag blev chef för hans mycket blygsamma kansli i Uppsala. När jag hade varit där en tid började Kyrkans Tidning leta efter en ny chefredaktör. Det ena ledde till det andra och i april 1994 blev jag anställd som ny chefredaktör för Svenska kyrkans Tidning. Dags att vässa pennor och bära datorer på tåg och flyg.

Knappt hade jag, under ilsken beskjutning av många, bland annat av några arga journalister och blivande arbetskamrater, hunnit börja publicistens ordrika liv förrän en av mina reguljära kontroller visade att värdena hade försämrats. Överläkaren uppmanade mig att vara på min vakt. Det kunde vara så att jag redan efter sommaren skulle behöva börja förbereda mig för dialys. 

Där stod jag med mitt nya jobb och skulle kanske redan efter några månader tvingas därifrån. Det kändes som om jag svikit. Märkligt hur sådant som ligger utanför den egna viljan och kontrollen ändå kan leda till sådana starka känslor av misslyckande, av svek och skuld. Men när jag meddelade företagets VD, Claes Waern, hur det låg till visade han en sådan förståelse att det lyfte mig. Det skulle trots allt kunna bli möjligt att klara av det hela om det fanns en sådan förståelse. Det blev att flyga till Lund och berätta för styrelsens ordförande, biskop Per-Olov Ahrén, som också gav stöd och värme. Men självkänslan fick en knäck. Jag som var frisk, kunde det faktiskt vara så att jag egentligen var mycket svårt sjuk? Tvivel och oro.