En gång läste jag en bok om Vad gör vi, när vi ber? Frågan har hängt kvar och den dyker ibland upp just när jag gått in i bönen. När människor söker efter stillhet, lugn och balans vänder de sig till exempel till yoga, meditation eller mindfulness. Att bön kan ha samma uppbyggliga och läkande verkan förefaller inte ha fallit någon in. Möjligen kan det bero på bönens tystnad, ingen berättar om vad bönen betytt för dem. En annan bönetystnad är att den privata bönen nästan blivit tabu att beröra. Vem vill utsättas för löje och offentlig kritik?
Bön är så laddat att man ibland försökt förbjuda olika yrkesutövare att under arbetsdagen sända en bön mot himlen. Den bristande tilltron till bön kan bero på att att så få har praktiserat bön att de aldrig hunnit uppleva bönens terapeutiska egenskaper. En alltmer vikande gudstro gör också att bönen tynar bort. Det beds knappast längre i hemmen, vare sig bordsbön eller aftonbön. Församlingarnas förmåga att lära ut goda bönetraditioner imponerar inte. Undervisning och hjälpmedel saknas.
Vad vi gör när vi ber är att upprätta en dialog. Vi får en relation till den som är långt bortom vår föreställningsvärld. Detta fortlöpande samtal kan hjälpa oss att hantera oro och bekymmer. Bönen reducerar stressnivå och återger oss en balans som vi längtat efter. Om det är bönens Herre eller själva bedjandet som åstadkommer dessa goda följder kan vi låta bero. Min tro lutar åt det första men jag förstår samtidigt att bedjandet, ordlöst eller formulerat, öppnar djupare skikt i oss och bidrar till bearbetning av problem och burna bördor.
Själva bönen är en väg till tro. Det terapeutiska får man "på köpet".
