I torsdagens Kyrkans tidning hade förre domprosten i Strängnäs, Gudmund Danielson ett kort men tungt vägande inlägg. Det handlade om Svenska kyrkan, församlingarna och demokratin. Så här skrev Danielson: Att stärka församlingarnas ställning var en viktig princip när kyrkoordningen utarbetades. Men så blev det bara delvis. Mest genomslag fick principen i de delar av KO som den så kallade Nivåutredningen arbetade med. Bengt Kindbom, som var fast förankrad i lokalförsamlingen, drev på i den frågan.
I andra delar utplånades församlingarnas ställning. När kyrkomötet röstat färdigt skulle varken kyrkomötet eller stiftsfullmäktige väljas med församlingarna som bas. Ledamöterna representerar nu de partier som nominerat dem.
Danielson fortsatte: Detta var en förändring till hierarkiens fördel. Nu utvecklas hierarkien, när strukturutredningen och därefter kyrkostyrelsen föreslår att församlingar som ingår i ett pastorat inte längre skall få välja sina företrädare.
Alltsedan medeltiden har församlingarna i Svenska kyrkan själva utsett förtroendevalda. Nu skall församlingsråden väljas av organ högre upp i hierarkien. Att kyrkostyrelsen lagt till en krumelur om nom- inering på församlingsnivå innebär ingen principiell skillnad.
Min kommentar: Genom att man kopplade loss kyrkans olika nivåer från varandra och skulle välja organen som oberoende solitärer övergavs församlingens roll och plats som grundläggande nivå och enhet. Därmed representerar man på stifts- och nationelöl nivå inte sina lokala gemenskaper och sammanhang, utan partierna. Nu fortsätter uppbrottet från församlingarna som grundläggande enhet. I de nya storpastoraten försvinner de direktvalda kyrkoråden, den egna kyrkoherden och församlingsinsturktionen. Församlingen reduceras till något som rätteligen borde kallas för distrikt, enheter eller avdelningar.
Det är en annan kyrka som växer fram. En där storskalighet, administration och byråkrati får företräde framför medelmmarnas lokala inflytrande och ansvar. Än saknas de teologiska resonemang som i bästa fall skulle kunna göra det troligt att detta är en pastoralt genomtänkt förändring. Och någon församlings- och kyrkoteologi som ger rimliga argument för denna halsbrytande förändring står inte heller att finna!
Flera har konstaterat att de nya kläderna inte duger att klä sig fin i, än mindre att dölja sin nakenhet med. Det som förvånar är att så få förmått eller vågat upptäcka denna brist, denna stora brist.
