Tro på någon eller någonting

Att tro som kyrkan gör vill inte många om de tillfrågas vad de tror på. Tro finns det gott om, tro på allt möjligt. Särskilt spännande tycker jag det är med människor som säger att de tror på något. Andra tror på någonting, vilket säkert är bättre än att tro på ingenting.

Nog spelar det roll vad man tror på, fäster sin tillit vid, omfattar och bekänner. I Stockholm är tron på AIK, Djurgården och Hammarby utbredd, men där går det knappast för sig att ha dubbelt medlemskap, så där som Svenska kyrkan tillämpar och inte har något emot. Men tro på sina lag har supportrarna inom fotbollen. Ja, även inom en rad andra klubbar och sporter finns stark tro och hållfast gemenskap.

Katolska kyrkan har ordning och reda på vad som omfattas och tros. Så pass att det finns katekeser som ska hjälpa de troende att omfatta det som kyrkans tro inrymmer. Svenska kyrkans bekännelseskrifter vill inte Kyrkomötet se till att de ges ut igen. Och spridningen av Luthers Lilla Katekes är ingen där särskilt intresserad av. I Svenska kyrkan får man tro lite hur som helst. Om det inte vore så skulle trosundervisningen vara omfattande i alla åldrar och i alla församlingar och inte bara riktas till 14-åringar.

När New Age spreds för ett antal decennier sedan blev andlighet på modet igen. Det fanns även enstaka präster som inspirerades av tankeströmmarna och började använda kristaller, stenar och fjädrar. De visste att de traskade i gränslandet och fick lite varningar och dylikt. Domkapitlen blev indragna och snart ebbade det värsta ut. Men i praktiken märks det inte så mycket om tron svajar, mest blir det påtagligt i predikningar. Få ägnar sig dock åt att analysera den tro som basuneras ut från predikstolar. Någon inkvisition behöver inte kyrkan för att övervaka och bestraffa. Men en medveten undervisning där den kristna tron och den evangeliska lutherska kyrkans bekännelseskrifter läses och diskuteras vore önskvärt. 

Försöken att åstadkomma en ny och omfattande katekes för Svenska kyrkan misslyckades. Så kvar finns mest reformationstidens skrifter. På 2000-talet behöver texterna granskas och övervägas. Somligt är helt enkelt obsolet och föråldrat, annat är brinnande aktuellt och uppfordrande. Tron måste upp på agendan, annars blir det mer och alldeles för mycket av tro på någon eller någonting.

Sopor och oförrättat ärende

 Att uppleva ett oförrättat ärende tillhör de erfarenheter i livet som tål att fundera över. Denna morgon samlades alla sopor ihop som skulle bäras ut till hyreshusets sophus. Tre påsar och två ihoptryckta kartonger blev resultatet. Alltså en hel del att kånka på.  

Jag vandrade iväg. För att nå soprummet måste man ut på gården. Inte för att det är särskilt långt, men helst bör lasset inte vara för tungt. Väl framme satte jag nyckeln i nyckelhålet. Stört omöjligt var det att vrida om nyckeln. Som tur var har vi en ingång till soprummet från gatan också. Men där hade någon förstört nyckelhålen, kanske slagit i en spik eller något. Tillbaka in på gården. Nytt försök med den ingången. Icke, sa Nicke!

De grannar som just då råkade titta ut på gården fick se mig käckt bära in sopor i huset. Försökte förstås se oberörd ut, som om detta gör jag varje dag, men kände mig likafullt lite dum. Oförrättat ärende. Ringde genast det kommunala fastighetsbolaget där de flesta just idag var på kurs. Men några personer skulle nog ha möjlighet att undersöka saken på plats, sa den vänliga rösten. Risken är stor att sopor börjar torna upp sig utanför dörren om inte problemet åtgärdas, påpekade jag. Alla är säkert inte lika villiga att ta in soporna igen. Som jag, tänkte jag säga, men höll tand för tung, dvs var tyst.

Tänk så sårbart olika system kan vara för störningar. Normalt löper sophämtningen på och jag ägnar den inte en tanke. Men nog har det synts och hörts om sopstrejker som drabbar stora städer och vilka skadeverkningar det då kan bli. Råttinvasioner och annat elände.

Idag ska jag tänka extra gott om alla som underlättar vårt dagliga liv, som t. ex. sopåkare, växeltelefonister, vaktmästare och fastighetsskötare. Jag kommer rent av att säga: Gud välsigne!