Att uppleva ett oförrättat ärende tillhör de erfarenheter i livet som tål att fundera över. Denna morgon samlades alla sopor ihop som skulle bäras ut till hyreshusets sophus. Tre påsar och två ihoptryckta kartonger blev resultatet. Alltså en hel del att kånka på.
Jag vandrade iväg. För att nå soprummet måste man ut på gården. Inte för att det är särskilt långt, men helst bör lasset inte vara för tungt. Väl framme satte jag nyckeln i nyckelhålet. Stört omöjligt var det att vrida om nyckeln. Som tur var har vi en ingång till soprummet från gatan också. Men där hade någon förstört nyckelhålen, kanske slagit i en spik eller något. Tillbaka in på gården. Nytt försök med den ingången. Icke, sa Nicke!
De grannar som just då råkade titta ut på gården fick se mig käckt bära in sopor i huset. Försökte förstås se oberörd ut, som om detta gör jag varje dag, men kände mig likafullt lite dum. Oförrättat ärende. Ringde genast det kommunala fastighetsbolaget där de flesta just idag var på kurs. Men några personer skulle nog ha möjlighet att undersöka saken på plats, sa den vänliga rösten. Risken är stor att sopor börjar torna upp sig utanför dörren om inte problemet åtgärdas, påpekade jag. Alla är säkert inte lika villiga att ta in soporna igen. Som jag, tänkte jag säga, men höll tand för tung, dvs var tyst.
Tänk så sårbart olika system kan vara för störningar. Normalt löper sophämtningen på och jag ägnar den inte en tanke. Men nog har det synts och hörts om sopstrejker som drabbar stora städer och vilka skadeverkningar det då kan bli. Råttinvasioner och annat elände.
Idag ska jag tänka extra gott om alla som underlättar vårt dagliga liv, som t. ex. sopåkare, växeltelefonister, vaktmästare och fastighetsskötare. Jag kommer rent av att säga: Gud välsigne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar