På sjukhuset är wifi-tillgången inte den bästa. När uppkopplingen till gästnätet ägt rum varnar datorn konstant för nätets dåliga skydd och rekommenderar att man obevekligen ska lämna nätet. Därför fick inläggen på denna sida också vila.
I helgen åkte jag till akuten med illande röd mage. Ett nytt utbrott av rosfeber. Väl där blev vi omkörda av några som, liksom vissa köande i matvaruaffären gör, körde om oss när det blev vår tur. De hade rullstol så de var snabba. Det syntes att det hade hänt något där, ett ben hade blivit skadat. På oss andra syntes besvären enbart i trötta och glåmiga utseenden. Vem som var mest illa däran kan knappast avgöras av en okulär besiktning. Snabbast kommer först? Vänliga som vi är flinade vi bara försiktigt åt denna oerhörda brådska.
Redan där och då insåg jag att ett planerat byte av dränage i magen på måndagen skulle behövas ställas in. Bedrövligt eftersom det tagit timmar av planering i diskussioner mellan röntgen och kirurgen för att få till detta byte. Att det blir så krångligt beror på att jag bytt dagar för dialysen, och dessa tider ruckar man inte på hur som helst. Också det kräver planering och överväganden. Orsak och verkan, tårta på tårta, katten på råttan eller hur man nu kan uttrycka det när flera led påverkar varandra i ett komplicerat mönster.
Nåväl, först skulle prover tas. Man behöver ju veta vad man har att göra med i status- och sjukdomsväg. Många prover hade redan tagits under dialysen av andra anledningar. Men envist försökte en sköterska ta prov i min arm. Till sist fick jag höja rösten och säga: jag vill inte att ni tar prover i min arm. Där har jag dåliga ådror, och blodproppar la jag till. Du ska inte säga så, sa min fru till mig efteråt. Vad då, svarade jag, man måste väl få säga ifrån? Nä du, sa hon, om man säger ifrån heter det: du får inte ta prover i min arm. Skärp dig, bli mer bestämd! Det är en skillnad på vill och får.
Eftertryckligt förklarades flera gånger att eftersom jag var multisjuk blev jag klassad i kategorin näst mest angelägen, tror det kallades orange. Och eftersom jag var så multisjuk måste man ta fler prover. Som tur var hade jag en port i bröstet där en infart kunde sättas. Första försöket misslyckades. En andra nål, stor som en liten spik, fick tryckas in. Eftersom jag var så multisjuk behövdes intravenös antibiotika. Och eftersom här gällde det en så multisjuk person så fick det bli inläggning. Bra att de tar svåra medicinska tillstånd på allvar, sämre att nästan bli till ett omkväde, ett ting, ett något.
Vem försökte de övertyga? Mig eller sig själva? Fick förstås ha överseende med att bli adresserad gång på gång som multisjuk. Jag visste ju det men hade också koll på grundsjukdom och följdverkningar. Numera kallas jag här hemma: Lars, multisjuk, Stenström. Berömligt var dock den snabba behandlingen. På bara några timmar hade en sängplats ordnats och jag blivit rullad till avdelningen. Bra gjort!
Nu, efter tre dagar och nätter på sjukhuset, har jag skrivits ut och får piller istället för injektioner. Tillfriskning i sikte.
Lite vårdgnäll, blev det väl. Tråkigt. Ty väl behandlad blev jag. I övrigt professionellt och vänligt bemött och vårdad!
