Kristus är kyrkans huvud. Varje kyrkomöte och
samfundsstyrelse behöver hålla denna insikt levande. Varje församling, varje
anställd och varje medlem behöver bejaka denna hållning. Annars är det lätt
hänt att man tror sig ha rätt att själv styra och ställa efter eget förstånd,
som om kyrkan vore en organisation vilken som helst.
Vad Svenska kyrkan tror, lär och bekänner är inte heller en
fråga om tillfälliga kast i opinioner eller trender. Så länge Svenska kyrkan
vill vara en kristen kyrka med en apostolisk tro behöver det man tror, lär och
bekänner stå i samklang med vad apostlarna trodde, lärde och bekände.
Med små justeringar här och där blir förändringarna tagna
var och en för sig inte så omvälvande. Men när man försöker se hela bilden,
höja sig över de enskilda träden, det är då man kan se skogen. Då märks det om
det finns kalhuggna ytor.
Rädslan att tala om synden gör sig ofta påmind. I
predikningar, i undervisning och samtal tonas synden ner. Den verkar så
frånstötande och stämmer illa med hur människor brukar uppfatta sig själva, Den
goda viljan anses ganska ofta räcka långt. Syndabekännelse och bön om
förlåtelse blir då mindre viktigt. Och om den egna belägenheten inte alls är så
allvarlig, om de egna gärningar när man gör så gott man kan är tillfyllest, då
blir det allt svårare, rent obegripligt, att tala om hur Jesus måste lida och
dö för våra synder.
Domsöndagen ger tillfälle att tala om det yttersta tingen,
om Kristi återkomst som Herre och Domare. Men om Gud förlåter allt oavsett hur
vi levt blir ju också det kristna livet med bön, lovsång och gemensam eukaristi
inte heller något en människa behöver ägna sig åt. Om Domens dag enbart framställs
som återställelsens dag, som en helandets och upprättandets dag, försvinner den
personliga utmaningen att leva som lärjunge, kärleksfullt och ansvarstagande.
Ty inget ansvar kommer att utkrävas. Guds nåd drar ett streck över allt. Det
blir allmän frälsning. Det spelar ingen roll om man sagt sitt ja eller sitt nej
till Gud. Även de mest monstruösa brott som har begåtts, ta terroristiska dåd
eller folkmord, skulle då intet betyda? När predikanter låtsas att de redan vet
att allt sådant förlåts och glöms bort behöver de utmanas och ifrågasättas.
Om det vore så att domens dag innebär att ingenting under
livet egentligen spelade någon roll, varför finns det då flera texter som är
mycket tydliga om domen och om en evig åtskillnad? Varför talas det alls om att
bli dömd eller bortvisad? Ansåg Jesus att hans lärjungar behövde skrämmas upp
rejält för att de skulle skärpa sig och förstå allvaret?
Kristi Konungens dag, domsöndagens texter talar tydligt om
att alla slags avsteg från ett kärleksfullt liv kommer att prövas och dömas. De
som anser sig vara rättfärdiga och berömmer sig av sin fromhet ska inte vara så
säkra de heller, om man ska tro flera Jesusord om vilka som går före i Guds
rike.
Det går inte an att använda domstexterna som skrämsel eller
hot. Det är inte upp till människor eller ens till kyrkan att avgöra hur
Kristus domaren kommer att döma. Men kyrkan ska predika omvändelse, förkunna
att Guds rike är nära och är kallad att oupphörligen tala om räddningen genom Jesus
Kristus.
