Leveransen var aviserad att komma mellan klockan 16 och 21. Klockan åtta skulle vi egentligen gått på en kyrklig avtackning av en långvarig entusiast - men först klockan 20.45 dök lastbilen upp på gårdsplanen. Två 75 kilos paket bars in av tjänstvilliga fraktare. Förmodligen tyngdlyftare. Även om den ene nyligen hade brutit bägge armlederna i markerna under ett motorcrossäventyr. Nu rehabiliterade han sig med hjälp av paketlyft.
Hela natten vilade de stora bruna bjässarna på golvet bredvid sängen. Som gamla troll ruvade de ödesmättat. När gryningen kom kunde jag inte hålla mig längre. Fram med sax, kniv, hammare och skruvmejslar. Här skulle snickras a la IKEA. Ett stycke jättegarderob hade anlänt och väntade ivrigt på att bli luftad. Och sammansatt.
Handledningen innehöll som vanligt ingen text. Jag kände mig som icke läskunnig. Bildligt illiterat. Kunde för mitt liv inte avkoda en del illustrationer. Men faran är till för att komma först till kvarn. Så med organisatorisk noggrannhet räknades alla bifogade muttrar, skruvar, konstiga pryttlar och beslag. En sådan anhopning av metalldetaljer har jag aldrig tillförne skådat. Men i läckra små högar tornade de snart upp sig. Bestod garderoben i själva verket av mestadels metall? En transformer? Som tappat förmågan och behöver människans bistånd...
Den första halvtimmen monterade jag tre beslag, slog i träplugg med frenesi, och letade efter rätt nummer på skruvarna. Ena väggen skulle förenas med garderobens bottenplatta. Det gick hjälpligt, men glipade inte ena hörnet och doldes inte ett hål till hälften? Jag jagade bort oron och gick raskt vidare till en mittensektion. Den som också skulle ha beslag och andra attiraljer fastspikade samt små plaspluppar ihamrade. När jag var klar med den tredje sidan, den andra yttervägen så att säga, grep mig den kranka blekheten. Häftigt drog jag efter andan. Det stämde inte. Något var fel.
Jag fick göra om. Arbeta baklänges. Demontera nästan allt jag hittills åstadkommit. Vilken tur att jag inte höll på att konstruera en ny organisationsplan för ett stort trossamfund. Eller arbetade som kirurg. Tre timmar senare var det dags att resa underverket på skakiga fötter. Både egna och garderobens. Vem vill bli trampad på? Hastiga lyft för att få loss extremiteterna. Kolossen verkade gravt ovillig att stå. Monstret skevade och svajade hotfullt. Snabbt fick jag montera fästen och gångjärn på blivande dörrar. Tre stycken dörrar gånger tre fästen för att vara nogräknad. De skulle hängas och jag försökte måtta och häkta fast samtidigt. Stabiliteten ökade. Vägen dit var svår men inte omöjlig.
Nu står den i hörnet, garderoben, och surar. Något hänger fortfarande oroväckande snett. Men jag bryr mig inte. Jag tror den hämnas eftersom jag svurit så hemskt. Ja med små utbytesord som järnspik och sakramentskade kombinerat med gutturala avgrundsvrål. Skadorna var lätträknade. En stor blåsa på skruvmejselshanden. En nästan bruten tå som stötts i en sänggavel. En spik som jag trampat på för att se om den var vass och dög något till. Vilket den gjorde.
Min beundran för snickare har rasat i höjden, som det heter nu för tiden. Peakat. Slagit genom taket. Med mera och så vidare. Även möbelsammansättare har min beundran. Det är en konst att å rätt sätt foga samman det som ska höra ihop. Själv sitter jag stukad och ödmjuk på sängkanten. Och undrar om jag törs hänga in något klädesplagg i vidundret?
