Idag somnade jag på ett sammanträde. Klockan kvart i fyra. Å blanka eftermiddagen. Åtminstone tror jag det. För jag kan inte redogöra för en kvart att mötet. Vilket är generande för en ålderstigen herre. Tiden kan förstås ha hickat till och en kvart försvunnit av bara farten. Sömn är den troliga orsaken. Så vill jag inte ha det. Även om det inte var mitt fel.
Jag tänker hämningslöst skylla ifrån mig. Jag har inte sovit så mycket i natt som jag borde ha gjort. Det vill jag skylla på Åsa Jinder. Någon gång under nattens timmar repriserades hennes sommarprogram (?). Hon berättar där om sitt liv på ett fängslande och gripande sätt. Det fångade mig så pass att jag bara måste fortsätta lyssna.
Kunde du inte ha stängt av radion? Jo, det hade varit möjligt. Men eftersom den stod på den sovande medmänniskans nattduksbord hade jag behövt gå upp. Och då vet an hur det går. Man vaknar ännu mer. För min del brukar jag omedelbart börja frysa. Så då hoppades jag att sömnen skulle övermanna mig och programmet tystna. Men där låg jag och lyssnade. Hur hon smygövade på pappans hemmabygd nyckelharpa som mycket liten. Och hur hon fick börja gå i lära hos en egensinnig spelman. Och hur hon hälsades som ung riksspelman - inget träd växer upp i himlen. Vilket nog betydde att hon ingenting var och inte heller skulle kunna bli det... Så blev det barn och lycka. Och en otäck bilolycka där hon var en hårsmån från att stryka med.
Inte förrän kvart i fyra på eftermiddagen domnade jag bort en stund. Efter en hyfsat väl genomförd arbetsdag. Undrar så om jag höll stilen och såg ut som om jag bara tänkte med slutna ögon? Eller om jag tappade huvudet och snarkade? Finkänsligheten sitter ibland mycket djupare än vad som vore önskvärt. En liten armbåge i mellangärdet kunde ha gjort nytta.
När jag på nytt var helt närvarande begärde jag ordet och sa något. För att visa att jag tänkt, även om jag slumrat till. Fast säker är jag inte. Jag kan ju ha drömt alltihop?!
